Star(t) Chronologie Garbo heute Galerie Presseartikel Meinungen Sterne Kontakt

»Greta Garbos Saga« · Stockholm 1929
© Albert Bonniers Förlag

– Det var en gång –

Någon har sagt att glorian kring en tjusande kvinnas änne strålar inte av hennes skönhet, utan av den dyrkan som kommit henne till del antingen av en enda eller av massorna. Beatrices namn behåller sin klang genom seklerna därför att hon älskades och besjöngs av Dante, under det att de tusentals vittnesbörden om en Jenny Linds enastående tjuskraft ha sammanvävt det romantiska skimret kring hennes namn — hela samtidens svindlande hänförelse, ekot av jubelropen kring hennes triumfvagn.

Vem vet, om hon levat nu, om hon skulle ha gjort tillnärmelsevis samma intryck på världen? Kanske hade den publik, som hört Agathas aria i grammofon varannan kväll, förlorat förmågan att hänföras till sjunde himlen av hennes person.

Nutidens uppfinningar äro inte hälsosamma för en enkel och trohjärtad dyrkan av storheterna på scenen. Tiderna förändras. Man räknar ej längre primadonnans tjuskraft, som förr, efter raden av de hjärtan hon krossat, inte efter mängden av uppvaktande kavaljerer som trängas i hennes salonger, inte ens efter bravoropen som ljuda efter hennes uppträdande på en scen — man får beräkna den efter det guld hon inhöstar. Det är enkelt, praktiskt, tidsenligt! Ingen vet hur många som älskat Ninon de l’Enclos eller velat dö för Maria Stuart, ingen har väl räknat de tårar, som gjutits för Sarah Bernhardt, eller de blommor som sändes till en Duses loge. Men hur många dollars en Mary Pickford förtjänar är lättare att säga! Där har man en precis måttstock på hur myéket hon är dyrkad!

T våra dagar flyger Greta Garbos namn runt världen. I Rom och Aten, i New York, Rio och Montreal, i Hongkongs avkrokar och i Berlins hjärtpunkt, i Bombay och Paris liksom i Trosa och Målilla — varhelst en biografteater finnes är också Greta Garbos namn bekant! Föremålet för all denna ryktbarhet har ännu icke fyllt tjugufyra år, och ännu för bara sex år sedan var hon praktiskt taget en alldeles okänd liten Fröken Vemsomhelst i sin egen hemstad Stockholm! Man brukar säga att underverkens tid är förbi — men är icke allt detta ett underverk? Historien om hennes framgång på den vita duken är en saga likaväl som den mest påtagliga verklighet. Det är en saga som i eminent grad är ägnad att påverka folkfantasien och sysselsätta tankarna hos alla de millioner unga människor, som gå och drömma om hur den egna framtiden skall kunna komma att gestalta sig. Vem undrar väl över att alla dessa yngre och äldre, med spänt intresse följa och anamma allt det som säges och skrives om henne för att få veta mera och ännu litet till om hur hennes karriär fått sin upprinnelse och hur den gestaltar sig ännu den dag som i dag är? Icke är det väl ändå så underligt om man ställer sig i kö och sträcker på halsarna för att få se en skymt av henne i verkligheten, när hon någon gång dyker fram i det levande livets offentlighet!

Själv vill Greta Garbo icke förstå detta allmänna intresse för hennes person och hennes förhållanden. — Min levnadshistoria ? säger hon. Varför skola vi tala om den? Jag föddes, jag växte upp och jag levde som alla andra människor — varför måste man tala om det? Vi göra ju alla samma saker — vi gå i skolan, ibland äro vi elaka, ibland snälla, vi lära, vi växa upp — den ena på samma sätt som den andra. Somliga av oss föddes i stora vita stenhus, andra i små röda stugor — men vad är det väl för skillnad i det stora hela? Vad spelar det för roll i vilket slags hus just jag föddes eller vad mina föräldrar sysslade med? De voro mina föräldrar, min far och min mor, alldeles som er far och er mor voro edra föräldrar, och det är just vad som har någon betydelse för mig beträffande dem — men vad kan det väl betyda för andra ? Vi finna så småningom vår livsuppgift och vi söka fylla den. Detta är allt i en människas levnadshistoria, tycker jag, och sedan få resultaten av vårt arbete säga allmänheten vad vi äro, vad vi förmå och vad vi vilja. De säga det bäst på sitt eget språk!

