– Det var en gång –
Någon har sagt att glorian kring en tjusande
kvinnas änne strålar inte av hennes skönhet, utan av
den dyrkan som kommit henne till del antingen av en
enda eller av massorna. Beatrices namn behåller sin
klang genom seklerna därför att hon älskades och
besjöngs av Dante, under det att de tusentals vittnesbörden om en Jenny Linds enastående tjuskraft ha
sammanvävt det romantiska skimret kring hennes
namn — hela samtidens svindlande hänförelse, ekot
av jubelropen kring hennes triumfvagn.
Vem vet, om hon levat nu, om hon skulle ha gjort
tillnärmelsevis samma intryck på världen? Kanske
hade den publik, som hört Agathas aria i grammofon
varannan kväll, förlorat förmågan att hänföras till
sjunde himlen av hennes person.
Nutidens uppfinningar äro inte hälsosamma för en
enkel och trohjärtad dyrkan av storheterna på scenen.
Tiderna förändras. Man räknar ej längre primadonnans tjuskraft, som förr, efter raden av de hjärtan
hon krossat, inte efter mängden av uppvaktande kavaljerer som trängas i hennes salonger, inte ens efter
bravoropen som ljuda efter hennes uppträdande på
en scen — man får beräkna den efter det guld hon
inhöstar. Det är enkelt, praktiskt, tidsenligt!
Ingen vet hur många som älskat Ninon de l’Enclos
eller velat dö för Maria Stuart, ingen har väl räknat
de tårar, som gjutits för Sarah Bernhardt, eller de
blommor som sändes till en Duses loge. Men hur
många dollars en Mary Pickford förtjänar är lättare
att säga! Där har man en precis måttstock på hur
myéket hon är dyrkad!
T våra dagar flyger Greta Garbos namn runt världen. I Rom och Aten, i New York, Rio och Montreal,
i Hongkongs avkrokar och i Berlins hjärtpunkt, i
Bombay och Paris liksom i Trosa och Målilla — varhelst en biografteater finnes är också Greta Garbos
namn bekant! Föremålet för all denna ryktbarhet har
ännu icke fyllt tjugufyra år, och ännu för bara sex
år sedan var hon praktiskt taget en alldeles okänd
liten Fröken Vemsomhelst i sin egen hemstad Stockholm! Man brukar säga att underverkens tid är förbi
— men är icke allt detta ett underverk? Historien om
hennes framgång på den vita duken är en saga likaväl
som den mest påtagliga verklighet. Det är en saga
som i eminent grad är ägnad att påverka folkfantasien
och sysselsätta tankarna hos alla de millioner unga
människor, som gå och drömma om hur den egna
framtiden skall kunna komma att gestalta sig. Vem
undrar väl över att alla dessa yngre och äldre, med
spänt intresse följa och anamma allt det som säges och
skrives om henne för att få veta mera och ännu litet
till om hur hennes karriär fått sin upprinnelse och hur
den gestaltar sig ännu den dag som i dag är? Icke
är det väl ändå så underligt om man ställer sig i kö
och sträcker på halsarna för att få se en skymt av
henne i verkligheten, när hon någon gång dyker fram
i det levande livets offentlighet!
Själv vill Greta Garbo icke förstå detta allmänna
intresse för hennes person och hennes förhållanden.
— Min levnadshistoria ? säger hon. Varför skola
vi tala om den? Jag föddes, jag växte upp och jag
levde som alla andra människor — varför måste man
tala om det? Vi göra ju alla samma saker — vi gå i
skolan, ibland äro vi elaka, ibland snälla, vi lära, vi
växa upp — den ena på samma sätt som den andra.
Somliga av oss föddes i stora vita stenhus, andra i
små röda stugor — men vad är det väl för skillnad i
det stora hela? Vad spelar det för roll i vilket slags
hus just jag föddes eller vad mina föräldrar sysslade
med? De voro mina föräldrar, min far och min mor,
alldeles som er far och er mor voro edra föräldrar,
och det är just vad som har någon betydelse för mig
beträffande dem — men vad kan det väl betyda för
andra ? Vi finna så småningom vår livsuppgift och vi
söka fylla den. Detta är allt i en människas levnadshistoria, tycker jag, och sedan få resultaten av vårt
arbete säga allmänheten vad vi äro, vad vi förmå och
vad vi vilja. De säga det bäst på sitt eget språk!
En tjugutre års flicka med världsrykte, som säger
så, är en verkligt ovanlig företeelse, i högre grad just
emedan hon säger och tänker så än emedan hon har
världsrykte. Nå ja — det lider intet tvivel att Greta
Garbo är en markant egenartad människa.
Inte affekterad, tillgjord. Blygsamheten, tillbakadragenheten, inbundenheten äro hennes mest påtagliga
och naturliga egenskaper. Det är ett faktum, att hon
inte tycker om att tilldraga sig allmän uppmärksamhet,
ehuru ett ironiskt öde ställt henne fram, exponerad i
det skarpaste och hänsynslösaste av alla ljus — ljuset
från filmens jätteparamboler och filmens jättereklam.
Hennes svar låter inte lovande för den, som fått
sig förelagd uppgiften att be henne själv berätta den
underbara saga hon upplevat. Intervjuaren skulle, likt
salig Dumbom, komma av sig vid ingången, om han
strikt sökte locka Greta Garbo att berätta allt om sig
själv, som han och hans läsekrets vill veta. Skall han
ha någon utsikt att lyckas i ett sådant uppsåt får han
vara en smula taktiker och företaga vad man kallar
kringgående rörelser.
Han skall bara inte inbilla sig
att Greta Garbo inte märker hans strategiska finesser.
Men antagligen har hon haft mer än en anledning att
vid liknande tillfällen säga sig själv, att mot envisa
intervjuare kämpa själva gudinnorna förgäves.
En sak behöver man knappast fråga henne om —
om hon tycker det är roligt att vara hemma igen.
Frågar man det ändå, för att få ett samtal i gång,
så får man för det första ett livligt intryck av att
Greta Garbos blick inte oavbrutet är så trött och halvbeslöjad som den kanske vanligen ter sig på den vita
duken och på de bilder av henne man sett. Hela hennes
ansikte strålar upp ett ögonblick. Greta Garbo älskar
framför allt annat de sina och därmed också den stad
i vilken de dväljas och i vilken hon själv växt upp. När hon på hemresan från det stora landet i väster
väl hade hunnit passera Södertälje, fick hon för
första gången på flera år riktigt krama om sin älskade
mamma, som varit henne till mötes i "kringlornas
stad". Och när de första ömsesidiga ömhetsbetygelserna mellan mor och dotter väl hunnit växlas och
man satt sig till rätta i restaurangvagnens hörn, kom
det impulsivt från Greta Garbo:
— Jag är bestämt lycklig nu!
Tåget rullade vidare och när det en stund senare
hade passerat södertunneln och rusade ut på broarna
över Mälaren stirrade hon hungrigt ut genom fönstren,
och inför den vackra tavlan av det centrala Stockholm
i strålande aftonbelysning — den gamla kända tavlan,
som hon sett så många gånger förr — utbrast hon:
— Mamma, jag vill skrika!
Det ligger inte det ringaste av affektation eller tillgjordhet över dessa impulsiva uttryck för den inneboende glädjen när en brinnande hemlängtan mättas,
mättas efter flera års saknad under träget arbete ute
i den stora, vida världen. Säga icke de enkla uttrycken
bättre än långa, svarvade haranger hur hon kände det
att åter vara hemma, åter vara bland de sina? Samtidigt säger det första av de två yttrandena något
annat — det avslöjar, att Greta Garbo inte alltid känner sig lycklig och glad, att hon liksom tvivlar på att
det kan vara riktigt sant, att hon verkligen kan känna
sig riktigt lycklig.
I själva verket är detta någonting mycket karakteristiskt för henne.
— Jag har alltid varit dyster! säger hon. När jag
var ett helt litet barn, så långt jag kan minnas tillbaka,
ville jag helst vara ensam. Jag avskyr människohopar,
jag tycker inte om mycket folk. Jag brukade krypa in
i ett hörn och sitta och tänka över saker och ting. Jag
fantiserade alltid och undrade över huru och varför
det eller det var så. "Gå och lek nu!" sade kanske mor
eller far. Men jag ville inte, och jag tror ännu att det
betyder så mycket för även riktigt små barn att få
sitta i fred och tänka och undra — att det betyder
mer än lek och ras. Jag lekte inte mycket. Åkte skrid
skor och kastade snöboll — men mina bästa lekar
lekte jag för mig själv när jag satt och funderade!
, Vad som utan tvivel bidragit mycket till den obestridliga tungsinthet, som präglar Greta Garbo, är att
liemannen redan tillfogat henne svåra förluster bland
hennes närmaste.
— Min far, säger hon, dog när jag var fjorton år
gammal. Gud, hur jag kände det! En som man älskar
och som finnes där är plötsligt borta, borta för alltid!
Och när Greta Garbo varit ute i Amerika i över
ett år Jxäffade henne där meddelandet om att även
hennes syster, Alva, avlidit.
— Min syster! Min lilla syster — jag kallade henne
alltid så, fast hon var två år äldre än jag. Jag kunde
helt enkelt icke förstå det. Hon hade alltid varit så
frisk, så vacker. Så blev hon sjuk, bara helt lindrigt
sjuk, och så ... Kanske det som kändes svårast var
att jag skulle vara så långt borta när någonting sådant
hände. Nej, jag kunde inte förstå det! Jag hade velat
att hon skulle komma till mig i Amerika. Hon hade
filmat litet, hon också, här hemma i Sverige, och hon
hade säkert haft framtid. Jag tror det. Å, min lilla
syster ... Jag ville inte tro det förrän jag åter kom
hem, och fann — att hon inte fanns där mer.
Greta Garbo är den yngsta av tre syskon. Brodern
Sven är tre år äldre än Greta.
— Jag är den yngsta, men de ha alltid betraktat
mig som om jag var den äldsta. Jag kan knappast
komma ihåg att jag var liten, verkligen liten som
andra barn. Ingen tycktes någonsin ha ansett mig för
liten. Jag hade alltid mina egna åsikter och mina
syskon läto . alltid mig bestämma när det var fråga
om någonting. Lillgammal, kallar man det visst. . .
Jag hade också ett mycket ojämnt lynne. Ena ögonblicket mycket lycklig — och i det nästa fanns det
liksom ingenting kvar för mig. Då kände jag mig
bara olycklig ... inte elak ... de sade mig aldrig att
de tyckte att jag var elak ... — Och teaterhågen — hur väcktes den?
— Ingen i min familj har tillhört scenen. Som liten
visste jag ingenting om teater. Det föddes inom mig,
antar jag. Långt innan jag sett någon teater eller
hade några riktiga begrepp därom lekte jag med mina
vattenfärger, inte genom att måla på papper utan
genom att måla mig själv. Jag brukade måla mina
läppar, mina kinder, när jag var ensam. Jag trodde
att det var så som skådespelerskor målade sig. Jag
vet verkligen inte varifrån jag fick det. . . kanske
efter bilder, efter andras- prat. Jag lekte också litet
med mina syskon och låtsades att vi spelade teater
— så göra väl de flesta barn. Men för det mesta "låtsades" jag när jag var alldeles för mig själv — jag
tyckte det var det allra roligaste!
Hennes allra första minnen och intryck av en riktig
teater tror hon måste ha blivit väckta någon gång
då hon var sju eller åtta år. De förskriva sig från
Södra Teaterns gård. Skådespelare och artister vid
såväl teatern som Mosebackekabarén passerade alltid
denna gård när de gingo till sitt arbete.
— Jag brukade gå dit vid sjutiden på kvällen, när
de började komma, och så kunde jag vänta där till
halv nio, då alla anlänt och hunnit försvinna bakom
scendörrarna. Då smög jag mig hem, rädd för att få
bannor för att jag varit ute för länge. Jag tyckte att
jag måste vänta tills de allasammans hade kommit,
skådespelerskorna och skådespelarna. Jag drömde
aldrig ens att själv någon gång få göra min entré
stora vägen från torget in i salongen — det var någonting s.om inte alls lockade mig på samma sätt. Hela
min traktan stod till att få 'smyga mig in bakvägen
på scenen för att riktigt få se hur där såg ut. Någon
gäng kunde jag till och med komma en liten bit innanför dörrarna, där jag kunde lyssna på dem när de
pratade och gjorde sig i ordning. Till och med höra
litet av deras röster inifrån scenen, sedan de börjat!
Och jag inandades doften av fetsmink, puder och
mastix... Det finnes ingen lukt i världen som lukten
bakom kulisserna! I varje fall finns det ingen lukt
som betyder och kommer att betyda så mycket för
mig som den — någonsin . . .
För åttaåringen var sceningången på teaterhusets
baksida vorden till ett slags himmelrikets port. Hon
höll sig troget intill den vid sina aftonbesök på den
gamla teatergården, så nära hon kunde, och ibland
kunde hon, som sagt, också slinka in en liten bit innanför och en liten bit till, uppför stentrappan. Hon
kunde komma så långt att hon uppfångade glimtar av klädlogekorridorer och scenen, ty skådespelare
och scencerberus vande sig vid att se den lilla flickungen där emellanåt, som man vänjer sig vid att se
huskatten snoka omkring, och ingen tänkte val annat
än att hon på något sätt hörde till huset. Hon hade
nog kunnat utsträcka sina promenader ändå längre
in än som skedde — men hon vågade inte. Hon bävade vid blotta tanken på att någon kunde komma
och köra bort henne, om hon gick för långt. Hon
nöjde sig med glimtarna — och med lukten! Hon
smög sig dit och därifrån, och när hon kom hem och
fick gå i säng, talade hon icke om för någon var hon
varit. Hon drömde om allt det underbara hon sett,
och i sin fantasi förstorade och förgyllde hon det.
Ja, det var ett sagoland — allting där inne, trappan
och klädlogerna och den stora, underliga scenen.
Men hon hann bli tolv år innan hon för första
gången fick se en riktig teatersalong, inifrån. Visserligen från en liten blygsam och undanskymd plats
på en rad högt uppe vid taket. Men ändå. . .!
Vägen till sagans land gick över den gamla teatergården, där sceningången fanns. Den lockade och
drog. Men invid den stora porten till teatergården
låg hissbron, och där kunde hon också stå ibland
långa stunder och stirra ut över det perspektiv, som öppnade sig där: Stockholm, som bredde ut sig för
hennes fötter i fågelperspektiv, den stora, brusande,
bullrande, rökiga staden. Hon blev rädd — den världen
blev till det stora okända, som skrämde henne. Hon
känner sig skrämd av den än i dag!
Och det var den världen den lilla blyga, försagda
flickan skulle gå ut att erövra — bara ett decennium
senare ...
– En flicka söker plats –
Söder!
Den "riktige", hundraprocentige stockholmaren bor
på Norr eller Östermalm, och när han talar om Söder,
så kan det låta närapå som om han talade om en helt
annan stad. Någonting utanför det "riktiga" Stockholm. För honom är Söder ingenting annat än en
vacker och tilltalande silhuett med pittoreska konturer,
som torna upp sig högt mot det blå. Men av allt det
som ligger bakom den där vackra och beundransvärda
silhuetten känner han vanligtvis inte så värst mycket.
Det kan hända att han någon gång förirrar sig, via
hissen eller per bil, upp till något av nöjestemplen
kring Mosebacketorg, som enligt källarmästarreklamerna ju skall föreställa något slags stockholmskt
Montmartre. Längre söder ut kommer han sällan eller
aldrig. Och dock är Söder en stadsdel, som inom sig
sluter massor av intressanta detaljer, rika skönhetsvärden och utomordentliga framtidsmöjligheter, en
stadsdel med andra ord, som väl kan vara värd litet
närmare studium.
Den hundraprocentige stockholmarens okunnighet
beträffande detaljerna bakom Södersilhuetten har i
fråga om Greta Garbo manifesterat sig bl. a; sålunda
att en av de dagliga tidningarna, som oftast sysselsatt sig med Greta Garbo och hennes förhållanden, en smula suffisant lokaliserat hennes ursprung till
"Hornskroken".
Inte för att det gör det allra minsta till eller ifrån
om Greta Garbo första gången slog upp sina blå ögon
vid Hornskroken eller Danvikstull. Men vill man i
en skildring som denna gå in för att vara korrekt i
fråga om de uppgifter som lämnas — och det är just
vad vi tänkt oss — så är det bäst att tala om först
som sist att såväl på den ena som på den andra av
de bägge nämnda platserna skall man förgäves gå
omkring och speja efter något hus som är försett
med minnestavla av den anledningen att Greta Garbo
skulle ha fötts där. Den ifrågavarande lyckliga tilldragelsen passerade i stället någonstans på Söder
ungefär mittemellan Hornskroken och Danvikstull.
Men inte heller huset Blekingegatan 32 har någon
minnestavla uppsatt, trots att det i alla fall var där,
som Greta Lovisa Gustafsson både föddes och växte
upp och bodde kvar ända till dess att filmen riktigt
på allvar kom att få henne i sitt våld och hon blev
Greta Garbo.