En tjugutre års flicka med världsrykte, som säger så, är en verkligt ovanlig företeelse, i högre grad just emedan hon säger och tänker så än emedan hon har världsrykte. Nå ja — det lider intet tvivel att Greta Garbo är en markant egenartad människa. Inte affekterad, tillgjord. Blygsamheten, tillbakadragenheten, inbundenheten äro hennes mest påtagliga och naturliga egenskaper. Det är ett faktum, att hon inte tycker om att tilldraga sig allmän uppmärksamhet, ehuru ett ironiskt öde ställt henne fram, exponerad i det skarpaste och hänsynslösaste av alla ljus — ljuset från filmens jätteparamboler och filmens jättereklam. Hennes svar låter inte lovande för den, som fått sig förelagd uppgiften att be henne själv berätta den underbara saga hon upplevat. Intervjuaren skulle, likt salig Dumbom, komma av sig vid ingången, om han strikt sökte locka Greta Garbo att berätta allt om sig själv, som han och hans läsekrets vill veta. Skall han ha någon utsikt att lyckas i ett sådant uppsåt får han vara en smula taktiker och företaga vad man kallar kringgående rörelser.

Han skall bara inte inbilla sig att Greta Garbo inte märker hans strategiska finesser. Men antagligen har hon haft mer än en anledning att vid liknande tillfällen säga sig själv, att mot envisa intervjuare kämpa själva gudinnorna förgäves. En sak behöver man knappast fråga henne om — om hon tycker det är roligt att vara hemma igen. Frågar man det ändå, för att få ett samtal i gång, så får man för det första ett livligt intryck av att Greta Garbos blick inte oavbrutet är så trött och halvbeslöjad som den kanske vanligen ter sig på den vita duken och på de bilder av henne man sett. Hela hennes ansikte strålar upp ett ögonblick. Greta Garbo älskar framför allt annat de sina och därmed också den stad i vilken de dväljas och i vilken hon själv växt upp. När hon på hemresan från det stora landet i väster väl hade hunnit passera Södertälje, fick hon för första gången på flera år riktigt krama om sin älskade mamma, som varit henne till mötes i "kringlornas stad". Och när de första ömsesidiga ömhetsbetygelserna mellan mor och dotter väl hunnit växlas och man satt sig till rätta i restaurangvagnens hörn, kom det impulsivt från Greta Garbo: — Jag är bestämt lycklig nu! Tåget rullade vidare och när det en stund senare hade passerat södertunneln och rusade ut på broarna över Mälaren stirrade hon hungrigt ut genom fönstren, och inför den vackra tavlan av det centrala Stockholm i strålande aftonbelysning — den gamla kända tavlan, som hon sett så många gånger förr — utbrast hon: — Mamma, jag vill skrika! Det ligger inte det ringaste av affektation eller tillgjordhet över dessa impulsiva uttryck för den inneboende glädjen när en brinnande hemlängtan mättas, mättas efter flera års saknad under träget arbete ute i den stora, vida världen. Säga icke de enkla uttrycken bättre än långa, svarvade haranger hur hon kände det att åter vara hemma, åter vara bland de sina? Samtidigt säger det första av de två yttrandena något annat — det avslöjar, att Greta Garbo inte alltid känner sig lycklig och glad, att hon liksom tvivlar på att det kan vara riktigt sant, att hon verkligen kan känna sig riktigt lycklig.