Det är inte i något avseende något särskilt märkvärdigt hus, en femvånings hyreskasern med smålägenheter som tusentals andra av samma typ, både
på Norr och Söder. Om hus kunna sägas ha "fysionomi" — och det ha de oftast! — så kan det där
huset egentligen inte räknas till dem, som ha någon
särskilt trevlig uppsyn att skryta med. Det ser tvärtom
ganska trist och fult ut, där det står inklämt mellan
två grannar medan hela gatustumpen i övrigt är så gott som obebyggd än i dag, trots att en livlig byggnadsverksamhet runtom i närheten betydligt förändrat
hela traktens utseende på de senare åren.
Om nu den lilla Greta, som hon själv sagt, inte
som barn var mycket livad för att leka, så kan man
tämligen väl förstå också detta, sedan man tagit en
titt på husets gård — den skänker på det hela taget
inte någon inbjudande anblick som lekplats betraktad.
Däremot bjuder terrängen runtomkring de tre bostadshusen både vidder och sänkor, vilka sommartiden även
kunna uppvisa litet torftig vegetation, samt diverse
materialgårdar och magasinsbyggnader, kring vars knutar och med vars mångahanda olika slags grejor
barn alltid bruka tycka om att leka. — Jag tyckte aldrig om att gå dit ned med de
andra, säger Greta Garbo, och jag sade åt mina syskon
att de inte heller skulle göra det. Kanhända tyckte
jag att det var för många främmande barn där nere
på de obebyggda kvarteren — och för resten var det
inte bara, barn, som höllo till där. Och jag har åldrig
tyckt om att vara tillsammans med människor. Så
var det en annan sak . . . något som skrämde mig en
gång för alla. En kväll när jag var liten tös — jagvar åtta år, vill jag minnäs — kommo två Halvfulla
karlar upp på gatan från den obebyggda tomten där
nedanför. De råkade i slagsmål, och en del barn
strömmade till för att titta på. Men jag har åldrigtålt att se varken fulla människor eller slagsmål —
jag formligen lider av att se folk slåss. Aldrig har
jag bevistat någon boxningsmatch och lär aldrig
komma att göra det heller. Jag kan känna mig sjuk
bara av att höra människor gräla med varann. Nå,
det här var en stor bjässe och en liten stackare, och
bagge vinglade på benen. Den lille fick naturligtvis
smörj av den store. Jag vet inte vad som flög i mig,
men jag gick till alla de kringstående barnens stora
förbluffelse fram till männen och tog den store i
armen. "Låt bli att slå honom ... varför gör ni så?"
Den store gjorde ett uppehåll och tittade ömsom på
mig, ömsom på sin antagonist. "Jaså, det är din tös,
det här!" sade han, "ja, det är bra då ... du kan gå
nu!" Jag sprang därifrån, mina kinder brände av blygsel och harm. "Din tös!" hade han sagt! Som
om jag skulle vara hans flicka! Det hade de kunnat
tro! Som om min snälle far skulle gå ute på gatorna
och slåss! Den där scenen etsade sig emellertid fast
i mitt minne, och jag undvek alltid senare de där
tomterna, varifrån sådana vedervärdiga figurer
kommo upp.
Greta var åtta år, ja! Greta hade alltså redan
börjat gå i skolan, där de andra syskonen nu voro
respektive tre och två år före henne. — Det kan inte vara mycket att säga om min skolgång, menar hon. Jag gick i folkskolan, och jag kan
mycket väl vara uppriktig och säga ifrån, att jag
hatade skolan. Jag hatade de band den lade på mig
— det fanns så mycket annat, mycket intressantare
utanför! Nå, de flesta barn tycka väl likadant, antar
jag, fast de kanske inte äro lika uppriktiga. Var det
något ämne som intresserade mig särskilt så var det
historia, men geografi avskydde jag. Jag kunde åldriglära mig att förstå mig på kartan, jag var formligen
rädd varje gång den skulle fram. Och så rasterna
— som de andra barnen längtade och längtade
efter . . . lekandet på skolgården, ofta efter schema
och på befallning, så att säga ... Nej, rasterna hade
inte den allra ringaste lockelse på mig! Men för varje
rast närmade sig tiden för att man fick gå hem, då
skolarbetet var slut för dagen. Och det tröstade mig.
Hur tidigt började Greta gå på biograf och nätbesökte hon första gången en sådan? På den frågan svarar hon att hon inte riktigt kan erinra sig hur det var första gången. Det har hon
för länge sedan glömt. — Men naturligtvis gick jag på biograf, jag som
andra barn. Det låg några småbiografer i närheten
av hemmet och vid en av dem fanns det en snäll vaktmästare som en och annan gång lät mig slinka in
gratis, utan att jag behövde betala biljett. Ty naturligtvis hade man på den tiden inte något överflöd på
pengar för sådant ändamål, så man satte värde på om
man någon gång kunde få kila in gratis . . .
Greta Gustafsson gick ännu kvar i skolan när hennes fader dog. Han blev icke gammal, endast fyrtioåtta år. Denna händelse grep henne mycket djupt, ty
hon var lika varmt fästad vid sin fader som hon ännu
är vid sin moder. Det säger sig självt att dödsfallet
också på många andra sätt kom att få inflytande på
hennes levnadsförhållanden. Ty när fadern-familjeförsörjaren plötsligt ryckes bort är det icke alltid så
lätt för en änka med tre barn att hålla ihop hemmet
och draga fram familjen. Men nu hade ju i alla fall
de två äldsta barnen redan slutat skolan, och Greta
hade inte långt igen, tills även hon skulle kunna börja
se sig om efter en plats för att i sin mån kunna
hjälpa till.
Sedan numera Greta Garbo blivit en berömdhet har
det ofta hänt att en häpnande samtid uppbyggts med
upplysningar om att hon ursprungligen "bara" varit
rakflicka och haft till uppgift att "tvåla till" herrar
som velat bli av med sin skäggstubb. Det ligger något
egendomligt specifikt och långt ifrån sympatiskt "stockholmskt" i ett sådant ständigt framdragande
— i en form som om det vore fråga om någon riktigt
försvårande omständighet — av det faktum att den
eller den vid det eller det tillfället sysslat med ett fullt hederligt arbete. I det stora landet i väster skulle
någonting sådant aldrig kunna skrivas på det sättet.
Där skäms ingen för att ha börjat sin bana i största
enkelhet, och det borde man sannerligen inte göra
här hemma heller.
Säkert är att Greta Garbo visst inte skäms eller
behöver skämmas för att hon, medan hon ännu gick
i skolan, på eftermiddagar och vissa kvällar fick
hjälpa till hos en bekant farbror-frisör i närheten av
hemmet med att tvåla. Hon tjänade på så sätt en
och annan krona, som hon bar hem och gav sin
mamma, där den kom väl till pass. Men någon bestående anställning i den branschen vann hon inte, och
någon lust att lära sig frisöryrket hade hon heller
inte.
Så snart hon slutat skolan gällde det därför för
henne — liksom för tusentals andra unga flickor i
hennes omständigheter — att söka en plats. Greta Gustafsson var nämligen redan till det yttre
en motsats till den lilla räddhågade och dystra tös
hon varit som barn. Hon var redan vorden "stor".
När hon var i tolvårsåldern hade hon plötsligt ränt
upp och med ens blivit fullvuxen och lika stor som
hon är nu. — Jo, jag var verkligen stor, säger hon. Jag har
inte växt ett dugg sedan jag var tolv år, och det är
ju en förfärlig tur. I de första tonåren skämdes jag
riktigt — vart jag kom pekade man alltid på mig och
tyckte att jag var så otympligt stor för min ålder.
Men det hindrar inte att hon i alla fall kände sig mycket liten och obetydlig när hon en dag gick och
anmälde sig som sökande till en anställning i det stora
Paul U. Bergströmska affärshuset vid Drottninggatan,
Det blev ingen anställning genast — man tittade litet
på henne och antecknade hennes namn och adress,
och hon vandrade ganska missmodig åter den långa
vägen till hemmet på Söder. Vem visste om det någon sin skulle bli någon plats ledig i det stora affärshuset
och om de i så fall skulle tänka just på henne?
Så mycket större blev förvåningen, så mycket vildare förtjusningen, när endast två dagar senare brevbäraren kom med en lakonisk anmodan till Greta
Gustafsson att följande dags morgon infinna sig och
anmäla sig till tjänstgöring i Paul U. Bergströms
affärshus, närmare bestämt i kappavdelningen. Där hann hon emellertid knappt bli installerad som
elev förrän hon av någon anledning fick flytta över
till hattavdelningen. Och det blev på sätt och vis en
lycka för henne. Det går i regel inte så fort att göra
karriär i ett stort varuhus, om inte vederbörande
lägger i dagen några särskilda egenskaper. Eleven
har ganska lång utbildningstid framför sig och åtskilliga prov att genomgå, innan hon avancerar fram
till rang, heder och värdighet av försäljerska med
egen kontrollbok och eget nummer i det stora, invecklade maskineriet. Greta Gustafsson fick alltså
börja som elev på hattavdelningen, och det blev att
börja med att hugga i med allehanda olika sysslor.
Detta hände i september 1920, och Greta, som är
född den 18 september 1905, var alltså precis femton
år gammal och icke ett dugg mera. Paul U. Bergströms stora varuhus har sedan dess
redan hunnit med att genomgå åtskilliga utvidgningar
och förändringar. Den gamla hattavdelningen, som
var inrymd i det hörn av komplexet som begränsas
av Drottning- och Gamla Brogatorna, existerar sålunda inte längre på denna plats utan är numera överflyttad till den allra nyaste tillbyggnaden vid Hötorget.
En dag kom reklamchefen ned till avdelningsföreståndarinnan. — Vad ha vi för särskilda hattar att lansera i
vårkatalogen? frågade han. Välj ut några stycken
som är lämpliga, så kan vi få in bilder av dem i
katalogen! Föreståndarinnan visste precis vilka modeller som
voro lämpliga att köra fram den våren och demonstrerade dem för reklamchefen. För att han skulle få en
hum om hur de "gjorde sig" lät hon en av eleverna
taga hattarna på sig. Eleven, som fick posera i dem
framför reklamchefen, var' Greta Gustafsson.
Om det nu var Greta som kom hattarna att göra
sig särskilt bra eller tvärtom lär väl aldrig kunna
bli historiskt fastställt. Faktum är att de passade
förträffligt ihop, hattarna och Greta, och att reklamchefen därför tyckte det vara bäst att hon fick bli
fotograferad i dem. Paul U. Bergströms Vår- och
Sommarkatalog 1921 inrymmer sålunda ett flertal
porträtt av Greta Gustafsson, iförd olika modeller av
den säsongens mest begärliga hattar. Det hjälpte
utan tvivel till att hastigare föra henne ett litet stycke
fram på den bana hon begynt, men det kan också
mycket väl hända att föreståndarinnan inte valde ut
henne att posera alldeles av en händelse och på måfå.
Ty Greta Gustafsson hade genast i begynnelsen av
sin tjänstgöring i hattavdelningen kommit i tillfälle
att visa prov på alldeles särskild begåvning och fallenhet för affärslivet. Hon hade en medfödd talangätt "prata för varan" på ett älskvärt och övertygande
sätt, som strax hade tilldragit sig föreståndarinnans
uppmärksamhet, och det gjorde att hon snart nog efter
tillträdet av sin anställning hade mycket goda utsikter
att få sin elevtid väsentligt förkortad.
Men i alla fall kommo de där första hattfotogra
fierna att på sätt och vis ge henne en knuff framåt
som hon hade gott av i det följande.
– Man skulle göra en reklamfilm –
Vad menas med att vara "pigg"?
De flesta föreställa sig den "pigga" medmänniskan
såsom en som jämt är i farten, lägger sig i allting
och pratar om allting. Det är på det hela taget inte
nödvändigt att vederbörande i själva verket hinner
med och uträttar så mycket. Men det skall se ut som
om man alltid hade fullt upp att göra, och det skall
verka som om man aldrig hade en minut att sitta och
slöa på. Då är man "pigg" — enligt de flestas mening.
Sedan Greta Garbo blev en berömdhet har hon
aldrig blivit karakteriserad som "pigg". Hon betecknas i stället som raka motsatsen till vad man för det
mesta menar med pigg. Stillsam, oberörd, ointresserad. Varken kritik eller beundran sägas kunna rubba
hennes upphöjda lugn. En del människor påstå rentut
att hon verkar slö. Ändock är det långt ifrån så.
"Hon är stoisk, oberörd, osårbar!" säger en amerikansk författarinna. Vad som blivit kallat hennes
"temperament" förråder sig aldrig i stora gester, I
sorg och glädje, i ångest, i lycka är hon alltid lika —
ingen kan förstå vad som rör sig under ytan. Kanske
är det just denna gåtfullhet som är nyckeln till hennes onekligen säregna charm. Varje hennes rörelse utföres med ett minimum av
ansträngning och snabbhet. Varje rörelse är med andra ord så enkel som möjligt. Det är det som utmärker hennes spelsätt.
I ateljéerna finns det de som påstå, att hon är —
lat. Och kanske verkar hon så. Hennes medfödda indolens har ökats av den anemi, som hon led av under
ett helt år. Hon är inte så stark. Hon blir fort trött,
och då lär det hända att hon till och med mittpå
dagen helt enkelt går hem från sitt arbete. Det är
detta man har kallat hennes "temperament". När hon inte arbetar, tycker hon om att bli lämnad
i fred. Hon sitter i ett hörn av studion för sig själv
och talar inte till någon. Detta tolkades i början som
högdragenhet. Men nu har man lärt känna henne
bättre. Man vet att hon har behov av ensamheten.
Har divan Greta Garbo då blivit en helt annan än
den femtonåriga Greta Gustafsson, som på hösten
1920 började som elev i det Paul U. Bergströmska
varuhuset? Ty där karakteriserade man henne snart
nog som "pigg"!
Helt visst inte. Hon var pigg på sitt eget vis. Hon
var inte beskäftig och sprittande. Hon var inte frågvis och pratsam. Men hon hade lätt att uppfatta saker
och ting, lätt att förstå och lära. I ett stort varuhus
finns det ingen som tycker om den där vedertagna
"pigga" typen. Den hör liksom inte hemma där. Publiken i ett varuhus vill gå omkring och se och beskåda,
och vill man fråga om någonting som man ser, så
skall expediten alltid vara till hands och kunna stå
till tjänst med de upplysningar som begäras. Men
expediten får inte vara påträngande, trugande. Det gäller att prata för varorna på ett diskret sätt. Stillsamt men övertygande. Naturligtvis gäller det också
att göra ett behagligt intryck i övrigt.
Den nya eleven visade snart att hon satt inne med
alla kvalifikationer för att snabbare än de flesta nybörjare kunna avancera till försäljerska. Och det är
detta som är liktydigt med att vara "pigg" — i ett
stort varuhus. Följaktligen räknades hon snart nog
hos P. U. B. till de pigga, de som ha särskilda anlag
och tydlig begåvning för affärslivet. Men i övrigt var nog Greta Gustafsson redan då
i mångt och mycket lik den Greta Garbo vi nu alla
känna från den vita duken.
Det berättas äventyr från scenens värld, från film,
kabaré, från ateljéerna, från stora världens salonger,
från eleganta badorter, mondäna danskaféer, från
bulevarder och gränder . . . men från affärslivets värld
berättas sällan något med mindre än att det är fråga
om brottsliga kupper, svek och bedrägeri. Man skulle
kunna tro att det vardagliga affärslivet alldeles saknar "äventyr", händelser och tilldragelser av publikt
intresse. De invigda påstå emellertid att så är inte
alls fallet. Det finns till och med de som anse att
affärslivet, i smått som stort, är det mest spännande
och intressanta som existerar.
Det beror naturligtvis mycket på om man har anlag
och intresse för yrket. — Jag var intresserad av att få visa och demonstrera hattar och att sälja, säger Greta Garbo, när
hon talar om denna tid och dess upplevelser. På det hela taget betraktade jag det inte som något arbete,
mer som ett nöje. För det mesta gick det så lätt.
Den ena kunden vill tas på ett sätt, den andra på ett
annat. Jag antar att jag kände det där intuitivt, hur
de ville ha det. Jag behövde aldrig grubbla över hur
jag skulle ställa mig på något särskilt sätt för den
ena eller den andra kunden — det kom av sig självt.
Det var ju heller inte något tungt, intensivt och jäktande arbete — endast vid vissa tider under vissa
säsonger kunde det kännas så. Annars hade jag god
tid att på mitt gamla vis tänka och fundera på mina
egna intressen. Vilka de voro ? Ack, teater . . . naturligtvis ! Jag drömde om teater. Vi hade några skådespelerskor bland kunderna. Inga av de stora och betydande visserligen. Men de voro i alla fall vid teatern!
Det stod glans och doft kring dem av scenens alla
härligheter, tyckte jag. Hur jag beundrade dem —
och avundades dem!
Man kanske tror att den unga Greta Gustafsson
under sådana förhållanden i stor utsträckning använde
sin ledighet på kvällarna till teaterbesök. — Nej, säger hon, jag besökte ganska sällan teatern. Ibland kunde det vara ett fullständigt lidande
för mig att göra det, därför att jag tyckte att de
kringsittande förstörde illusionen, revo sönder stämningen — med sina halvhöga anmärkningar, sin munterhet, sitt prasslande med program och konfektpåsar . . . Det var som om teatern i verkligheten inte
på långt när kunde gå upp emot den teater, som jag älskade att sitta och tänka mig. Men naturligtvis gick
jag ju på teatern ibland — när jag hade råd . . .
— Nej, svarar hon på frågan om hon hade några
särskilda favoriter bland skådespelarna eller svärmade för någon viss, som flickor i den åldern oftast
göra. Nej — det var ingen särskild som intresserade
mig. Jag såg så att säga aldrig den verkliga personen bakom den sceniska gestalten. Jag tänkte inte
så mycket på att det var den eller den som spelade
den eller den rollen. Det var rollen själv, scengestalten,
som intresserade och fångade mig. Det var den jag
sedan gick och tänkte på och funderade över och "låtsades" — alldeles som när jag var litet barn — att
jag själv utförde.
Det är betecknande i hög grad för den unga flickans egendomliga tillbakadragenhet att hon, i trots av
det lidelsefulla intresse hon hyste för teater, ändå
icke ett ögonblick tänkte på att anmäla sig som medlem i den amatörteaterklubb, som existerade inom den
stora firmans personal. Där hade nog givits möjligheter för henne både att få roller och att få vara
med vid något offentligt framförande av någon av de
pjäser som inövades, men hon ville icke. Hon höll sig
undan från det. — Det var ju icke riktig teater! säger hon. Och
det var riktig teater som jag tyckte om att spela —
i mina drömmar och tanar!
En dag blev det liv och rörelse i hattavdelningen.
Reklamchefen kom in med en storväxt, godmodig och
litet bullersam herre. — Vad ska vi kunna göra här i hattavdelningen?
frågade reklamchefen. Den storväxte, godmodige och litet bullersamme
herrn tog begrundande en överblick över lokaliteterna.
Det var kapten Ragnar Ring, mera känd under smeknamnet "Lasse", och han var tillkallad som expert
från den Tullbergska reklamofficinen.
Alla affärshusets flickor voro nyfikna på vad som
nu kunde vara i görningen. Snart var hemligheten
inte någon hemlighet längre. Firman hade för avsikt
att demonstrera sin förmåga att ekipera folk "från
topp till tå" på ett alldeles nytt sätt — man skulle
göra en reklamfilm!
"Riktiga" skådespelare och skådespelerskor skulle
komma att spela med i filmen och det skulle tagas
upp bilder från alla de olika avdelningarna. Och personalen skulle i största möjliga utsträckning vara med.
O! Så intressant! tyckte alla flickorna. Var turen
god hade man utsikter att få vara med på ett hörn
och att sedan kunna få se sig själv på en "riktig" film!
Kapten Ring gjorde några anteckningar och man
beredde sig att fortsätta till nästa avdelning, då
reklamchefen kom att erinra sig något. — Här på avdelningen, sade han, ha vi en flicka
som har poserat inför kameran som hattmannekäng
några gånger, kanske hon kan användas för någon
uppgift ? Greta Gustafsson fick stiga fram och kapten Ring
betraktade henne ett ögonblick. — Vi kan ju alltid göra en provscen, sade han, men
inte i den här avdelningen i så fall. Den kvinnliga
huvudrollen i reklamfilmen skall göras av Olga
Andersson, och med sitt vackra ansikte är hon ju själv
en utmärkt hattmannekäng.
Så gingo herrarna. Efter några dagar anställdes en del förberedande
prov och repetitioner. Greta Gustafsson blev kallad till
en konfektionsavdelning och fick ikläda sig en riddräkt
med stora rutiga persedlar. Det var en herriddräkt
som var alldeles för stor för henne, men det var meningen så. Hon skulle se lustig ut och agera litet mot
en spegel i vilken hon såg sin egen bild. — Alldeles utmärkt! sade reklamfilmregissören,
kapten Ring, gillande. Hon blir bra. Det där ska vi
absolut ha med!
Och när filmen sedan spelades in på allvar fick
Greta Gustafsson göra sin scen i riddräkten framför
spegeln. Hon gjorde den mycket roligt och naturligt,
och det var första gången hon någonsin poserat framför en filmkamera. Resultatet var så lyckat att man
även tog henne med i en del andra scener, och kapten
Ring befästades alltmer i sin tro att han i den unga
butiksfröken hos Paul U. Bergström gjort ett fynd
som han kunde utnyttja i flera av sina reklamfilmer.
Vilket också senare skedde. Greta Garbo var upptäckt!
Visserligen tills vidare endast som en lyckad andraplansfigur i reklamfilmer, men i alla fall. . .
Tre regissörer ha efter Greta Garbos stora genombrott gjort vissa anspråk på att betraktas som hennes
"upptäckare" — kapten Ring, Erik A. Petschler och
Mauritz Stiller. Alla tre ha på sätt och vis rätt. Reklamfilmerna äro ju så att säga någonting för sig
utanför den "riktiga" filmens område. Men kapten
Ring var i alla fall den förste som någonsin filmade
henne. Som skådespelerska i en film kom hon senare
att medverka i Erik Petschlers ensemble i filmen "Luffare-Petter". Där fick hon sin första skolning i dramatiskt filmarbete. Men sitt första verkliga genombrott gjorde hon i alla fall hos Stiller i "Gösta Berling".
Det var i slutet av 1920 som Paul U. Bergströmsfilmen spelades in. I den manliga huvudrollen agerade
skådespelaren Ragnar Widestedt. Den väckte mycken
anklang och recenserades till och med i pressen, ty det
var inte .rå vanligt med reklamfilmer då, som det
sedermera blivit.
När kapten Ring det följande året skulle göra en
stor reklamfilm för Konsumtionsföreningen Stockholm med Omnejd utverkade han av Bergströmsfirman att fröken Gustafsson skulle få spela med i
den. År 1922 gjordes så den stora Tokiofilmen, en
serie svenska naturbilder samt filmer över svensk
kultur och svensk industri m. m. Filmen utfördes med
texter på engelska och japanska för den stora världs utställningen i Tokio 1922, och även för denna film
lagade kapten Ring att han fick använda försäljerskan
hos Paul U. Bergström.
Litet längre fram samma år skulle Tullbergsofficinen spela in en reklamfilm för Vikingskokrämfabriken i Örebro. Den skulle få formen av en fornnordisk
romanfilm i stor och dyrbar uppsättning med tids
trogna dräkter och alla möjliga andra agremanger,
.och den skulle inspelas i Örebro och Mälartrakten.
Även nu gjorde kapten Ring en hemställan att få
"låna" Greta Gustafsson, som han ämnade ge en riktig roll som valkyria, men nu sade direktör Bergström
nej. Man ville inte vara av med Greta Gustafsson i
det stora varuhuset för någon längre tid. Gällde det
däremot att spela in någonting i Stockholm, som hon
kunde göra på sin fritid, så gärna. Utom det att hon
avancerat till en mycket duktig och uppskattad försäljerska, som verkligen ansågs ha framtiden för sig
i firman, gjorde hon dessutom vid olika tillfällen nytta för sig och firman i mannekängbranchen, ty hon såg
mycket parant ut och hon förde sig med ett naturligt
behag som tilltalade i hög grad. Och därmed hade
Greta Gustafsson spelat ut sin roll som "stjärna" i
reklamfilmbranschen.
Större och intressantare uppgifter väntade henne
inom kort. Och firman räknade med henne som en
kraft att taga vara på. Hade hon fortsatt hos P. U. B., så hade hon kanhända varit avdelningschef vid det här laget. Framtiden tedde sig alltså ganska ljus för den då sjuttonåriga flickan.
Men —
Filmandet och de obestridliga framgångar som varit förknippade därmed hade kommit hennes teaterlängtan att växa sig mångdubblad. Hon var icke till
freds med sin tillvaro i hattavdelningen längre.
— Jag kände att jag måste till teatern — helt enkelt måste! säger hon.
Problemet hur hon skulle kunna vinna inträde vid
Dramatens elevskola och bli en "riktig" skådespeler ska var icke bara en dimmig dröm, ett "låtsande". Det sysselsatte henne allt mer och mer, och till slut
kunde hon inte motstå sin längtan längre.
– Det avgörande steget –
En afton i början av juli 1922 promenerade en bekymrad herre Vasagatan framåt. Han hade tusen saker att tänka på, ty han hade nyss fått allting ordnat
beträffande de ekonomiska förutsättningarna för en
planerad filminspelning. Inom fjorton dagar skulle
denna taga sin början, men han hade ännu varken
scenario eller engagemang klara. Han skulle göra en
sommar- och badfilm i glad Mack Sennetstil, och det
finns inte någonting, som är så bekymmersamt som att
ställa till med någonting riktigt roligt, påstås det.
Plötsligt stannade han utanför en skobutiks skyltfönster. Några skor bakom rutan intresserade honom
— han gjorde den reflexionen att det var någonting
i den stilen han tänkt sig att flickorna i hans badfilm
skulle använda. Just som han tänkte fortsätta kom
han att titta åt sidan och fick se en ung flicka bredvid
sig. Hon stod och tittade på skor. Hennes utseende
frapperade honom, ty det var inte bara skor han behövde till filmen — han behövde också en flicka utöver de två han redan hade, ty handlingen krävde
tre unga damer. Den här främmande flickan, som stod
bredvid honom, hade just sådana där underbart regelbundna drag, som lämpa sig så bra för filmen. Och
hon hade en profil där harmonien mellan hakan och
näsan var absolut fullständig. Till figuren var hon
ganska flickaktigt fyllig utan att på minsta vis verka "trind". Han tänkte: "Det där är ju precis en sådan
typ som jag skulle behöva!"
Det är ju så att man brukar känna på sig om någon
betraktar en envist. Den unga flickan såg plötsligt upp
på mannen som stod bredvid henne, och utan tvivel
fann hon hans uppmärksamhet väl närgången, ty hon
kunde ju inte alls veta vad han stod och funderade på.
Hon knyckte med förolämpad min på nacken, gav den
närgångne en förintande blick och försvann hastigt
i vimlet. Och där stod nu filmregissören Erik A. Petschler
— ty så hette den bekymrade herrn — och kände sig
en smula enkel. Man kan ju inte gärna mitt på gatan
tilltala en vilt främmande dam och fråga om hon vill
ha ett filmengagemang. "Skada!" tänkte han, i det
han fortsatte sin väg, "den där flickan skulle ha passat
mig precis!"
Endast några dagar senare kom han med de två
flickor, han redan engagerat, upp till Paul U. Bergströms för att se ut lämpliga hattar åt dem som de
skulle ha i filmen. Ni kan tro att han blev "paff", när
den unga dam i hattavdelningen, som kom emot dem
för att expediera, visade sig vara identisk med den
flicka som några dagar tidigare tilldragit sig hans
uppmärksamhet utanför skoaffären på Vasagatan.
Han kände ögonblickligen igen henne, ty hennes drag
hade etsat sig in i hans minne. Och hon kände också
igen honom och fick först nu veta vem han var.
"Skada!" tänkte han ännu en gång. "En flicka med
anställning här kan förstås inte lämna sin plats for att filma!" — och så gick han, sedan den lilla affären
gjorts upp. Den ena av hans bägge unga engagerade
damer stannade emellertid kvar en stund för att få
någon liten ändring gjord på sin hatt. Hon hette Tyra
Ryman, och herr Petschler ansåg henne som en av
sina mera lovande elever.
Och medan fröken Ryman väntade på sin hatt kom
hon naturligtvis att prata litet med den unga försäljerskan. Med hänsyn till den ärade läsarens högt utvecklade skarpsinne tvivlar författaren icke ett ögonblick på att ni redan gissat att den unga försäljerskan
var just Greta Gustafsson. Och nu fattade Greta
Gustafsson mod och frågade fröken Ryman om hon
trodde att regissör Petschler skulle kunna ha någon
användning för henne i sin sommarfilm — det var så
att hon redan hade varit med litet i denna och andra
firmors reklamfilmning och hon skulle så rysligt gärna
vilja få försöka sig i en riktig film! Så fick hon då
veta att herr Petschler just gick och sökte efter en
tredje flicka i precis den där åldern ... ja, och så kom
det sig att hon följande dag under lunchledigheten
helt resolut tog och ringde vipp herr Petschler och
framställde sin fråga till honom själv.
—-Jag tycker än i dag, säger fröken Garbo, att det
var det djärvaste jag dittills gjort! Och nu låta vi herr Petschler ha ordet ett ögonblick. — Hon kom upp till mig och vi talade närmare om
saken. Jag bad henne deklamera något, för att se om
hon hade någon naturlig dramatisk talang, och hon
läste snällt upp några enkla saker som hon lärt sig i skolan. Provet avlöpte till belåtenhet och så blev det
då fråga om det eventuella gaget. Det kunde av flera
skäl inte bli så storartat, men hon förklarade sig nöjd
med det. Men nu var saken den att filmningen skulle
börja om några dagar, medan fröken Gustafssons semester först skulle inträffa längre fram. Den saken
åtog jag mig att försöka ordna, men det visade sig
svårare än jag tänkt mig. Själv var direktör Bergström bortrest, och en av cheferna förklarade, att det
inte fanns några möjligheter att få hennes semestertid
ändrad — alla semestrar voro ordnade i förväg efter
ett system som inte gick att rubba. Jag meddelade
henne detta sorgebudskap och sade också rentut att
hon kanske riskerade sin anställning om hon ändock
tog filmengagemanget, och jag beklagade uppriktigt
att det inte kunde bli något av under sådana omständigheter. Men hennes svar koin blixtsnabbt: "Nej, jag
bryr mig inte om pengarna och semestern. Jag skall
filma! Ett sådant tillfälle kommer kanske aldrig
åter!" Det var djärvt gjort, men jag tror :jnte att Greta
Garbo sedan ångrat att hon den gången vågade ta
sin chans!
Ja, så fick Greta Gustafsson sitt första riktiga filmengagemang. Hur djärva förhoppningar och framtidsdrömmar hon än välvde inför denna lyckliga tillfällighet kunde hon dock icke ana eller föreställa sig, att
hon endast några få år senare skulle ha hunnit nå
världsrykte inom filmen. Icke heller kunde hon
drömma om att den nya verksamheten skulle komma
att tillföra henne guld i den utsträckning som skett.
Hon var tvärtom och med allt skäl ganska orolig över
att hennes mamma inte skulle se med samma ogrumlat lycksaliga blick på att hon utbytt den säkra och
lugna anställningen i varuhuset mot ett tillfälligt film- engagemang.
-— Men, säger Greta Garbo när hon talar om detta,
min mor har alltid förstått mig. Hon sade inte mycket,
då jag meddelade henne mitt beslut. Hon sade endast:
"Jag tror att du vet bäst — jag vill att du skall komma
dit du hör. Vi få väl hoppas det bästa!" Och så talades det inte mer om saken. Det var sålunda i Petschlerfilmen "Luffar-Petter"
som Greta Gustafsson först kom att framträda som
filmskådespelerska för den stora allmänheten. Rollen
var ju inte så betydande, och eftersom det var tre unga
.flickor, som filmen igenom uppträdde tillsammans, så
tilldrog hon sig inte någon särskild uppmärksamhet
framför sina kamrater, men både publik' och kritik
voro ense om att det var en förtjusande flicktrio som
'presenterades. De bilder ur denna film som vi äro i
tillfälle att återgiva bära syn för sägen om att Greta
Gustafsson som sextonåring var en ung, frisk och
naturlig nordisk skönhet — på sätt och vis en annan
typ än nu. Herr Petschler förklarade att han gärna
ville använda henne för kommande filmer i större
uppgifter — men det var långt dit ännu!
Under inspelningen av "Luffar-Petter" hade Greta
Gustafsson emellertid kommit i kontakt med riktigt
teaterfolk och framför allt hade hon kommit underfund med att för att kunna tänka sig någon lyckad
framtid vid teatern vore det nödvändigt för henne att
få utbildning, att få lära sig något.
Frans Enwall, som i flera år förestått Dramatiska
teaterns elevskola, hade vid denna tid lämnat sin befattning, men verkade fortfarande som privat teaterpedagog. — Jag vände mig till honom, berättar Greta Garbo,
och jag sade honom, precis som tusentals andra ungdomar säga till de äldre och erfarna skådespelarna,
att jag ville, ovillkorligen ville, komma till teatern.
Frågade honom, precis som alla de andra, hur jag
skulle bära mig åt. Han svarade att han skulle höra
efter, om jag kunde få pröva in till Dramatens elevskola, och han hjälpte till att bana vägen för mig dit.
Qch så kom då, det var i augusti, den stora dagen,
då mitt prov skulle äga rum. Man får nämligen lov att
avlägga ett prov för att komma in där, och utfaller
det provet inte till belåtenhet blir ens ansökan avslagen.