I själva verket är detta någonting mycket karakteristiskt för henne. — Jag har alltid varit dyster! säger hon. När jag var ett helt litet barn, så långt jag kan minnas tillbaka, ville jag helst vara ensam. Jag avskyr människohopar, jag tycker inte om mycket folk. Jag brukade krypa in i ett hörn och sitta och tänka över saker och ting. Jag fantiserade alltid och undrade över huru och varför det eller det var så. "Gå och lek nu!" sade kanske mor eller far. Men jag ville inte, och jag tror ännu att det betyder så mycket för även riktigt små barn att få sitta i fred och tänka och undra — att det betyder mer än lek och ras. Jag lekte inte mycket. Åkte skrid skor och kastade snöboll — men mina bästa lekar lekte jag för mig själv när jag satt och funderade!

, Vad som utan tvivel bidragit mycket till den obestridliga tungsinthet, som präglar Greta Garbo, är att liemannen redan tillfogat henne svåra förluster bland hennes närmaste. — Min far, säger hon, dog när jag var fjorton år gammal. Gud, hur jag kände det! En som man älskar och som finnes där är plötsligt borta, borta för alltid! Och när Greta Garbo varit ute i Amerika i över ett år Jxäffade henne där meddelandet om att även hennes syster, Alva, avlidit. — Min syster! Min lilla syster — jag kallade henne alltid så, fast hon var två år äldre än jag. Jag kunde helt enkelt icke förstå det. Hon hade alltid varit så frisk, så vacker. Så blev hon sjuk, bara helt lindrigt sjuk, och så ... Kanske det som kändes svårast var att jag skulle vara så långt borta när någonting sådant hände. Nej, jag kunde inte förstå det! Jag hade velat att hon skulle komma till mig i Amerika. Hon hade filmat litet, hon också, här hemma i Sverige, och hon hade säkert haft framtid. Jag tror det. Å, min lilla syster ... Jag ville inte tro det förrän jag åter kom hem, och fann — att hon inte fanns där mer.

Greta Garbo är den yngsta av tre syskon. Brodern Sven är tre år äldre än Greta. — Jag är den yngsta, men de ha alltid betraktat mig som om jag var den äldsta. Jag kan knappast komma ihåg att jag var liten, verkligen liten som andra barn. Ingen tycktes någonsin ha ansett mig för liten. Jag hade alltid mina egna åsikter och mina syskon läto . alltid mig bestämma när det var fråga om någonting. Lillgammal, kallar man det visst. . . Jag hade också ett mycket ojämnt lynne. Ena ögonblicket mycket lycklig — och i det nästa fanns det liksom ingenting kvar för mig. Då kände jag mig bara olycklig ... inte elak ... de sade mig aldrig att de tyckte att jag var elak ... — Och teaterhågen — hur väcktes den? — Ingen i min familj har tillhört scenen. Som liten visste jag ingenting om teater. Det föddes inom mig, antar jag. Långt innan jag sett någon teater eller hade några riktiga begrepp därom lekte jag med mina vattenfärger, inte genom att måla på papper utan genom att måla mig själv. Jag brukade måla mina läppar, mina kinder, när jag var ensam. Jag trodde att det var så som skådespelerskor målade sig. Jag vet verkligen inte varifrån jag fick det. . . kanske efter bilder, efter andras- prat. Jag lekte också litet med mina syskon och låtsades att vi spelade teater — så göra väl de flesta barn. Men för det mesta "låtsades" jag när jag var alldeles för mig själv — jag tyckte det var det allra roligaste!

Hennes allra första minnen och intryck av en riktig teater tror hon måste ha blivit väckta någon gång då hon var sju eller åtta år. De förskriva sig från Södra Teaterns gård. Skådespelare och artister vid såväl teatern som Mosebackekabarén passerade alltid denna gård när de gingo till sitt arbete. — Jag brukade gå dit vid sjutiden på kvällen, när de började komma, och så kunde jag vänta där till halv nio, då alla anlänt och hunnit försvinna bakom scendörrarna. Då smög jag mig hem, rädd för att få bannor för att jag varit ute för länge. Jag tyckte att jag måste vänta tills de allasammans hade kommit, skådespelerskorna och skådespelarna. Jag drömde aldrig ens att själv någon gång få göra min entré stora vägen från torget in i salongen — det var någonting s.om inte alls lockade mig på samma sätt. Hela min traktan stod till att få 'smyga mig in bakvägen på scenen för att riktigt få se hur där såg ut. Någon gäng kunde jag till och med komma en liten bit innanför dörrarna, där jag kunde lyssna på dem när de pratade och gjorde sig i ordning. Till och med höra litet av deras röster inifrån scenen, sedan de börjat!