Vilken spänning, vilken känsla! Jag skulle fylla sjutton år under den följande månaden! Jag minns att
jag undrade den där dagen hurudant vädret var —
jag var helt enkelt inte i stånd att uppfatta det riktigt
på vanligt vis, jag bara kom till det resultatet att det
inte var kallt, men inte varmt heller! Nervositet ? En
underbar blandning av vansinnig skräck och överjordisk lycksalighet — vilkendera skulle segra i det avgörande ögonblicket? Det var strax efter middagstiden. Mina knän skakade och jag darrade i hela kroppen. Om jag kommer ihåg några detaljer från det
stora ögonblicket? Inte mycket — ingenting klart och
bestämt. Där var en stor jury på omkring tjugu .personer — tidningsmän, kritiker, teaterfolk, lärare vid
skolan och andra... De sutto där nere framför mig
allihop i salongen, men jag såg ändå inte en människa
— bara den där svarta avgrunden, det svarta öppna
tomrummet, salongen i mörker! Jag kände mig nära
att svimma.
Greta Garbo gör en liten paus och sträcker upp armarna som för att hämta luft — det förefaller som
om hon på nytt genomlevde något av den fruktansvärda spänning hon måste ha känt då. Men provet lyckades i alla fall? Jag hörde bara viskningar från mörkret framför
scenen medan jag väntade på min .tur. Jag var så blyg
och jag sade till mig själv, innan jag skulle fram:
"Hur kunde du våga dig på det här!" Jag var på det
klara med att det inte kunde komma i fråga annat än
ett misslyckande. Och så tänkte jag på mamma, lilla
mamma, som satt hemma och väntade i spänning, hon
också, hur det skulle gå för mig! Jag hade ju aldrig
stått på en riktig scen förut. Först voro de ettåriga
eleverna framme, och de läste riktiga roller, men sådana hade ju inte vi nybörjare. Vi — ja, jag hade ju
olyckskamrater också, och de voro väl lika nervösa
och rädda som jag. Jag minns att jag tänkte något
på att det inte kunde vara riktigt att utsätta unga
människor för sådan själslig påfrestning och sedan
bedöma dem efter vad de förmå i ett sådant ögonblick
och avgöra hela deras framtid därefter. Först långt
senare har jag förstått, att juryn naturligtvis förstår
de ungas svårigheter och tar hänsyn till deras större
eller mindre nervositet och att det naturligtvis är apparition, rörelser och röst som äro det avgörande vid ett
sådant tillfälle. Jag gick in som i en dröm när det blev
min tur och läste upp min läxa som jag skulle. Men
sen var jag också fullkomligt slut, och jag minns att
jag formligen sprang därifrån utan att ens säga farväl. Hela hemvägen gick jag i ångest för att jag glömt
att säga farväl — vad skulle de väl tänka om mig?
Kanske hade jag nu förstört alltsammans för mig
bara genom min oartighet!
— Men ni vågade er dit igen — så småningom ...? — Jag räknade timmarna, som gingo, och jag låg
vaken hela natten. Skulle jag få höra någonting ifrån
dem? Ingenting hördes på hela den följande dagen,
och för varje timme som gick kände jag mig mer och
mer övertygad om att jag fallit igenom och att jag
ingenting hade att hoppas. Jag föreställde mig hur det
skulle vara att gå tillbaka till Bergströms och fråga
ödmjukt om jag kunde få återintaga min plats där.
Men på tredje dagen telefonerade de — kort och gott
— att jag var antagen och att jag hade att infinna
mig. Å, vad jag kände mig lycklig! Jag trodde jagskulle dö! Nu, till och med nu, kan jag knappast andas bara jag tänker på det. Ty nu visste jag, att jag
skulle bli en riktig skådespelerska, att jag skulle bli
det ganska snart ...
Hon skrattar litet och i ögonen tändes den där tindrande glansen igen — den, som man så sällan ser i
hennes blick numera. Så begynte då lärotiden vid Dramatens elevskola.
Två säsonger — 1922-23 och 1923-24. Ledare för
elevskolan var Gustaf Molander, som, även han, senare helt övergått till filmen. Bland lärarkrafterna
märktes Maria Schildknecht, Sven Söderman, Elisabeth Hjortzberg, Nils Personne m. fl. och bland elevkamraterna i dessa årgångar Mimi Pollack, Brita
Vieweg, Alf Sjöberg m. fl.
— Det var en härlig tid, ehuru full av bekymmer
— ty vi hade det ju inte överflödigt ställt i hemmet,
och fast det inte kostade någonting i skolan, några
direkta avgifter, så skulle man i alla fall leva under
tiden och ha en del saker och ting. Men mamma var
förstående och förhoppningsfull, och syskonen hade
undan för undan fått det litet bättre, så med förenade
ansträngningar gick det ju. Nu blev det en massa
teaterbesök av, ty eleverna ha fri entré till de andra
teatrarna, och det ingår ju som ett viktigt led i studierna att se så mycket teater som möjligt. Vi trivdes
så bra tillsammans, mina kamrater och jag. Och efter
de första morgonövningarna bar det i väg till närmaste konditori, där det dracks kaffe och pratades— alla kamraterna, hela svärmen. Å, vi hade så roligt
vid dessa kafferaster! Men jag hade så svårt för att
komma i tid om morgnarna! Alltid en stund för sent!
Jag vet inte hur det kom sig, men när ingen sade
någonting till mig eller grälade på mig, så blev det
till en vana att jag alltid skulle komma för sent. Det
liksom hörde till att jag alltid skulle komma smygande
in en stund efter det de andra börjat. Allasammans
hade bara roligt åt det! å, det var en underbar tid i
elevskolan — en tid, som jag aldrig kan glömma!
Nå, Greta Gustafsson försummade nog ingenting
av sin utbildning därför att hon hade sin lilla morgonovana att komma för sent. Ty mot slutet av det andra elevåret fick Greta Gustafsson sitt första riktiga kontrakt med Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm.
Kontrakt som premiärelev med 150 kronor i månaden
— det var inte fy skam, det! Hon hade i alla fall
blivit en "riktig" skådespelerska nu!
– Premiäreleven blir filmaktris –
Vägen fram till det betydelsefulla premiärelevkontraktet var för Greta Gustafssons del arbetsam
nog. Det är en massa olika saker eleverna vid Dramaten skola lära och inhämta. Inte bara tal, röstutbildning, plastik — utan också gymnastik, fäktning och
en hel del annat. Men de två arbetsamma elevåren
voro också fyllda av framgångar för henne, och det
är visst och sant att hon var mycket uppmärksammad
både bland lärare och kamrater. Det var heller inga
små och betydelselösa uppgifter hon fick sig förelagda
till inövning under elevåren.
— Hon gjorde många bra saker, säger en av hennes kamrater från elevskolan — ty Greta Garbo själv
yttrar sig inte i detta avseende. Bland annat minns
jag att hon fick göra Hermione i Shakespeares "En
vintersaga" och att hon gjorde den charmant! Vid en
av elevuppvisningarna fick hon försöka sig i Moderns
roll i "Daniel Hjort", och för dessa och liknande uppgifter lämpade sig hennes paranta, jag skulle vilja
säga grandiosa stämma alldeles utmärkt.
Såväl röstpedagogen, Karl Nygren, som läraren i
talkonst, Albion Örtengren, voro eniga om att hennes
stämma och röstmateriel — detta, som vi alla, som
numera se henne på den vita duken, aldrig få en aning
om— voro av ovanligt lovande beskaffenhet. — Hon fick vidare göra Eline i "Fru Inger till
Östråt", och som en försmak till det "vampyr"-fack,
hon sedan odlat på film, fick hon sig tilldelad "manslukerskan" Abels roll i Strindbergs "Kamraterna".
Det var ju inte precis småsaker man anförtrodde
henne, och det vittnar bäst om vilka stora förutsättningar hon verkligen hade att bli någonting på talscenen, fortsätter den elevkamrat vi intervjuat.
På frågan om hon fick medverka något i den ordinarie kvällsrepertoaren svaras att hon fick framträda
för den stora publiken som Skökan i Pär Lagerkvists
"Den osynlige" och att hon även hade en liten roll i
lustspelet "Äventyret". En annan roll, som hon fick
göra vid en uppvisning, var flickan i Schnitzlerkomedien "En avskedssupé".
Det var sålunda icke så underligt att hon begåvades
med premiärelevkontrakt i februari 1924. Det är högtidligt undertecknat med "Greta Gustafsson" på framsidan. Men vänder man på bladet finner man på baksidan att hon redan den I mars samma år blivit löst
från detta sitt första och enda kontrakt med Kungl.
Dramatiska Teatern i Stockholm. Och under denna
överenskommelse har hon tecknat sig "Greta Gustafsson-Garbo"!
Det var nämligen en mycket händelserik februari
för den unga Greta detta år. Hon hade under den
korta tid kontraktet i fråga existerat hunnit taga
steget fullt ut och beslutat att lämna teatern för att
i stället helt ägna sig åt filmen. Hon hade med andra
ord blivit Greta Garbo! Knappt hade hon satt sitt namn under elevkontraktet innan hon fick ett telegram. Det var från Mauritz Stiller och innehöll endast
följande: "Gör icke upp några planer för sommaren."
Under den föregående sommaren hade hon nämligen varit med och spelat in "Gösta Berlings saga"
Men nu måste vi göra som romanförfattarna understundom bruka — vi få gå tillbaka i tiden ett stycke. En dag på våren 1923 hade Gustaf Molander kommit till henne och sagt att Mauritz Stiller behövde en
flicka att spela med i en film, och som han menade att
det kanske kunde vara bra för henne att få någon inkomst under den stundande sommaren, så tyckte han
att hon gärna kunde anmäla sig. Hon hade ju spelat
litet film förut, och kanske kunde hon passa Stiller.
— Samma dag, efter skolan, säger Greta Garbo,
gick jag för att uppsöka honom. Jag hade aldrig sett
Stiller, endast läst och hört talas om honom, men jag
hade en kolossalt stor respekt för honom och han var
för mig en mycket stor man. Han var inte hemma och
jag satte mig ned och väntade. Snart kom han in med
sin stora hund. Jag överfölls av en formlig darrning
i hela kroppen. Han föreföll mig så olik de flesta, så
egendomlig. Utan ett ord såg han på mig en lång stund,
granskade mig uppifrån och ned. Långt senare har
han berättat för mig precis vad jag hade på mig, till
och med vad för slags skor och strumpor. Svarta, lågklackade skor och svarta strumpor. Så sade han några
ord om vädret och likgiltiga saker. Ibland tyckte jag
att han såg bort, men jag vet att han i själva verket
tittade på mig i varje ögonblick. Så sade han plötsligt: "Kan ni då inte ta av er kappa och hatt?" Naturligtvis
gjorde jag det, och jag kände på mig att han därunder
följde varje min rörelse. "Ni kan ge mig ert telefonnummer!" var allt vad han sedan sade, och då var jag
fullt på det klara med att han inte hade något intresse
för mig. När en människa inte är intresserad så ber
hon alltid om telefonnumret — det är det enklaste
sättet att komma ifrån hela saken. Jag satte på mig
kappa och hatt och gav honom mitt nummer och gick.
Besviken. . .? Kanske, men inte precis ledsen ändå.
För mig var det hela då mest en inkomstfråga. Det
hade ju varit bra med något sommarengagemang.
Men nu brydde jag mig inte ens om att tänka på det
hela vidare. Jag finge väl försöka se mig om efter
något annat.
Men Stiller ringde verkligen några dagar senare. — Kan ni komma och provfilma i morgon ute i
filmstaden vid Råsunda? Och så fortsätter Greta Garbo: — Jag for dit ut i spårvagn tillsammans med min
elevkamrat Mona Mårtensson, som också skulle få
provfilma. Jag var naturligtvis glad, men knappast
överlycklig. Ty ännu var man ju kanske långt ifrån
något engagemang. Jag var dessutom mycket nervös.
När vi kommo fram blevo vi genast omhändertagna
och jag fördes in i ett rum, där de började sminka
mig. Så blev jag förd till studion. Där stod en bädd
och jag blev tillsagd att lägga mig i den och vara sjuk,
mycket sjuk! Jag visste inte alls vad det handlade om.
Jag tyckte ett ögonblick att det hela var fånigt och jag hade en förnimmelse av att jag skämdes. Stiller
tittade på mig en stund, och så skakade han på huvudet: "Men kära ni, kan ni inte vara sjuk, vet ni inte
vad det är att vara sjuk?" Det var ju inte så gott att
följa en sådan instruktion, men jag gjorde så gott jag
kunde. Det var hela provfilmningen, och jag hade
verkligen föreställt mig den på ett helt annat sätt. Nå,
så for jag hem igen, fortfarande utan att veta, om
jag skulle få något engagemang eller ej. Men några
dagar senare var alltsammans klart — jag fick meddelande att Stiller hade en plats för mig och att jag
skulle göra grevinnan Elisabeth Dohna i Gösta Berlingfilmen. Och nu kände jag mig verkligen strålande
lycklig. Det hade ju talats och skrivits så mycket om
denna förestående inspelning. Och det var ju en helt
enkelt underbar roll.
Greta Garbo tystnar ett slag, liksom för att i minnet
genomleva adertonåringens lycka över den första stora
rollen. Sedan fortsätter hon: — De första arbetsdagarna var jag så rädd, att jag
inte kunde arbeta. Jag var sjuk på allvar. Slutligen
gingo alla sin väg och lämnade mig ensam. Elektrikerna, pojkarna — till och med Stiller. Han sade till
mig att jag skulle öva mig ensam. Men jag visste, att
han fanns där i något hörn och iakttog mig. Nå, filmningen tog mycket lång tid, hela sommaren. Med snöscenerierna måste vi vänta till det blev vinter. Men
rädslan gick ju snart-nog över, fast — jag är alltid
nervös och orolig, när jag skall göra en film. Jag kan,
inte hjälpa det. Det är därför jag icke vill träffa folk, när jag håller på att filma. Jag håller mig för mig
själv så mycket jag kan, sätter mig ensam i ett hörn
eller går till min klädloge. Blir jag tilltalad eller störd
har jag liksom svårt att komma in på rätt spår igen.
Det är alltid detsamma — med varje film än i dag!
När filminspelningen var slut återgick Greta Gustafsson sålunda till elevskolan och fick sitt premiärelevkontrakt. Hon hade överlagt med Mauritz Stiller
om det lämpliga i att taga ett kortare och mer internationellt artistnamn för filmen, och då han förklarade sig dela hennes mening om att Garbo vore ett
lämpligt namn, så blev hon alltså Greta Garbo. Och
nu hoppades hon få några bra roller till den kommande
säsongen på Dramaten. Men, som sagt, bara några
dagar efter det hon tecknat sitt kontrakt kom Stillers
telegram. Och litet senare fick hon brev från honom
— han höll på att ordna andra filmengagemang för
henne. Så gick hon upp till teaterchefen, Tore Svennberg, och fick sitt kontrakt annullerat. Och därmed
hade hon helt enkelt givit sig filmen i våld! Alla veta vi ju hur "Gösta Berlings saga" sedan
gjorde sitt segertåg över världen.
Mauritz Stiller väckte ofta beundran genom den
genialiska djärvhet, med vilken han uppspårade de
enda rätta framställarna av rollerna i sina filmer.
Och därvid böjde han sig aldrig för någon annan
opinion än sin egen, dagtingade aldrig med den inre
Övertygelse som tillviskat honom: "Där har du mannen — eller kvinnan —". Och hans förmåga att behandla sitt levande material var lika osvikligt säker. Hos kända talanger kunde han kalla fram nya okända
sidor — hos sådana, som kanske inte voro några talanger alls, kunde han blåsa liv — ett liv som lyste
och glimrade så länge regissörens hand värnade om
den fladdrande lågan.
Frågar man Lars Hansson om hur det gick till när
Stiller valde honom till titelrollen, svarar han: — Det gick till så här: Stiller provfilmade mig
nån dag på våren. Så var det tyst en månad, under
vilken han lär ha gjort forskningsresor på kontinenten.
Därefter ringde han till mig. "Dina näsborrar vart
ganska lyckade, kom ut till Råsunda få vi försöka en
gång till!" Och så försökte vi med övriga anletsdrag,
vilka så småningom också blevo lyckade.
Vad beträffar Greta Garbo är det ju numera ganska
frappant att läsa vad scenarioförfattaren Ragnar Hyltén-Cavallius skrev om henne i en presentationsbroschyr som utgavs till filmens premiär 1924.
"Bredvid Jenny Hasselqvist har Mauritz Stiller
ställt två unga elever från vår Dramatiska teater,
Mona Mårtensson och Greta Garbo, som Ebba och
Elisabeth Dohna. Vad äro dessa unga intagande flickor annat än ler i mästarens hand? Har leret då ej
samma värde som den hand som formar det ? Å, mycket, mycket mera! Om några år är Greta Garbo troligen ett över hela världen känt och beundrat namn.
Hon har nämligen skönhetens, den egenartade skönhetens gåva. Och det har ju inte Mauritz Stiller, fast
han ser ganska trevlig ut. Men om han ej är skön, så
har han så mycket bättre förstått sig på skönhet och till kvinnorna kring Gösta Berling valt romantiska
typer, dessa som diktarinnan kallat 'forna tiders kvinnor', de veka, mjuka och charmfulla, de, vilka fransmännen benämna 'femmes des femmes', de kvinnliga
kvinnorna, de med q ..."
Hur rätt spådde icke herr Hyltén-Cavallius den
gången! Själv yttrade Stiller vid första framförandet av
Gösta Berling bland annat följande: "Jag skulle vilja våga den paradoxen att både film
och teater egentligen skulle spelas av amatörer — om
de bara kunde! När en skådespelare blivit något så
när 'stor' arbetar han oavlåtligt på att förenkla sina
medel, så att säga på att komma tillbaka till sin okonstlade enkelhet från den tid då han ännu inte kunde
något alls. Och det är svårt.
Plastiken är det svåraste. Ansiktena gå an, de kunna
spegla uttryck och vara stilla. Men händer, armar och
ben! Den mest utsökta mondaine, som är van att röra
sig i stora salonger, kan inte med ens vara naturlig
inför filmkameran, hon blir bunden och stel. Och så är det inte nog med att vara naturlig i 'Gösta
Berlings saga'! De unga skönheterna, Jenny Hasselqvist, Greta Garbo och vad de heta, skola hela tiden
glida på tå i sina klacklösa skor! Vår tid är inte van
att gå i tygskor utan klackar — se bara på damerna
hur de hasa sig fram på gatorna i de moderna engelska platta promenadskorna! Så får man inte röra sig
under en empirklänning!"
Sminkningen var ett kapitel, som Stiller ägnade den allra största uppmärksamhet. Han övervakade själv
densamma för varje inspelning, och den proceduren
tog regelbundet sina fem, sex timmar! I synnerhet
de unga äro svåra att sminka, ty de få ju inte ha några
skuggor eller linjer. En skicklig ansiktsformare är
Lars Hansson. "Han har sin egen hemlighet", sade
Stiller. "Jag tror att han doppar ansiktet i kallt vatten, när hela konstverket är färdigt, ty han förändras
inte av hettan och så ser han absolut osminkad ut.
Och det är just det viktigaste — att ett minutiöst,
sakkunnigt och långvarigt arbete alls inte syns!"
Ja, detta var nu några randanteckningar kring Greta
Gustafssons stora egentliga genombrott. Hon var nu inte längre Greta Gustafsson, utan Greta Garbo. Och
den stora världen med dess möjligheter på gott och
ont låg framför henne med porten på halvglänt till
lyckans' och framgångens — i varje fall framgångens
— land. Föga visste hon ännu om huru allt skulle
komma att gestalta sig inom kort, och i avvaktan på
vidare underrättelser från Stiller angående engagemangsplanerna for hon till ett par gamla släktingar
på landet för att riktigt få vila ut.
Och där nådde henne inom kort budskapet om engagemanget för en Konstantinopelfilm, vilket skulle
komma att leda till det senare Berlinengagemanget.
Och det var i Berlin som mr Mayer, högste chefen
för Metro-Goldwynofficinen, först fick se henne!
– Konstantinopel, Berlin –
— Jag har allting i världen att vara mr Stiller tacksam för! sade Greta Garbo en gång till en amerikansk
journalist, som intervjuade henne. Och det är utan tvivel sant. När Mauritz Stiller i slutet av förra året avled fick
han överallt i världen vackra eftermälen, men kanske
särskilt i Tyskland. Man betraktar honom där som det
stora geniet efter Griffith, och man motiverar det sålunda :
Filmen strax före Stiller gick ut på pompösa mässscener, kvantitet framför allt. Så kom Stiller med
"Erotikon", en film som makade undan hela kulissapparaten i ett hörn och plockade fram människan i
stället. För honom blev film själstolkning, de finaste
skiftningar i människans psyke ville han fotografera.
Han uppfann närbildstekniken, den rörliga kameran
och de frappanta kamerainställningarna. "Erotikon"
erkännes allmänt vara början till en ny stil, den fint
ironiska, kvicka människoskildringen, som sedan Lubitsch och andra fortsatt.
Detta tyska omdöme innehåller utan tvivel en och
annan överdrift — bland annat får väl Griffith vara
med på ett hörn när det gäller närbildsteknikens uppfinning och själsskildringens förfining — men i stort
sett är det nog riktigt. När Stiller första gången vände sig till den svenska
filmens "grand old man", direktör Charles Magnusson,
och uttryckte en önskan att få övergå från teatern till
filmen, hade denne senare sina dubier om Stillers
lämplighet som filmskådespelare, och den första provfilmningen med honom utföll heller inte till belåtenhet.
Men när han på våren 1912 kom igen med, ett eget
manuskript till en film, den 1913 inspelade "Mor och
dotter", blev Magnusson på ett helt annat sätt intresserad. Han fann att Stiller tydligen var mer lämpad
till regissör — och så dröjde det inte länge innan man
var överens! 1912 kan betraktas som den svenska
kvalitetsfilmens födelseår. Den stod inte fix och färdig, fullt utvecklad på en gång. Det var många svårigheter att kämpa mot, tradition och erfarenhet saknades
och hinder reste sig överallt. Men den fasta viljan att
lyckas fanns, och med den som tändande gnista började storverket byggas upp.
Med "Gösta Berlings saga" var det svenska skedet
i Stillers rikhaltiga produktion avslutat. Därefter kom
turen till Amerika — via Tyskland. Säkert är att han hade en sällsynt förmåga att
rycka människor med sig. Han kunde entusiasmera
och skänka andra tro på framgången, när modet sviktade eller det någon enstaka gång hette "omöjligt"!
Det ordet fanns inte för honom — det måste gå!
Ehuru han hade många vänner bland film- och teaterfolk och inom konstnärliga kretsar, var han dock i
grunden en ensam människa. Mot slutet ville han inte
taga emot sina vänner — det pinade honom att de skulle se hur sjukdomen farit härjande fram med
honom. En av de sista som besökte honom var Victor
Sjöström, och denne medförde då en telegrafisk hälsning från Greta Garbo, en sista hälsning från eleven
till mästaren, som gjort henne till den stora artist hon
är. Slutet var då nära — endast glimtvis förmådde
Stiller fatta vad Sjöström meddelade honom.
"Jag har allting i världen att vara mr Stiller tacksam för!" Gripande enkelt har Greta Garbo där uttryckt de
känslor hon alltid hyst för den som från första början
skapat hennes karriär inom storfilmen. Medan Greta Garbo efter Gösta Berlingsinspelningen vilade ut på landet fick hon ett brev från Stiller. Han meddelade henne i detta att man önskade att
hon skulle resa med ned till Berlin för att där övervara första framförandet av den ifrågavarande filmen.
— Jag for tillbaka till Stockholm, och Stiller var
nere vid stationen och mötte mig. Jag hade aldrig varit
utanför Sveriges gränser förr och jag var litet ängslig
för den förestående resan. Skulle jag resa alldeles
ensam? Nej, skrattade Stiller, jag följer med — och
Gerda Lundequist! Och så var jag med ens lugn.
Jag tycker att Gerda Lundequist är en underbar människa — med de underbaraste ögon ... så fulla av själ
och alltid så trötta . . . Berlin blev en härlig upplevelse
för oss! Det var en mycket storstilad premiär — jag
hade aldrig varit med om något liknande förut. Vi
voro inne på scenen och visade oss och vi fingo en massa blommor. De hade ju särskilt skickat efter oss
anda från Stockholm, och de gjorde allt tänkbart för
att vår vistelse där skulle bli så angenäm som möjligt.
Jag tycker om tyskarna ... de komma en inte nära,
men ändå är det liksom om de skulle omfamna en —
alltid!
Jättestaden vid Spree gjorde naturligtvis ett mäktigt intryck på den unga filmskådespelerskan. — Jag kommer aldrig att glömma första gången
jag kom dit. Blotta lukten av staden ... ty städer
kunna förnimmas med lukten såväl som med synen,
tror jag... föreföll mig egenartad. Sådan trafik, så
mycket folk — jag hade ju aldrig varit i en storstad
förut!
Man kom till Berlin i god tid före premiären på
Gösta Berling, och medan Greta Garbo fick se sig
omkring där under en veckas tid, förde Stiller underhandlingar med filmmatadorerna angående den närmaste framtiden. Redan nu började det planeras på
allvar för Amerika, utan att man dock kom till något
bestämt resultat. I stället gjordes det upp med ett
filmbolag om inspelning av en film med ryskt-turkiskt
ämne. Manuskriptet hade Stiller själv författat i kompani med sin medarbetare i fråga om Gösta Berlingscenariot, Ragnar Hyltén-Cavallius, och som filmen
delvis krävde äkta turkisk miljö, skulle inspelningssällskapet med det snaraste resa ned till Konstantinopel för att taga upp en del scener där.
Greta Garbo var bland dem, som genast blevo engagerade för denna inspelning. Efter Gösta Berling-premiären i Berlin återvände man till Stockholm för
att ordna litet för avresan till turkarnas huvudstad,
men en månad senare var allt klart och det bar i väg. — Konstantinopel! säger Greta Garbo, när hon talar om sin vistelse där. Konstantinopel — jag vet icke
hur jag skall beskriva det! Jag tycker att staden ser
inte alls ut på det sättet som man väntar sig finna den
efter de beskrivningar man hört eller läst. Moderniserat — människorna gå klädda likt oss andra för det
mesta — endast de allra äldsta bibehålla sitt orientaliska yttre. Och så gatorna — trånga, med små, smutsiga butiker och smutsiga kaféer med oljig mat. De
verka lata, alla . . . och fascinerande!
Bland truppens övriga medlemmar märktes den unge Einar Hansson, som sedermera omkom vid en
bilolycka i Hollywood, sedan han dock dessförinnan
redan hunnit göra sig ett namn inom amerikansk film.
I Konstantinopel såg han emellertid inte för vacker
ut, ty han skulle spela en fattig flykting och fick sålunda gå omkring och låta skäggstubben växa fritt,
vilket inte verkar synnerligen förskönande. Det var
framemot jultiden, och god tid hade man på sig. En
del av filmmanuskriptet omarbetades på ort och ställe
och det var dessutom mycket förberedelsearbete med
anskaffande av statister, utverkande av vissa tillåtelser
m. m. Och dessutom började det draga alldeles rasande
långt ut på tiden med de väntade och behövliga penningförsändelserna från filmbolaget i Berlin. Stiller
skrev och telegraferade, men det kom inga pengar. Till
slut måste han själv resa till Berlin för att taga reda
på hur saken kunde ligga till. Det var på själva julaftonen han reste, och Greta Garbo fick alltså fira
sin första jul utanför barndomshemmet nere hos turkarna. Man bodde — naturligtvis — i Péra, och från
hotellfönstren syntes Bosporen kyligt blå i de skymmande decemberkvällarna. Det kändes naturligtvis
litet ensamt och konstigt för den unga svenskan.
— Jag var för det mesta alldeles ensam. Einar Hanson träffade jag sällan, ty han såg så ryslig ut med
sitt skägg, så han kunde knappt visa sig ute. Jag blev
bjuden till svenska ambassaden, och jag gick dit två
gånger, men jag har ju aldrig tyckt särskilt om att
vara borta ibland folk. . . Annars trivdes jag bra med denna ensamhetsjul i Konstantinopel. Jag fick en guide
med mig och gick till basarerna. De äro så stora —
man skulle bestämt aldrig hitta ut ur dem igen utan
en vägvisare ...!
Så kom Stiller tillbaka från Berlinbesöket. Tråkiga
nyheter — det var som han befarat — filmbolaget
hade "spruckit", det fanns inga pengar, det kunde inte
bli någon inspelning, ingen film! Man hade legat där
nere i Konstantinopel över en hel månad, och nu var
det ju ändå en del saker att ordna och avveckla, innan
man kunde resa därifrån.
— Det var en mycket stor besvikelse för oss att inte
få göra den där filmen. Men jag tror att Einar Hansson drog en lättnadens suck när beskedet kom och han
fick raka sig för första gången på länge. Och jag
ångrar inte min vistelse i Konstantinopel. Jag skulle
vilja dit igen någon gång, inte för längre tid, men för
en månad eller så ... Färgerna där nere — man kan
helt enkelt inte beskriva dem! Överhuvudtaget älskar
jag att resa. Jag skulle vilja resa — endast resa —
överallt! Bortom Kinas berg. . . till Japan ... se och
vidröra alla de underliga saker som funnits där i årtusenden! Och de outgrundliga mongoliska ansiktena,
oföränderliga och gåtfulla, outgrundliga som ödet,
locka och fängsla mig. Jag skulle inte bry mig om
sällskap — det är, åtminstone tycker jag så, inte nödvändigt att ha sällskap med sig när man reser!
Ja, det blev sålunda intet filmande av i Konstantinopel. Men Stiller hade i stället passat på att skaffa Greta Garbo soulagemang i Berlin. Han hade ordnat
ett engagemang för henne i en film som just skulle
spelas in där, "Den glädjelösa gatan". Stiller stannade också i Berlin medan inspelningen
av denna film pågick, och under tiden förde han
underhandlingar med de amerikanska filmrepresentanterna där. Händelsevis kom just då chefen för den
stora Metro-Goldwynfirman till Berlin — mr Louis
B. Mayer. Och han befanns villig att fästa såväl Greta
Garbo som Mauritz Stiller vid sitt stora filmföretag.
— Det blev inga långa underhandlingar för mitt
vidkommande. När jag träffade mr Mayer första
gången så såg han knappast på mig, tyckte jag. Men
de där filmexperterna ha ju ett sätt att se utan att
man märker det. . . Han förelade mig endast ett kontrakt. Jag frågade Stiller om det var bra. Jag brukade
alltid fråga honom till råds, och sade han att det var
bra, så gjorde jag utan tvekan vad det var frågan om
— jag visste alltid att det var det bästa för mig. Alla
affärerna gjordes upp med honom. Jag vet faktiskt
inte vad jag hade för gage i "Den glädjelösa gatan"
— han gjorde upp det, han gav mig pengarna. De
kom och gick — som alla pengar. Jag har inte så
mycket sinne för det.... ingen affärskvinna!
Och ändå hade hon en gång ansetts ha framtid inom
affärsbranschen! Sålunda tillkom ett treårskontrakt med Metro-Goldwyn-Mayer. Det första amerikanska kontraktet! — Jag skrev på och så var saken klar. Betalningen
skulle vara fyrahundra dollars i veckan för fyrtio
veckor första året, sexhundra andra och sjuhundrafemtio tredje året.
Så snart "Den glädjelösa gatan" var inspelad bar
det av åter till Stockholm för att taga itu med förberedelserna till Amerikaresan. — Det kändes konstigt, jag hade en underlig förnimmelse av att det väntade mig någonting som jag
aldrig sett och varit med om förut, och jag visste
ingenting om hur det skulle bli! Och här i Sverige
är det ju alltid ett helt företag att fara till Amerika.
Alltid mycket tårar, en känsla av att man aldrig skall
komma tillbaka mer till sitt eget land, ett avsked liksom för alltid . . .! Det var det svåraste. Det var som
om både min mor och jag voro mera ledsna än glada
åt att jag skulle resa. Fast något sådant sade hon ju
aldrig — och inte jag heller. Och så kom då den stora
dagen för avresan. Mamma och syskonen voro med
mig till järnvägsstationen när jag skulle fara till Göteborg. Mammas ögon voro svullna fast hon gjorde allt
för att försöka se glad ut. "Om ett år är jag tillbaka!"
sade jag. "Det är ju bara tolv månader ... de gå så
snart!" — "Ja visst, bara tolv månader!" svarade hon.
— Och så blev det fyra år — att börja med!
Det var i juli 1925 som Greta Garbo lämnade
Sverige för att tillträda sitt engagemang i Amerika.
För den stora allmänheten, till och med i hemlandet
Sverige, var hon då ännu relativt okänd. Hon reste som en av de många vilka fara över Atlanten för att
söka framgången. Visserligen hade hon ju redan ett
kontrakt på fickan. Men vad är ett kontrakt? Ett
stycke papper som garanterar en viss inkomst under
en viss tid — icke mer. Ingen garanti för framtiden ...
– Så krossade hon Atlanten –
Vi nämnde något i slutet av det förra kapitlet om
att ett kontrakt i och för sig inte betyder så mycket.
Tusen saker kunna spela in i de stora möjligheternas
land och kullkasta även minutiöst kontrakterade beräkningar. Det fick en annan ung svensk dam, som
två år efter Greta Garbo reste till Hollywood, erfara
— Mona Mårtensson. Hon kom, som bekant, aldrig
att spela någon roll som stjärna på det amerikanska
filmfirmamentet. Trots att av hennes långa kontraktstid ännu återstå tre år är hon redan för mycket länge
sedan åter i hemlandet utan att någonsin ha fått
komma fram i Hollywood.
Nej, enbart ett kontrakt garanterar visst inte lyckan
och framgången. Greta Garbo hade kontraktet, men knappast något
mer, med sig när hon for. Det har också senare blivit
sagt att hennes amerikadebut ingenting annat var än
en djärv hasard — men en hasard, som utföll med
högsta vinsten! Avfärden från Göteborg ägde rum med ångaren
"Drottningholm".
— Oceanen, säger Greta Garbo, när hon talar om
sin avresa, å, den är underbar! Hur fri känner man
sig inte på oceanen — och ändå är man "fast" där,
kan inte komma ifrån den förrän båten är framme och lägger till. Och då är den där härliga frihetskänslan sin kos igen!
Och hon fortsätter: — Jag hade en tjock kappa på mig och promenerade
omkring på däck och såg på oceanen. Jag spelade det
där spelet, där man flyttar saker framåt och tillbaka,
men jag var helt obetydligt tillsammans med de andra.