Och jag inandades doften av fetsmink, puder och mastix... Det finnes ingen lukt i världen som lukten bakom kulisserna! I varje fall finns det ingen lukt som betyder och kommer att betyda så mycket för mig som den — någonsin . . . För åttaåringen var sceningången på teaterhusets baksida vorden till ett slags himmelrikets port. Hon höll sig troget intill den vid sina aftonbesök på den gamla teatergården, så nära hon kunde, och ibland kunde hon, som sagt, också slinka in en liten bit innanför och en liten bit till, uppför stentrappan. Hon kunde komma så långt att hon uppfångade glimtar av klädlogekorridorer och scenen, ty skådespelare och scencerberus vande sig vid att se den lilla flickungen där emellanåt, som man vänjer sig vid att se huskatten snoka omkring, och ingen tänkte val annat än att hon på något sätt hörde till huset. Hon hade nog kunnat utsträcka sina promenader ändå längre in än som skedde — men hon vågade inte. Hon bävade vid blotta tanken på att någon kunde komma och köra bort henne, om hon gick för långt. Hon nöjde sig med glimtarna — och med lukten! Hon smög sig dit och därifrån, och när hon kom hem och fick gå i säng, talade hon icke om för någon var hon varit. Hon drömde om allt det underbara hon sett, och i sin fantasi förstorade och förgyllde hon det. Ja, det var ett sagoland — allting där inne, trappan och klädlogerna och den stora, underliga scenen.

Men hon hann bli tolv år innan hon för första gången fick se en riktig teatersalong, inifrån. Visserligen från en liten blygsam och undanskymd plats på en rad högt uppe vid taket. Men ändå. . .!

Vägen till sagans land gick över den gamla teatergården, där sceningången fanns. Den lockade och drog. Men invid den stora porten till teatergården låg hissbron, och där kunde hon också stå ibland långa stunder och stirra ut över det perspektiv, som öppnade sig där: Stockholm, som bredde ut sig för hennes fötter i fågelperspektiv, den stora, brusande, bullrande, rökiga staden. Hon blev rädd — den världen blev till det stora okända, som skrämde henne. Hon känner sig skrämd av den än i dag!

Och det var den världen den lilla blyga, försagda flickan skulle gå ut att erövra — bara ett decennium senare ...


– En flicka söker plats –

Söder!

Den "riktige", hundraprocentige stockholmaren bor på Norr eller Östermalm, och när han talar om Söder, så kan det låta närapå som om han talade om en helt annan stad. Någonting utanför det "riktiga" Stockholm. För honom är Söder ingenting annat än en vacker och tilltalande silhuett med pittoreska konturer, som torna upp sig högt mot det blå. Men av allt det som ligger bakom den där vackra och beundransvärda silhuetten känner han vanligtvis inte så värst mycket.

Det kan hända att han någon gång förirrar sig, via hissen eller per bil, upp till något av nöjestemplen kring Mosebacketorg, som enligt källarmästarreklamerna ju skall föreställa något slags stockholmskt Montmartre. Längre söder ut kommer han sällan eller aldrig. Och dock är Söder en stadsdel, som inom sig sluter massor av intressanta detaljer, rika skönhetsvärden och utomordentliga framtidsmöjligheter, en stadsdel med andra ord, som väl kan vara värd litet närmare studium.

Den hundraprocentige stockholmarens okunnighet beträffande detaljerna bakom Södersilhuetten har i fråga om Greta Garbo manifesterat sig bl. a; sålunda att en av de dagliga tidningarna, som oftast sysselsatt sig med Greta Garbo och hennes förhållanden, en smula suffisant lokaliserat hennes ursprung till "Hornskroken".