Aldrig, tror jag, har jag njutit så av ensamheten som
under dagarna ute på oceanen. Att stå vid relingen och
titta ned i och ut över vattnet, å, det kan inte beskrivas! Utom med mina reskamrater talade jag inte vid
någon annan av passagerarna än en liten gosse. En
rar liten gosse, som hette Tommy. Jag ville så förfärligt gärna ge honom kakor, men han hade aldrig
ätit kakor, och hans föräldrar voro så rädda om
honom. Han hade ett så egendomligt sätt att se på
mig med stora, undrande ögon. Min lille beundrare
kallade de honom!
Överresan blev lugn och angenäm. — Vi kommo in i New Yorks hamn på natten. Och
när vi fingo ljusen i sikte var det en mängd människor
ombord som skreko högt. Amerikaner, som skreko av
förtjusning att åter se sitt land. Jag förstod dem och
deras känslor i ett sådant ögonblick mycket väl redan
då, men jag förstod dem ännu bättre och tänkte på
dem igen, när jag återsåg den svenska kusten från
"Kungsholms" däck efter att själv ha varit borta från
mitt land i flera år. Det är onekligen en egendomlig
känsla. Ett stycke landkontur, kanske bara kala klipporna, men ändå — det är hemlandets kust, som liksom stiger upp ur havet, landet där man är född och
har lekt som barn och där ens egna kära vänta en
tillbaka.
Av någon anledning hade Greta Garbo, efter vad
hon säger, väntat och föreställt sig Amerika som ett
land fullt av blommor. Men New York är inte Hollywood, New York är ingen prunkande blomsterrabatt.
New York är en stenöken, som alla storstäder, och
att börja med blev det nu för henne och hennes kamrater att stanna i New York i nära tre hela månader
innan de fingo fortsätta till Kalifornien.
— Nej, jag fann inga blommor i New York, endast
hetta, den mest vansinniga, intensiva hetta. Vi kommo vid en mycket olämplig tidpunkt. Där var så hett så
man knappast kunde andas. Och vi togo in på ett
hotell, som ... ja, som inte var trevligt, tyckte jag. Jag
var mycket litet ute under den tid vi vistades i New
York. Jag tillbragte nästan hela min tid i badkaret,
och där låg jag och funderade över hur det skulle bli
när vi kommo till Kalifornien. Om det skulle vara lika
hett där. Vi besökte naturligtvis en del teatrar, musichalls och restauranger, och det var mycket intressant
att sitta och iakttaga amerikanerna och livet omkring
en. Men för det mesta låg jag i det kalla vattnet för
att undgå att bli alldeles stekt. Och så kom äntligen
uppbrottets stund, och vi fortsatte resan till Kalifornien. Jag tänkte att vi skulle få börja arbeta genast
vid den amerikanska filmen. Men det blev bara ny
väntan i Hollywood. Hela fyra månader, innan jag fick
det minsta att göra. Det var ju ursprungligen meningen att jag skulle arbeta tillsammans med Stiller.
Men det visade sig snart nog att det inte kunde arrangeras något genast. Det blev ställt på framtiden,
och under tiden placerade man mig i en film, som
hette "The Torrent" — här i Sverige kallad "Virveln"
— under ledning av mr Monta Bell.
Efter en stunds tystnad fortsätter hon:
— Förhållandena här voro så helt olika dem jag
varit van vid. Studion verkade på mig mest som en
fabrik. Allting så stort. . . allting måste skötas precis
fabriksmässigt. Det är så ofantligt mycket folk, så det
skulle väl inte kunna vara annorlunda. Jag blev rädd
för den främmande miljön, de främmande människorna, rädd för alltsammans. Inte kunde jag tala
engelska. Inte kände jag till amerikanerna, människorna runtomkring mig. I Europa hade vi arbetat
med endast ett fåtal personer som vi allasammans
kände. Det hela verkade mycket enerverande på mig.
Och innan vi började inspelningen av "The Torrent"
kallades jag in till mr Mayer på hans kontor. Han ville
att jag skulle teckna ett helt nytt kontrakt med honom.
På den lilla engelska, jag dittills hunnit lära mig, sökte
jag förklara för honom, att jag var belåten med det
kontrakt jag hade, i varje fall tills jag först fått göra
åtminstone en roll. Han önskade att jag genast skulle
binda mig för fem år, och jag kunde inte förstå det.
Jag ville inte ha något nytt kontrakt. Medan vi så
höllo på med att spela in denna film blev jag åter inkallad, gång på gång, till honom, och för varje gång
blev det tal om femårskontraktet. Han sade att han
kunde inte riskera att annonsera mina filmer och
placera pengar på mig, om jag inte ville binda mig
för fem år. Jag vägrade alltjämt, och så stodo sakerna
när vi fingo "The Torrent" färdig.
Det var ett mycket ansträngande arbete, fortsätter
hon. Jag var i studion klockan sju varje morgon,
och arbetet kunde fortgå i ett sträck till klockan sex
på kvällen. Jag blev uttröttad, och det var bara att
fara direkt hem från arbetet för att få vila ut litet.
Och jag låg jämt och tänkte på de mina hemma i
Sverige. Jag började längta efter snön här hemma.
Snön ... När "The Torrent" var klar flyttade Greta Garbo
ner till Santa Monica för att få vara närmare havet.
— Och så, efter "The Torrent" skulle jag börja med
"The Temptress" — här i Sverige kallad "Fresterskan" — med Stiller. Å, vad jag gladde mig åt att få
arbeta tillsammans med honom igen! Nu skulle det
bli annorlunda — tänkte jag. Men så kom schismen
mellan Stiller och affärsledningen. Stiller var en
konstnär. Han kunde inte sätta sig in i den amerikanska fabriksmässigheten. Han förstod sig inte på de
amerikanska affärssynpunkterna, var inte riktigt
hemma i den jättelika studion — och han kunde endast
obetydligt engelska. En vacker dag togs han helt enkelt bort från filmen och ersattes med mr Fred Niblo.
Jag tog detta som ett förfärligt slag — kanske hårdare än Stiller kände det själv. Jag kan inte säga hur
nedbruten jag blev. Jag trodde knappast att jag skulle
kunna fortsätta, så olycklig kände jag mig. Inte förstod jag heller riktigt anvisningarna på engelska.
Vecka ut och vecka in, från sju på morgonen till sex
på kvällen — i hela sex månader! Mer än tjugu kostymer att prova — gång på gång. Jag bryr mig inte om
kläder — och det är så mycket kläder i varje film!
Jag vill inte tänka på kläderna när jag väl blivit fri
från en film.
Och så kommer det efter en stund: — Det värsta av allt var kanske att under tiden vi
höllo på med "The Temptress" fick jag budskapet om
min systers död! Hela min kropp kändes som om jag
knappast var i stånd att härda ut längre. Jag var trött, sjuk, förkrossad. Men det var ändå bara att hålla ut
— jag försummade aldrig en dag, kom aldrig för sent
till studion. Min lilla kära syster! Hon hade spelat
med i en film hemma i Sverige — Elis Ellisfilmen
"Två konungar", en romantiserad skildring från
Gustaf III: s och Bellmans dagar. Hon spelade Magdalena Rudenschöld i den. De ha kört filmen för mig
nu medan jag varit hemma. Vilket egendomligt intryck
att se henne ånyo så där på vita duken efter hennes
död!
Under tiden hade tidningarna börjat skriva om
Greta Garbo, den underliga svenska flickan. Allahanda
historier kommo i svang — hon var egensinnig, vägrade att arbeta och taga order o. s. v.
Efter "The Temptress" fick Greta Garbo manuskriptet till "The Flesh and the Devil" att läsa. Den
filmen är här i Sverige känd under namnet "Åtrå". — Jag tyckte inte om historien. Jag ville inte vara
en fånig förförerska — kunde inte se någon mening
i att bara kläda ut mig och gå omkring och fresta män.
i en film. Mr Mayer ville att inspelningen skulle börja
genast. Jag gick till honom och sade, att jag var dödstrött, sjuk. "Jag kan inte göra en ny roll nu med detsamma. Och jag känner mig olycklig för den här filmen!" Och han svarade endast: "Det är för galet! Gå
och prova era kostymer och gör er i ordning!" Det var
allt! Vad kunde jag väl göra? Jag for till hotellet i
Santa Monica, gick till sängs och började tänka över
min situation. Och tidningsryktena fingo ny fart. De
skrevo: "Greta Garbo reser hem." — "Hon är nyckfull, svår att handskas med!" Efter två dygns grubbel kom jag till det resultatet, att det var bäst att gå
tillbaka till studion. Att jag var trött och sjuk och
hade förlorat min syster, det betydde ingenting här.
Och så gick jag tillbaka. Jag vet inte hur allt skulle
gått, om jag inte just då fått John Gilbert att arbeta
tillsammans med. Jag hade knappast mött honom förut
— endast i förbigående och som hastigast. Han är
verkligen en underbar människa — han har en sådan
vitalitet, entusiasm, iver. Varje morgon klockan nio
kom han för att spela emot mig. Han var så rar, att
jag kände mig bättre — jag tyckte mig genom umgänget med honom liksom komma detta underliga
Amerika litet närmare. Hade han inte kommit in i mitt
liv då, så hade kanske min amerikanska karriär varit
slut och jag hade varit hemma igen — för alltid ... Och så blev då till sist även "The Flesh and the Devil"
färdig. Något som också hjälpte mig i mycket hög
grad att härda ut var kännedomen om att Mauritz
Stiller under tiden hunnit växa sig in i den amerikanska miljön och börjat komma till sin rätt. Han fick
fullända sitt livsverk i Amerika med de tre filmerna
"Hotell Imperial", "En kvinnas bekännelse" och "Syndens gata". Allt det där hade han ju inte hunnit med
ännu vid denna tidpunkt, men man såg vart det pekade,
och det gick bra för honom. Och det gladde mig och
hjälpte mig att komma i form igen.
När nu "Flesh and the Devil" var färdigspelad kom
direktionen med ett filmmanuskript, som skulle heta något som "Kvinnor älska diamanter", och ville att
Garbo skulle göra en vamp i den. — Nu blev jag orolig igen, säger hon. Jag helt
enkelt kunde inte göra denrollen! Fyra eller fem dåliga filmer — och det skulle inte vara något kvar av
mig för den amerikanska publiken! Jag for hem till
hotellet igen, utan att riktigt veta vad jag skulle ta
mig till, och väntade. Så telefonerade de till mig nästa
morgon och sade till mig att komma till studion och
se på några skisser för filmen. Men det brydde jag
mig inte om. Jag kom inte dit. Och detta var första
gången som jag inte strikt gjorde som de önskade,
om jag frånser att jag ju vägrat att teckna något nytt kontrakt så länge jag redan hade ett. Och nu blev det
explosion! Jag fick ett brev, där de meddelade mig
att jag genom att inte komma och se på de omtalade
skisserna hade vägrat arbeta och därigenom gjort mig
skyldig till kontraktsbrott. De förklarade sig med anledning därav inte längre kunna utbetala någon lön
till mig! På detta meddelande följde en sju månader lång
period utan lön och utan något filmarbete
–
Bland stjärnor i Hollywood –
Där stod nu Greta Garbo med ett brutet kontrakt
och praktiskt taget utan vänner, som kunde göra något för henne, i filmens världshuvudstad — Hollywood. Skulle hon resa hem igen, eller hur skulle det
bli ? Visserligen var hon inte alldeles utan en viss förkänning, att allt nog tämligen lätt skulle komma att
ordna sig igen, bara hon ville gå med på att teckna
ett nytt kontrakt, sådant som vederbörande ville ha
det, och att det hela kanske egentligen bara av dem
tagits som ett efterlängtat tillfälle att få det gamla
kontraktet förklarat ogiltigt. Men ingendera av parterna ville ta första steget. Garbo stannade helt enkelt
bara hemma på sitt hotell, och det började komma
artiklar i sensationstidningarna, att den nyckfulla och
svårhanterliga Garbo började bli renons på pengar.
Säkerligen voro dessa artiklar inspirerade från filmbolaget, som hoppades att divan så småningom skulle
taga intryck av dem och "bli mör" och mera lätthanterlig.
Hur som helst — schismen drog ut på tiden. Innan vi nu gå vidare och berätta om hur schismen
slutligen bilades och Garbo började filma igen efter
att ha fått ett nytt kontrakt, skola vi kanske tillsammans med den ärade läsaren orientera oss litet i filmens huvudstad.
Hollywood!
Var Los Angeles ligger känna väl alla till — i södra
Kalifornien, söder om San Fransisco och ungefär två
och en halv mil från Stilla Havskusten. Därifrån ila
friska havsvindar in mot "änglastaden", som har solsken och värme trehundrafyrtio dagar om året! Lämnar man Los Angeles i bil och kör väster ut över den
magnifika bulevarden, kallad Sunset — erkänd som
en av de bästa i södra Kalifornien, vilket inte vill
säga så litet — är man snart ute vid kusten, vid Los
Angeles havsstränder. Mittemellan dessa havsstränder
och Los Angeles ligger Hollywood, som praktiskt taget är en del av Los Angeles. Samhället har enligt de
senaste uppgifter, som stå oss till buds, 150,000 invå
nare, varav 20,000 äro direkt förenade med dess filmindustri. Men det kan mycket väl hända att dessa siffror redan äro på väg att fördubblas, ty Hollywoods
utveckling har från första stund gått fenomenalt hastigt och fortgår alltjämt.
Bara för några tiotal år sedan var Hollywood ingenting annat än en liten vacker förort till "änglastaden".
Kanske den kallades Hollywood för att där växte
några järneksbuskar (holly = järnek). Jorden där
ägdes till största delen av ett par farmare och där
fanns huvudsakligen kornfält och träd. Så, berättar
en amerikansk författarinna, önskade ägarna sälja,
och som ett slags reklam byggdes ett litet, men vackert
hotell. Dess luncher, avsedda att locka turister, som
med diligens hämtades från Los Angeles, blevo berömda. Åren gingo. Automobiler avlöste diligensen
och gjorde uppehåll vid Hollywood på väg till någon trevlig badort vid det blå Stilla Havet. Så kom år
1911, och Al Christie och hans bror Charlie hyrde ett
gammalt hus för att använda det till filmateljé. Ett
par månader senare förhyrde Jesse Lasky en lada . . .
eller kanske var det ett stall... i Hollywood. "Universal" smällde i samma veva upp en synnerligen
enkel ateljé utan tak, där de filmvindar, som vi kunde
konstatera i filmens barndom, följde hjältinnan in i
salongen och sovrummet, resande hennes hår på ända,
som om en osynlig blåsbälg varit i arbete. . .
Och nu — ja, nu är det egentligen Los Angeles
som är en förort till Hollywood! Huvudgatan i Hollywood heter Hollywood Boulevard, egentligen endast en kort gata, men dess förnämsta affärsverksamhet är förlagd här, liksom dess
teatrar och hotell. Längs gatan finnas stora moderna
automobilutställningar och restauranger. Hyrorna ha
svingats upp till fabelaktig höjd. De gamla husen
rivas, och nya komma upp i stället, större och större,
dag för dag. Den mest attraktiva byggnaden på bule-
varden är — eller var åtminstone tills helt nyligen —
utan tvivel "Graumann? Chinese Theatre", en trogen
kopia av operahuset i Shanghai. Den är, förutom dess
unika och remarkabla arkitektur, utan såväl som innan,
kanske den mest originella teater i Amerika. Längre
ned på bulevarden ligger "Graumanns Egyptian
Theatre", en biograf, som är byggd i genomförd egyptisk stil.
Vad som mest frapperar nykomlingen i Hollywood
säges vara dess kosmopolitiska atmosfär. I nästan
varje hörna kan han se ett välbekant ansikte av något
av världens stora filmideal, vilket gör att han känner
sig bekant med sin nya omgivning redan efter en kort
vistelse. De berömda stjärnorna och artisterna leva
här sitt vardagsliv som vilken som helst av oss. Varje
dag kan man finna dem i vimlet på gatorna eller se
dem susa fram i sina limousiner på bulevarden, och
det myllrar av dem på teatrarna och i restaurangerna.
Hollywood är numera Amerikas konstcentrum. Artister av alla slag äro här samlade från världens alla
hörn. Utmed nästan varje gata kan man finna dansoch musikskolor, konstinstitut, teaterskolor och alla
tänkbara slags studios. Affärerna på bulevarden kunna visa upp moder som
ingen annan plats i Amerika, om man undantar Fifth
Avenue i New York. Skopriserna, för att taga ett
exempel, äro mycket höga, men skor köpta i Hollywood, liksom också andra nyttigheter, äro icke endast
"up to the minute", utan också fascinerande och visa
tydligt Hollywoods elegans. I många fall äro moderna
skapade av stjärnorna och bära deras namn. Hollywood skapar mycket i modevåg — ej endast kläder.
Många av de större filmstjärnorna ha sina bilar speciellt byggda efter sin egen smak.