Inte för att det gör det allra minsta till eller ifrån om Greta Garbo första gången slog upp sina blå ögon vid Hornskroken eller Danvikstull. Men vill man i en skildring som denna gå in för att vara korrekt i fråga om de uppgifter som lämnas — och det är just vad vi tänkt oss — så är det bäst att tala om först som sist att såväl på den ena som på den andra av de bägge nämnda platserna skall man förgäves gå omkring och speja efter något hus som är försett med minnestavla av den anledningen att Greta Garbo skulle ha fötts där. Den ifrågavarande lyckliga tilldragelsen passerade i stället någonstans på Söder ungefär mittemellan Hornskroken och Danvikstull. Men inte heller huset Blekingegatan 32 har någon minnestavla uppsatt, trots att det i alla fall var där, som Greta Lovisa Gustafsson både föddes och växte upp och bodde kvar ända till dess att filmen riktigt på allvar kom att få henne i sitt våld och hon blev Greta Garbo.

Det är inte i något avseende något särskilt märkvärdigt hus, en femvånings hyreskasern med smålägenheter som tusentals andra av samma typ, både på Norr och Söder. Om hus kunna sägas ha "fysionomi" — och det ha de oftast! — så kan det där huset egentligen inte räknas till dem, som ha någon särskilt trevlig uppsyn att skryta med. Det ser tvärtom ganska trist och fult ut, där det står inklämt mellan två grannar medan hela gatustumpen i övrigt är så gott som obebyggd än i dag, trots att en livlig byggnadsverksamhet runtom i närheten betydligt förändrat hela traktens utseende på de senare åren.

Om nu den lilla Greta, som hon själv sagt, inte som barn var mycket livad för att leka, så kan man tämligen väl förstå också detta, sedan man tagit en titt på husets gård — den skänker på det hela taget inte någon inbjudande anblick som lekplats betraktad. Däremot bjuder terrängen runtomkring de tre bostadshusen både vidder och sänkor, vilka sommartiden även kunna uppvisa litet torftig vegetation, samt diverse materialgårdar och magasinsbyggnader, kring vars knutar och med vars mångahanda olika slags grejor barn alltid bruka tycka om att leka. — Jag tyckte aldrig om att gå dit ned med de andra, säger Greta Garbo, och jag sade åt mina syskon att de inte heller skulle göra det. Kanhända tyckte jag att det var för många främmande barn där nere på de obebyggda kvarteren — och för resten var det inte bara, barn, som höllo till där. Och jag har åldrig tyckt om att vara tillsammans med människor. Så var det en annan sak . . . något som skrämde mig en gång för alla. En kväll när jag var liten tös — jagvar åtta år, vill jag minnäs — kommo två Halvfulla karlar upp på gatan från den obebyggda tomten där nedanför. De råkade i slagsmål, och en del barn strömmade till för att titta på. Men jag har åldrigtålt att se varken fulla människor eller slagsmål — jag formligen lider av att se folk slåss. Aldrig har jag bevistat någon boxningsmatch och lär aldrig komma att göra det heller. Jag kan känna mig sjuk bara av att höra människor gräla med varann. Nå, det här var en stor bjässe och en liten stackare, och bagge vinglade på benen. Den lille fick naturligtvis smörj av den store. Jag vet inte vad som flög i mig, men jag gick till alla de kringstående barnens stora förbluffelse fram till männen och tog den store i armen. "Låt bli att slå honom ... varför gör ni så?"

Den store gjorde ett uppehåll och tittade ömsom på mig, ömsom på sin antagonist. "Jaså, det är din tös, det här!" sade han, "ja, det är bra då ... du kan gå nu!" Jag sprang därifrån, mina kinder brände av blygsel och harm. "Din tös!" hade han sagt! Som om jag skulle vara hans flicka! Det hade de kunnat tro! Som om min snälle far skulle gå ute på gatorna och slåss! Den där scenen etsade sig emellertid fast i mitt minne, och jag undvek alltid senare de där tomterna, varifrån sådana vedervärdiga figurer kommo upp.

Greta var åtta år, ja! Greta hade alltså redan börjat gå i skolan, där de andra syskonen nu voro respektive tre och två år före henne. — Det kan inte vara mycket att säga om min skolgång, menar hon. Jag gick i folkskolan, och jag kan mycket väl vara uppriktig och säga ifrån, att jag hatade skolan. Jag hatade de band den lade på mig — det fanns så mycket annat, mycket intressantare utanför! Nå, de flesta barn tycka väl likadant, antar jag, fast de kanske inte äro lika uppriktiga. Var det något ämne som intresserade mig särskilt så var det historia, men geografi avskydde jag. Jag kunde åldriglära mig att förstå mig på kartan, jag var formligen rädd varje gång den skulle fram. Och så rasterna — som de andra barnen längtade och längtade efter . . . lekandet på skolgården, ofta efter schema och på befallning, så att säga ... Nej, rasterna hade inte den allra ringaste lockelse på mig! Men för varje rast närmade sig tiden för att man fick gå hem, då skolarbetet var slut för dagen. Och det tröstade mig.

Hur tidigt började Greta gå på biograf och nätbesökte hon första gången en sådan? På den frågan svarar hon att hon inte riktigt kan erinra sig hur det var första gången. Det har hon för länge sedan glömt. — Men naturligtvis gick jag på biograf, jag som andra barn. Det låg några småbiografer i närheten av hemmet och vid en av dem fanns det en snäll vaktmästare som en och annan gång lät mig slinka in gratis, utan att jag behövde betala biljett. Ty naturligtvis hade man på den tiden inte något överflöd på pengar för sådant ändamål, så man satte värde på om man någon gång kunde få kila in gratis . . .

Greta Gustafsson gick ännu kvar i skolan när hennes fader dog. Han blev icke gammal, endast fyrtioåtta år. Denna händelse grep henne mycket djupt, ty hon var lika varmt fästad vid sin fader som hon ännu är vid sin moder. Det säger sig självt att dödsfallet också på många andra sätt kom att få inflytande på hennes levnadsförhållanden. Ty när fadern-familjeförsörjaren plötsligt ryckes bort är det icke alltid så lätt för en änka med tre barn att hålla ihop hemmet och draga fram familjen. Men nu hade ju i alla fall de två äldsta barnen redan slutat skolan, och Greta hade inte långt igen, tills även hon skulle kunna börja se sig om efter en plats för att i sin mån kunna hjälpa till.

Sedan numera Greta Garbo blivit en berömdhet har det ofta hänt att en häpnande samtid uppbyggts med upplysningar om att hon ursprungligen "bara" varit rakflicka och haft till uppgift att "tvåla till" herrar som velat bli av med sin skäggstubb. Det ligger något egendomligt specifikt och långt ifrån sympatiskt "stockholmskt" i ett sådant ständigt framdragande — i en form som om det vore fråga om någon riktigt försvårande omständighet — av det faktum att den eller den vid det eller det tillfället sysslat med ett fullt hederligt arbete. I det stora landet i väster skulle någonting sådant aldrig kunna skrivas på det sättet. Där skäms ingen för att ha börjat sin bana i största enkelhet, och det borde man sannerligen inte göra här hemma heller.

Säkert är att Greta Garbo visst inte skäms eller behöver skämmas för att hon, medan hon ännu gick i skolan, på eftermiddagar och vissa kvällar fick hjälpa till hos en bekant farbror-frisör i närheten av hemmet med att tvåla. Hon tjänade på så sätt en och annan krona, som hon bar hem och gav sin mamma, där den kom väl till pass. Men någon bestående anställning i den branschen vann hon inte, och någon lust att lära sig frisöryrket hade hon heller inte.