Hollywood har fördelen av ett säreget torrt klimat,
som gör luften klar och särskilt lämpad för fotografering. Besökaren är därför förvånad över att finna
dessa saftiga gröna gräsplaner, buskar och blommor,
som nå tropisk höjd och som grena ut sig åt alla håll,
under varje dag på året, och dessa underbara backar,
där blomsterälskaren kan få ett verkligt lystmäte. Orsaken till all denna grönska i detta ändock så torra
klimat får sökas i den artificiella bevattningen. Knappast något av denna grönskande prakt är av naturen
själv — allt är planterat, och vattensprutorna hålla
det dagligen vid liv.
De små husen äro ofta byggda i spansk eller mexikansk arkitektur. Sällan finner man hus, som äro helt
vitmålade. De variera i alla nyanser och ge ett mönstergillt intryck, inbäddade som de äro i Hollywoods
egen rikliga blomsterprakt. De flesta av de stora filmstjärnorna ha emellertid
börjat sälja sina fastigheter i Hollywood för att i stället flytta ut till Beverly Hills, ett tämligen nytt distrikt
litet närmare havet. "Pickfair" är kanske den vackraste villan i Beverly Hills med dess gräsplaner och
stora öppna vattenbassäng, där Doug och Mary på
lediga stunder simma eller paddla omkring i vattnet.
Det är ej att förundra sig över att hela världen
hört så mycket talas om den enorma kvantitet bilar,
som äro i användning i södra Kalifornien. En miljon
bilar för fyra miljoner själar är något som ej har sin
like på någon annan plats på jorden. Goda avenyer
äro därför huvudvillkoret och bulevarderna i Hollywood äro remarkabla, men börja dock redan bli alltför
trånga. Inte alla filmateljéer äro stationerade i Hollywood,
men de flesta. Åtskilliga ligga emellertid spridda kring
Los Angeles och dess förstäder, såsom Culver City,
Glendale, Universal City och Burbank.
Det är en kolossal studio Metro-Goldwyn-Mayer
består sig med i Culver City. Dess stjärnor äro många,
alla mycket lysande. Det långa namnet förkortas alltid
inom den brådskande filmvärlden till M.-G.-M. Det
har sitt intresse i detta sammanhang att taga del av
hur en amerikansk författarinna skildrar ett besök vid
lunchdags i studions "cafetaria". "Det är", skriver
hon, "en trevlig upplevelse, fastän flertalet av de förnämsta stjärnorna antingen luncha i sina egna bungalows (till och med smärre stjärnor ha sviter av rum
att kläda om sig och vila i under inspelningarna). Men
inånga stjärnor tycka om bullret och vimlet i cafetarian. Och även om varenda stjärna lyste med sin
frånvaro, så äro stjärnornas drabanter där ... de som
varit eller skola bli stjärnor . . . smårollsinnehavarna
och de 'extra', som bilda en så färgrik och fängslande
scen som man gärna kan önska sig. Där kommer John Gilbert! Den vackre John och
John Barrymore räknas till de förnämsta av filmens
älskare efter Valentino. Ett småleende på hans ansikte
är som en solglimt. Det bländar nästan, därför att hans
ögon äro så stora och svarta och hans tänder så vita.
Den vita duken fördunklar snarare än framhäver det
underbart vitala i hans personlighet. Han stannar för
ett kort samtal och ilar så bort för att förena sig med
Greta Garbo, som är hans motspelerska i 'Anna Karenina'. Hon är en sällsam, smidig, sömnigt blickande
siren från det kalla Skandinavien. . . och dock har
aldrig någon siren från den varma södern varit mera
bestickande! Det är något exotiskt över den flickan!
Hon är mycket ung och äger likväl all moder Evas
hemliga trollmakt i sin blick under de tunga ögonlocken."
Och i fortsättningen skildrar den amerikanska författarinnan Greta Garbos början i Amerika på följande sätt: "Greta Garbos direktör var, när han kom över till
Amerika och M.-G.-M.-studion, mycket angelägen om
att hon genast skulle 'importeras'. För att göra honom
till viljes, ty han värderades mycket högt, engagerade
man flickan för en ganska god lön. Men hennes typ
var så ovanlig, att man i studion först inte visste hur
man skulle använda henne. (Hon hade yvigt hår då
och såg ut som en lantflicka, nu har hon blivit en sofistisk och elegant världsdam). Mera för att ge henne
något att göra än för att man trodde hon skulle passa
där, placerade man miss Garbo i en underlig pjäs, av
vilken ingen hoppades mycket. Hon gjorde knallsuccé!
Hellre än att mista henne, låta henne gå över till en
annan studio, lät man hennes gage springa i höjden
fenomenalt! Hon är en manförtrollerska, på och utanför den vita duken. Men även om kvinnor inte precis
tycka om henne, gör hon dock intryck på dem och
unga flickor kopiera henne. Hon var förra årets filmsensation, liksom Dolores del Rio är detta årets. Och vem som än blir filmvärldens nästa sensation, så skola
dessa båda stjärnor fortfara att stråla!"
Den amerikanska författarinnan har gjort sina reflexioner om Garbo, såsom framgår av sammanhanget,
sedan denna åter slutit fred med M.-G.-M. och redan
börjat inspelningen av "Anna Karenina". Men så långt
hade vi inte hunnit i vår skildring av Greta Garbos
öden och äventyr när vi här ovan började vår lilla
hastiga rundvandring bland Hollywoods märkvärdigheter och stjärnor.
Vi låta därför Greta Garbo själv återknyta tråden
och återgå till situationen sådan den tedde sig för
henne efter brytningen. — Jag var mycket olycklig. Tiden gick ju, och oftast
föreställde jag mig att jag kanske i nästa ögonblick
skulle vara i färd med att packa mina koffertar. Men
att resa igen . . . Det var som när man är kär. Man
tänker och vill och önskar att man skall kunna slita
sig loss, men man kan det inte, gör det inte. . . Vad
jag framför allt behövde var någon klok och affärskunnig man, som kände förhållandena, att rådgöra
med och hjälpa mig.
Jag hade hittills haft en advokat
att sköta mina affärer. Men han visste inte så mycket
om livet på studion och allt om filmarbetet. Så berättade mig en god vän om en man, som varit mycket i
Europa och som skulle förstå både mig och detta lands
folk. Han skulle säkert komma att sympatisera med
mig och förstå, att vad jag önskade var inte att bråka,
jag, som avskyr bråk. . . utan endast att få möjligheter att göra goda filmer. Och så kom det sig att jag uppsökte mr Harry Edington. Han lyssnade till mig,
han är en mycket allvarlig och klok man, och sedan
hade vi långa samtal varje dag under mer än en veckas tid. Först därefter förklarade han sig villig att
låta sig engageras som min manager. Han sade sig
ha blivit fullt övertygad om att jag inte var så ryslig,
som tidningarna framställde mig, och att han helt
respekterade mina synpunkter, och hade han icke kunnat komma till en sådan uppfattning, sade han, så
skulle han inte ha åtagit sig mina affärer. Men så
gjorde vi upp — och sedan dess har han hand om alltsammans, sköter både mina kontrakt, mina inkomster,
förhandlingarna om mitt arbete — allt! Det betydde
en oerhörd lättnad för mig, som själv inte kände till
så mycket om det stora landet och de stora filmföretagen. Sedan dess har jag inte haft några bekymmer
och några slitningar med direktörerna. De önskade ett
nytt kontrakt. Mr Edington satte upp ett nytt kontrakt
åt dem på fem år, och hans kontrakt gav mig mera
pengar än jag drömt om att förtjäna när jag reste dit.
Hur mycket? Ja, vad kan det ha för intresse för
andra? Det var inte pengar jag i första rummet hade
önskat. Pengar betyda inte allt. Nu lagar, som sagt,
mr Edington att vi komma överens, och vi äro alla
mycket belåtna!
– I ateljéer och bungalows –
I det förra avsnittet av Greta Garbos saga talade vi
litet om M.-G.-M: s filmstad, Culver City. Skulle man
försöka ge sig in på att närmare skildra denna jätte,lika anläggning — jättelik till och med efter amerikanska mått — så skulle det behövas ett betydligt
större utrymme än det, som här står oss till buds. Men
en liten "titt bakom filmens kulisser" få vi väl i alla
fall lov att kosta på oss för att låta läsaren få en aning
om den miljö, i vilken vår firade landsmaninna rör
sig, när hon är i verksamhet på andra sidan Atlanten.
M.-G.-M: s filmstad gör verkligen skäl för beteckningen "stad". Den rymmer fyrtiofem stora byggnader samt fjorton väldiga ateljéer, alltsammans grupperat utmed en bred, stenlagd gata, som är icke mindre
än en halv svensk mil lång! "Stadsporten" bevakas
noga av särskilt utvalt manskap. Det är inte lätt att
komma därinnanför — ens om man har ärende och
inträdeskort — och denna stadsport är en väldig byggnad, mest påminnande om en storståtlig slottsfasad.
Firmans huvudkontor ligger dock ej här, utan i
New York, och för att ständigt kunna stå i kontakt
med huvudkontoret har filmstaden egen direkt telegraflinje med New York. Första betingelsen för att en film skall bli bra anses
ju alltjämt vara ett gott manuskript, och det säger sig
självt att det finnes en hel särskild avdelning i filmstaden, där uteslutande författare arbeta. Färdiga
manuskript omhändertagas omedelbart av scenarioavdelningen, som. f ilmtekniskt utarbetar dem. Och så
får då regissören hand om manuskripten, varefter han
börjar utvälja de lämpliga skådespelarna bland dem
som stå till buds. Och det är naturligtvis inte bara de
stora rollerna som kräva lämpliga typer för framförandet — även statister väljas med största omsorg,
och detta är ganska ofta ett kvistigt arbete, trots den
oerhörda skara regissören har att välja ibland.
I en enda väldig länga inrymmas icke mindre än
tvåhundra klädloger, utrustade med all tänkbar lyx
och bekvämlighet. Ungefär femtontusen personer ha
i Culver City haft arbete som statister. Summan låter
fabulös, men man får komma ihåg att vanligtvis ett
flertal inspelningar pågå samtidigt. Stora, bekväma
motorbussar och lastautomobiler transportera skådespelare, regissörer och rekvisita till de platser, där
utomhusscenerna skola tagas, vadan man kan förstå
att garagen också äro tilltagna i jätteformat.
Imposanta äro även den stora avdelningen för förvaring av kostymer samt syateljéerna. En förstklassig
"klädkomponist" måste ständigt finnas till hands, och
till chef för denna avdelning är engagerad en av Paris'
förnämsta konstnärer i branschen, M. Tortoff Erte.
Naturligtvis finnes också en hel stab av mannekänger
för klädernas avprovande. I arkitektavdelningen ritas
alla skisser till såväl in- som exteriörer, oftast efter
regissörens intentioner, och filmstaden förfogar också
över en snickeriverkstad, där allt från tandpetare till oceanjättar skall kunna åstadkommas. Oftast är det
någonting liknande hela arméer som draga ut från
filmstaden för att bygga upp de sålunda färdiggjorda
exteriörerna i den därför lämpade terrängen.
Interiörerna skola också möbleras, och filmstadens
möbelmagasin äro ofantliga. I dem finnes fullt upp att
välja på från antikens till den hypermoderna smakens
möbelstilar. En massa maskinella apparater för framställande av regn, orkaner och dylikt stå till regissörernas förfogande. Vidare finner man en hel stab av fotografer med
olika slags kameror samt elektriker. Naturligtvis har
Culver City eget elektricitetsverk, och att detta inte
är litet förstår man då man hör att det kan leverera
ström till icke mindre än 8,000 hem utöver vad ateljéerna förbruka. M.-G.-M har också egen, vältränad balettkår, för
vilken det ofta finnes användning i filmerna.
När så en film är färdiginspelad, vidtager laboratoriets arbete. I Culver Citys laboratorium framställes
årligen c:a femton millioner meter film, vilket tre
gånger skulle räcka runt amerikanska kontinenten.
När negativet är framkallat tages det under behandling av "klippflickorna", vilkas uppgift är att se till
att de olika scenerna komma i ordningsföljd — ett
puzzle av jättedimensioner! Vidare finnes en särskild emballageavdelning, där
filmerna packas in och skickas ut över hela världen.
Att inte reklamavdelningen hör till de minsta torde
var och en förstå. Som förut nämnts har filmstaden också egen stor restaurang, där c:a tvåtusen personer
dagligen serveras, och slutligen har man stort eget
sjukhus, där en tvättäkta svenska, fröken Emma Pettersson, tjänstgör som översköterska.
Ja, som sagt, dessa uppgifter torde ge en föreställning om den dagliga miljön för Greta Garbo, när hon
är i arbete med att filma. Det må icke förvåna oss att Greta Garbo i förstone
jämförde ateljéerna med stora, väldiga fabriker. Men Hollywood består, som vi redan nämnt, inte
av ateljéer allenast. En filmstad så att säga utanför
filmstäderna utgöres av filmstjärnornas villor och
bungalows — där de leva och hava sin varelse "mellan slagen", där de vila ut från arbetet i ateljéerna och där
de ha sitt privata umgänge. Det finns massor av sådana villor och bungalows både i Hollywood, Beverly
Hills och Santa Monica. Och när en filmstjärna vill
skaffa sig ett hem behöver inte detta vara ett företag
som kräver årslånga förberedelser och vidlyftiga byggnadsarbeten. Det är inte mer än något över en svensk
mils väg mellan Hollywood och Culver City, men på
den sträckan hinner man passera massor av de mest
förtrollande, nyuppförda bungalows, representerande
alla tänkbara stilar sedan syndaflodens dagar, och en
stor del av dem äro försedda med anslag, vilka ge
till känna att de äro till salu eller att hyra och att de
få beses. Åtskilliga av dem äro till och med fullt möblerade och försedda med alla de tusen förnödenheter
ett hem kräver, så har man riktigt bråttom är det
bara att betala och flytta in genast — allt står fixt
och färdigt att taga emot första bästa spekulant!
En av de svenska förgrundsfigurerna sedan länge
i Hollywood, Victor Sjöström, har rett sig ett magnifikt hem i Santa Monica. Och till det Sjöströmska
hemmet bruka de svenska filmartisterna gärna söka
sig — det har varit som en medelpunkt för landsmännen där borta i filmförskingringen. Att Mauritz Stiller
ofta dök upp i familjekretsen säger sig självt — han
och Victor Sjöström hade ju under mångårigt sam-
arbete blivit goda vänner. Naturligtvis tittar också
Greta Garbo ofta över, när ensamheten blir för trist
— hon brukar lätta sitt hjärta för fru Edith och hon
trivs "väldigt bra" med småflickorna. Man bor så gott som på landet, och de bägge små flickorna, Greta och
Guje, kunna röra sig fritt och ogenerat i den ständiga
kaliforniska grönskan och solen.
Själv bor Greta Garbo också i Santa Monica, men
hon har inte brytt sig om att skaffa sig någon villa,
utan hon bor i ett stort, gammaldags hotell ett gott
stycke bort från den övriga filmfolkskolonien. Här
känner hon sig lyckligast i det fridfulla lugnet vid
havsstranden. Hennes smak är enkel, förklarar en entusiastisk
besökare, som skildrat sina intryck. Kläder intressera
henne inte. Hon använder mest lösa, mjuka klänningar,
bekväma hattar och skor med låga klackar. Hon tycker inte om stor toalett. "När hon är bortbjuden undrar man alltid, vad hon skall komma i för klänning.
Hon kan mycket väl till en middagsbjudning komma
i tennisjacka, Deauvillesandaler och polokjol."
Hon har två bilar. Den hon tycker bäst om är en
Fordkupé — hon tycker bäst om den, säger hon, därför att så få ge akt på den. Ingen kan tänka sig att
en stjärna döljer sig i en Fordkupé — i Hollywood!
Men hon rider hellre än hon kör bil, särskilt i solned
gången längs med kusten. Och så fortsätter den skildrande besökaren: "Greta Garbo är känd för sin rättframhet. Om
någon inviterar henne, säger hon ja endast om hon
har lust. Har hon inte lust svarar hon: 'Nej tack, jag
tror inte att jag skulle tycka om det!' Att förebara
huvudvärk eller andra ursäkter skulle aldrig falla
henne in. Hon har ett utpräglat sinne för humor och
hennes brutna engelska har sin särskilda charm. Hon
kan så mycket engelska hon är i behov av, men brytningen är så förtjusande att man hoppas att hon aldrig
skall lära sig engelska riktigt!"
Själv har Greta Garbo besvarat en förfrågan om
vad hon anser om den amerikanska flickan i följande
ordalag: — Jag har nu varit i Amerika i två år, men ändå
har jag inte slutat förvåna mig över den amerikanska
flickan. Hon vinner segrar som gymnast, som tenniseller golfspelare, hon hänger sig åt en viss arbetsuppgift och ändå har hon tid över för socialt arbete
och har gott anseende som husfru. Många äro de
amerikanskor, som samtidigt förestå ett hushåll och sköta en plats. Jag förstår inte hur de kunna förena
dessa uppgifter. Kanske skall jag med tiden förvärva
litet av deras energi, så att jag blir i stånd att arbeta
vidare i filmens tjänst och på samma gång fylla en
hustrus plikter. Men för närvarande kan jag det ej.
Mitt arbete tar mig helt och hållet i anspråk, och jag är
åtminstone av den uppfattningen, att det skulle förlora
på att jag sysselsatte mig med en hel mängd andra ting.