Så snart hon slutat skolan gällde det därför för henne — liksom för tusentals andra unga flickor i hennes omständigheter — att söka en plats. Greta Gustafsson var nämligen redan till det yttre en motsats till den lilla räddhågade och dystra tös hon varit som barn. Hon var redan vorden "stor". När hon var i tolvårsåldern hade hon plötsligt ränt upp och med ens blivit fullvuxen och lika stor som hon är nu. — Jo, jag var verkligen stor, säger hon. Jag har inte växt ett dugg sedan jag var tolv år, och det är ju en förfärlig tur. I de första tonåren skämdes jag riktigt — vart jag kom pekade man alltid på mig och tyckte att jag var så otympligt stor för min ålder.

Men det hindrar inte att hon i alla fall kände sig mycket liten och obetydlig när hon en dag gick och anmälde sig som sökande till en anställning i det stora Paul U. Bergströmska affärshuset vid Drottninggatan, Det blev ingen anställning genast — man tittade litet på henne och antecknade hennes namn och adress, och hon vandrade ganska missmodig åter den långa vägen till hemmet på Söder. Vem visste om det någon sin skulle bli någon plats ledig i det stora affärshuset och om de i så fall skulle tänka just på henne?

Så mycket större blev förvåningen, så mycket vildare förtjusningen, när endast två dagar senare brevbäraren kom med en lakonisk anmodan till Greta Gustafsson att följande dags morgon infinna sig och anmäla sig till tjänstgöring i Paul U. Bergströms affärshus, närmare bestämt i kappavdelningen. Där hann hon emellertid knappt bli installerad som elev förrän hon av någon anledning fick flytta över till hattavdelningen. Och det blev på sätt och vis en lycka för henne. Det går i regel inte så fort att göra karriär i ett stort varuhus, om inte vederbörande lägger i dagen några särskilda egenskaper. Eleven har ganska lång utbildningstid framför sig och åtskilliga prov att genomgå, innan hon avancerar fram till rang, heder och värdighet av försäljerska med egen kontrollbok och eget nummer i det stora, invecklade maskineriet. Greta Gustafsson fick alltså börja som elev på hattavdelningen, och det blev att börja med att hugga i med allehanda olika sysslor.

Detta hände i september 1920, och Greta, som är född den 18 september 1905, var alltså precis femton år gammal och icke ett dugg mera. Paul U. Bergströms stora varuhus har sedan dess redan hunnit med att genomgå åtskilliga utvidgningar och förändringar. Den gamla hattavdelningen, som var inrymd i det hörn av komplexet som begränsas av Drottning- och Gamla Brogatorna, existerar sålunda inte längre på denna plats utan är numera överflyttad till  den  allra nyaste  tillbyggnaden vid  Hötorget.

En dag kom reklamchefen ned till avdelningsföreståndarinnan. — Vad ha vi för särskilda hattar att lansera i vårkatalogen? frågade han. Välj ut några stycken som är lämpliga, så kan vi få in bilder av dem i katalogen! Föreståndarinnan visste precis vilka modeller som voro lämpliga att köra fram den våren och demonstrerade dem för reklamchefen. För att han skulle få en hum om hur de "gjorde sig" lät hon en av eleverna taga hattarna på sig. Eleven, som fick posera i dem framför reklamchefen, var' Greta Gustafsson.

Om det nu var Greta som kom hattarna att göra sig särskilt bra eller tvärtom lär väl aldrig kunna bli historiskt fastställt. Faktum är att de passade förträffligt ihop, hattarna och Greta, och att reklamchefen därför tyckte det vara bäst att hon fick bli fotograferad i dem. Paul U. Bergströms Vår- och Sommarkatalog 1921 inrymmer sålunda ett flertal porträtt av Greta Gustafsson, iförd olika modeller av den säsongens mest begärliga hattar. Det hjälpte utan tvivel till att hastigare föra henne ett litet stycke fram på den bana hon begynt, men det kan också mycket väl hända att föreståndarinnan inte valde ut henne att posera alldeles av en händelse och på måfå. Ty Greta Gustafsson hade genast i begynnelsen av sin tjänstgöring i hattavdelningen kommit i tillfälle att visa prov på alldeles särskild begåvning och fallenhet för affärslivet. Hon hade en medfödd talangätt "prata för varan" på ett älskvärt och övertygande sätt, som strax hade tilldragit sig föreståndarinnans uppmärksamhet, och det gjorde att hon snart nog efter tillträdet av sin anställning hade mycket goda utsikter att få sin elevtid väsentligt förkortad.