Skulle man ur detta uttalande möjligen kunna utläsa, att tanken på giftas — åtminstone för halvtannat år sedan, då detta uttalande fälldes — icke så alldeles
var Greta Garbo främmande? Måhända — men det
är ändå knappast troligt, för så vitt det skulle vara
frågan om giftermål med någon särskild. Men alla
unga kvinnor tänka väl så där i största allmänhet på
att de någon gång skola bli gifta. Filmstjärnorna få
ju icke räkna med att ha sitt privatliv i fred, och givetvis har det kannstöpts åtskilligt kring Greta Garbos
namn i detta avseende. Det har skrivits i alla världens
tidningar om att John Gilbert var dödligt förälskad
i Greta Garbo och ville gifta sig med henne. Men detsamma har sagts om så många andra stjärnpar, som
spelat emot varann, utan att det haft någon grund i
verkligheten. Reklamcheferna försumma ingenting,
som kan hålla mänsklighetens intresse för filmstjärnorna vid liv. Och vad John Gilbert beträffar, så lär
han numera intressera sig mycket starkt för en ung
författarinna hos M.-G.-M. vid namn Dorothy Parker.
Det är inte att vänta att Greta Garbo själv skall
vara särdeles meddelsam på den punkten. — Kärlek? hon skrattar mjukt. Naturligtvis har
jag varit kär. Kärleken, är det sista och första i en
kvinnas uppfostran. Hur skulle man kunna uttrycka
kärlek, om man aldrig känt den ? Man kan låtsa, men
det är icke detsamma som känslan . . . Vem har icke
varit kär? Äktenskap? Jag har sagt många gånger,
att jag vet ingenting. Jag tycker om att vara ensam
— inte jämt och ständigt tillsammans med en annan
människa . . .
Victor Sjöström, som känner Greta Garbo närmare än de flesta andra Hollywoodbor, har en gång svarat
följande på frågan hur Greta Garbo bär framgången: "Hon lever mest för sig själv och mycket stillsamt,
hon är sparsam och förståndig. Hon är ytterst ambitiös och plikttrogen i arbetet, och för mig har det
varit ett nöje att arbeta med henne. Men hon är, som
sagt, en rätt ensam människa, som helst går för sig
själv, hennes läggning är allvarligare än andra flickors. På senare tiden har hon emellertid umgåtts mera
med kamraterna än förut. Hon spelar tennis och vattenpolo med dem. Men mest lever hon, som sagt, för
sig själv."
Bland dem som Greta Garbo på senaste tiden börjat
umgås med märkas Emil Jannings och hans fru. — Mrs Jannings är en verklig kvinna, som menar
vad hon säger! — så låter Garbos eget omdöme om
denna väninna. Jag betraktar dem bägge som riktigt
goda vänner — djupa, verkliga människor. Jag har
börjat taga lektioner i tyska för att riktigt kunna prata
ut med dem!
Men under alla de arbetsamma dagarna i filmvärldens huvudstad molade och växte hemlängtan hos den
unga divan. Längtan efter mor och bror och de gamla
vännerna. Tills hon icke längre kunde motstå den,
utan utverkade semester för att kunna resa till det
gamla landet och jula i det gamla hemmet, i den gamla
miljön. Och sålunda kom hon hit som den världsbekanta filmartist hon numera är. Och då hon åter såg
de första konturerna av sin hemstad ville hon bara
skrika — skrika av glädje!
– Efter julen i hemlandet –
Det finns en tidpunkt på året då hemlängtan i alldeles särskild grad anfäktar dem, som äro bekajade
därav — och det är julen. Även om man inte bor så
förfärligt långt bort från fädernetorvan söker man
sig ändå gärna dit, när hemmets speciella högtid stundar — det är en gammal inrotad svensk plägsed, som
kommunikationsverken nogsamt ha känning av och
inrätta sig efter. De många, som vistas fjärran från
hemmet i främmande världsdelar, varifrån en julresa
är ett företag som kräver månader och som alltså inte
kan företagas varje år, brinna säkert av en så mycket
starkare hemlängtan och väntas också hemma med så
mycket större spänning. Ingen av årets många amerikabåtar motses heller med tillnärmelsevis så stort
intresse som "julbåten". När den väntas till Göteborg
sända stockholmstidningarna ned speciella korrespondenter dit för att telegrafiskt och telefoniskt skildra
båtens ankomst och mottagande och intervjua de mera
celebra resenärerna.
Senast var det ju själva "Kungsholm" som kom in
som "julbåt", och den spänning, varmed den motsågs,
minskades ingalunda därigenom att bland dess mer
celebra passagerare befunno sig både prinsar av blodet
och — Greta Garbo. Måhända ökades också spänningen något genom den ganska kraftiga försening av
ankomsten, som blivit en följd av det dåliga resvädret.
Redan avfärden från New York blev fördröjd med
flera timmar på grund av det starka tidvattnet, och
avfärden försiggick under rykande snöstorm. Men
man hade likväl haft det drägligt ombord under resan.
Det var dock inte bara här hemma i Sverige som
man med största intresse motsåg Greta Garbos ankomst. Så snart det blev bekant i Amerika att hon
skulle resa hem gjorde man sig på alla de platser utmed Kaliforniaexpressens väg, där uppehåll skulle göras, redo att få beskåda den berömda filmdivan på
närmare håll, och tidningarna utmed hela vägen hade
mobiliserat intervjuare och fotografer i massor. Men
Greta Garbo är nu en gång för alla inte synnerligen road av detta slags uppmärksamhet.
Hon måste
naturligtvis i viss mån underkasta sig den när hon är
i tjänst — filmfirmornas reklamdepartement fordra
det — men när hon nu skulle resa helt privat så beslöt
hon sig för att försöka lura de goda amerikanerna på
den väntade konfekten genom att helt enkelt resa inkognito. Det är säkert ingen lätt sak att genomföra
ett sådantuppsåt i ett land som Amerika. Men genom
divlrse vilseledande manipulationer beträffande först
och främst tiden för avresan lyckades hon emellertid
göra det — och det på ett sätt som slog hela Förenta Staterna med häpnad! Medan man ännu i Hollywood
trodde att Greta Garbo alltjämt vistades i sin hotellvåning satt hon redan på det framilande tåget under
det antagna namnet Alice Smith. Några svarta lockar
stucko fram under hattranden och ett par mörka goggles dolde ögonen. På hennes bagage voro initialerna
G. G. listigt och konsekvent utbytta mot A. S. —
konstigare var det inte! I Chicago var det dock nära
att hennes inkognito röjts, ty där igenkändes hon av
en kamrat vid filmen, men hon lyckades dock obemärkt
av tidningsmännen ta plats på tåget till New York och
slapp ointervjuad därifrån.
New York hade emellertid
på något sätt varskotts om saken, och en härskara av journalister och fotografer väntade det ankommande
tåget. Men ingen Greta Garbo var med! Miss Alice
Smith hade stigit av tåget i Harmon, sex svenska mil
från New York, och fortsatt resan i bil. Tidningarna
läto sina privatdetektiver genomsnoka alla de förnämligare hotellen, men ingenstädes fanns någon Greta
Garbo och ej heller någon Alice Smith! Ingen tänkte
på det tämligen enkla hotell, där fröken Greta Gustafsson bott vid sin första ankomst till New York. Den
gången hade hon inte tyckt om det där hotellet, men
nu trivdes hon förträffligt där. Biljetten till "Kungsholm" lyckades hon lösa i största hemlighet, och tidigt på morgonen avgångsdagen begav hon sig ombord för
att gömma sig i sin hytt.
Där satt emellertid helt trankilt en New York-journalist före henne och väntade! Och denne lycklige
och påhittige reporter blev den ende som fick en intervju med henne före avresan — och att han inte förrådde för någon annan var hon fanns säger sig självt!
Han ville bli ensam om godbiten, och han blev det!
På så sätt kom historien om hennes inkognitoresa ut,
och det blev en betydligt kraftigare reklam för henne
än hundratals intervjuer skulle ha blivit! En diva, som
lurat hela den amerikanska pressen — det var något
som imponerade både på tidningsläsarna och tidningsmännen!
Men sedan gick det ju inte att resa inkognito längre.
I hemlandet hade redan telegrafen förmält att hon var
med på "Kungsholm" och i Göteborg väntade man
henne med en otålighet, som inte minskades av att
"Kungsholm" anlände först på måndagskvällen i stället för, som väntat var, på söndagskvällen. Hur hjärtligt mottagandet blev såväl i Göteborg som i Stockholm torde ännu vara i alltför färskt minne för att här
behöva rekapituleras.
Så kom då Greta Garbo lyckligt och väl hem till sitt
land igen och fick fira den första julen på fyra år i
kretsen av sina närmaste. Det var inte utan att det in
i det allra sista såg ut att bli svårigheter härvidlag,
ty under överresan med "Kungsholm" fick Greta
Garbo det ena telegrammet efter det andra från M.-G.-M. i Hollywood om att man önskade att hon om
möjligt skulle återvända genast vid framkomsten.
Den sista filmen hon före avresan spelat in i Culver
City var "Den gröna hatten", en filmatisering efter Michael Arlens berömda roman. I denna film, som
kommer att framföras på de svenska biograferna redan i höst, har hon John Gilbert till motspelare, och
vi äro redan nu i tillfälle att återge några bilder ur
densamma. Bland övriga medspelande märkas Hobart
Bosworth och Lewis Stone. I denna film ville man av någon anledning taga om några scener, och det var
för den skull man önskade att hon skulle avbryta sin
semester, innan hon ännu riktigt fått börja den, och
komma tillbaka. I Amerika går arbetet före ledigheten,
men hur det nu var så lyckades hon till slut få behålla
sin påbörjade ledighet och slapp försaka lutfisken och
mandeln i gröten och allt det där.
Och hur kändes det att efter de arbetsamma åren
i Förenta Staterna få komma hem till Sverige och
Stockholm igen ? På den frågan svarar Greta Garbo: — Ingen kan ana, hur glad jag var. Det är en obeskrivligt skön känsla att åter vara hemma. Nog förmår Hollywood och arbetet där att både locka och
intressera mig. Men allt det roliga och trevliga har
naturligtvis sin frånsida. Mycket har varit angenämt,
men också mycket rätt tråkigt. Man berättar en sådan
massa dumheter om Hollywood och livet där, men ni
skall inte tro något av det. Det finns nog lika mycket
frestelser i Stockholm som där, åtminstone att döma
av allt det myckna som skrives i tidningarna. I -Hollywood tänker man mest på att arbeta, och jag har
kanske fått arbeta mer än de flesta. Jag är därför
grundligt uttröttad nu och det skall bli skönt att få
vila ut riktigt ett slag.
Meningen hade varit att Nils Asther skulle ha rest
hem på julbesök till Sverige med samma lägenhet som
Greta Garbo. Men därav blev emellertid ingenting, ty
han kunde omöjligt få så lång ledighet som behövdes
därför. Han får bida sin tid ännu! När man i Hollywood diskuterade den planerade resan sade Greta
Garbo: — När vi komma hem, kommer Nils Asther att
äta ihjäl sig, och jag kommer att sova så att jag aldrig
vaknar mer!
Och nog har Greta Garbo fått sova ut ordentligt
här hemma, fast hon lyckligtvis inte sovit sig till döds.
Värre blir kanske det svenska smörgåsbordet för Nils
Asthers slanka figur när han i sinom tid kommer hem.
Men det blir måhända inte så farligt med det heller.
Alldeles "i fred" har hon naturligtvis inte kunnat få
vara, och det vore väl också för mycket begärt under
de förhandenvarande omständigheterna. Man är väl
inte världsbekant för ro skull, och populariteten har,
som bekant, sina avigsidor, den som allt annat här i
världen.
Under sin stockholmsvistelse hyrde Greta Garbo en
våning i huset Karlbergsvägen 52. Denna våning har
på sätt och vis blivit specialiserad till ett stående hemvist för återvändande svenska filmstjärnor från Amerika. Lars Hansson bodde där den första tiden efter
sin återkomst till Sverige, innan han ännu hunnit reda
sig ett nytt hem, och även Victor Sjöström har hyrt
samma våning strax efter sin hemkomst hit. Och så
övertog även Greta Garbo den.
I början var det besvärligt med telefonerna. En dag
när man redan före klockan två hade räknat till över
sextio påringningar, de allra flesta från vilt främmande människor, lät Greta Garbo helt resolut stänga
av apparaten. Det var så många beundrare och beundrarinnor som ringde på bara i förhoppning om att få
höra hennes röst — det är ju så att man tycker sig ha
vissa anspråk på filmstjärnorna, bl. a. skriver man ju
istor utsträckning brev till dem.
Emellertid var det inte bara nyfikna beundrare och
beundrarinnor som ringde på och stodo och hängde
utanför porten till Karlbergsvägen 52 i hopp att få se
en skymt av henne när hon passerade ut och in. Hon
emottog också under sin stockholmsvistelse en massa
anbud av olika slag. "Ufa" sände hit representanter
för att få henne ned till Berlin och filma — något som
omöjliggjordes av hennes amerikanska kontrakt i
första rummet, men också av Garbos ovilja mot att
börja extraarbete under den äntligen ernådda ledighetstiden. Dessutom fick hon emottaga åtskilliga anbud från teatrarna. Karl-Gerhard föreslog, kanske
mera på skämt, ett revygästspel, och herrskapet Brunius på Oscarsteatern ville ha henne att gästspela där.
Man hade till och med halvt om halvt kommit överens
om att Greta Garbos scenuppträdande skulle bli i
Tolstoys "Uppståndelse", men efter första repetitionen skickade fröken Garbo återbud — hon hade känt
sig så nervös på scenen att hon inte vågade åtaga sig
rollen av fruktan för att nerverna skulle svika henne
på premiären.
Naturligtvis var hon också ute och hälsade på i
Filmstaden vid Råsunda, där hon fick en liten inblick
i svenskt filmarbete nuförtiden. Man höll på med att
spela in "Hjärtats triumf" med Carl Brisson medan
hon var där ute, och givetvis mottogs hon på det hjärtligaste, särskilt av sin kanske äldste filmbekant,
kamrer Axel Nilsson — de svenska amerikafilmarnas
homme d'affaires och allt i allo när det gäller deras
förbindelse med hemlandet.
På tal om Carl Brisson berättas det att han en kväll
på "Röda Kvarn", strax efter det han kommit hit till
Stockholm, stötte ihop med Greta Garbo, som genast
skyndade fram till honom och hälsade. "Tjänare, lilla
Greta, det var fasligt längesedan!" sade Brisson medan de klappade om varandra. "Jaså, känner du redan
Greta Garbo!" frågade någon i sällskapet efter hälsningen. "Greta Garbo!" sade Brisson, "var det där
Greta Garbo? Hon var elev vid Dramaten under mina stockholmsår och hette då Greta Gustafsson!"
Han hade faktiskt inte haft en aning om att den
världsbekanta Greta Garbo var identisk med hans lilla
stockholmsbekanting Greta Gustafsson!
Men tiden här hemma rullade snabbt i väg. Naturligtvis utnyttjades den bl. a. till åtskilliga teaterbesök,
varvid Garbo i salongen visade sig ha en högst distraherande inverkan på publikens intresse för scenen.
Hon föredrog därför alltid att sitta så mycket i skymundan som möjligt vid sina senare teaterbesök. Hon
mottog också en mängd invitationer till olika festligheter, men avböjde de flesta. Några dagar vistades
hon som gäst på ett stort sörmländskt gods — hos
greven och grevinnan Wachtmeister på Tistad — och
hon gjorde till och med en tripp norr ut för att titta
på filmning, som pågick. Men mest var hon naturligtvis tillsammans med sin familj i lugn och ro. Hon trivdes allra bäst med det — så som hon alltid gjort. Tills
tiden var inne för att börja tänka på återresan till
Förenta Staterna.
Till förekommande av alla eventualiteter reste hon
från Stockholm i största hemlighet — en dag tidigare
än man beräknat. Till stor sorg för alla Stockholms
fotografer. Endast hennes allra närmaste kände till
saken. Och den 9 mars anträddes så återresan över
Atlanten från Göteborg.
Det var en gång ...
Så börja alla sagor, och så började också Greta
Garbos saga.
Sagorna kunna dock sluta på olika sätt. Vad Greta Garbos saga beträffar är den inte slut ännu. Tvärtom.
Måhända är den knappt mer än börjad i och med det
att hon nu återgått till arbetet i filmens huvudstad.
Vem vet i denna stund vad Ödet ännu kan ha för
överraskningar i beredskap åt henne?
Ingen stjärna brinner evinnerligen på filmfirmamentet. Men vi ha ju redan citerat en amerikansk filmsakkunnigs yttrande om henne: "Vem som än blir filmens nästa stora sensation så skall hennes stjärna
fortfara att stråla!" Låtom oss instämma i den förhoppningen.
Det är nya möjligheter och nya vidder som öppna
sig för den unga svenskan när hon nu återtagit det
arbete, som för några månader avbrutits av hennes
jul i hemlandet. Må de bjuda henne lika mycken glädje
och lika mycken framgång hädanefter som hittills!
Och må vi härmed sätta punkt för Greta Garbos
Saga — tills vidare!
© Albert Bonniers Boktryckerei 1929 · Stockholm
|