Men i alla fall kommo de där första hattfotogra fierna att på sätt och vis ge henne en knuff framåt som hon hade gott av i det följande.


– Man  skulle  göra  en  reklamfilm –

Vad menas med att vara "pigg"?

De flesta föreställa sig den "pigga" medmänniskan såsom en som jämt är i farten, lägger sig i allting och pratar om allting. Det är på det hela taget inte nödvändigt att vederbörande i själva verket hinner med och uträttar så mycket. Men det skall se ut som om man alltid hade fullt upp att göra, och det skall verka som om man aldrig hade en minut att sitta och slöa på. Då är man "pigg" — enligt de flestas mening.

Sedan Greta Garbo blev en berömdhet har hon aldrig blivit karakteriserad som "pigg". Hon betecknas i stället som raka motsatsen till vad man för det mesta menar med pigg. Stillsam, oberörd, ointresserad. Varken kritik eller beundran sägas kunna rubba hennes upphöjda lugn. En del människor påstå rentut att hon verkar slö. Ändock är det långt ifrån så.

Den första reklafilmen – den som gav uppslaget till Greta Garbos kommande verksamhet. "Hon är stoisk, oberörd, osårbar!" säger en amerikansk författarinna. Vad som blivit kallat hennes "temperament" förråder sig aldrig i stora gester, I sorg och glädje, i ångest, i lycka är hon alltid lika — ingen kan förstå vad som rör sig under ytan. Kanske är det just denna gåtfullhet som är nyckeln till hennes onekligen säregna charm. Varje hennes rörelse utföres med ett minimum av ansträngning och snabbhet. Varje rörelse är med andra ord så enkel som möjligt. Det är det som utmärker hennes spelsätt.

I ateljéerna finns det de som påstå, att hon är — lat. Och kanske verkar hon så. Hennes medfödda indolens har ökats av den anemi, som hon led av under ett helt år. Hon är inte så stark. Hon blir fort trött, och då lär det hända att hon till och med mittpå dagen helt enkelt går hem från sitt arbete. Det är detta man har kallat hennes "temperament". När hon inte arbetar, tycker hon om att bli lämnad i fred. Hon sitter i ett hörn av studion för sig själv och talar inte till någon. Detta tolkades i början som högdragenhet. Men nu har man lärt känna henne bättre. Man vet att hon har behov av ensamheten.

Har divan Greta Garbo då blivit en helt annan än den femtonåriga Greta Gustafsson, som på hösten 1920 började som elev i det Paul U. Bergströmska varuhuset? Ty där karakteriserade man henne snart nog som "pigg"!

Helt visst inte. Hon var pigg på sitt eget vis. Hon var inte beskäftig och sprittande. Hon var inte frågvis och pratsam. Men hon hade lätt att uppfatta saker och ting, lätt att förstå och lära. I ett stort varuhus finns det ingen som tycker om den där vedertagna "pigga" typen. Den hör liksom inte hemma där. Publiken i ett varuhus vill gå omkring och se och beskåda, och vill man fråga om någonting som man ser, så skall expediten alltid vara till hands och kunna stå till tjänst med de upplysningar som begäras. Men expediten får inte vara påträngande, trugande. Det gäller att prata för varorna på ett diskret sätt. Stillsamt men övertygande. Naturligtvis gäller det också att göra ett behagligt intryck i övrigt.

Den nya eleven visade snart att hon satt inne med alla kvalifikationer för att snabbare än de flesta nybörjare kunna avancera till försäljerska. Och det är detta som är liktydigt med att vara "pigg" — i ett stort varuhus. Följaktligen räknades hon snart nog hos P. U. B. till de pigga, de som ha särskilda anlag och tydlig begåvning för affärslivet. Men i övrigt var nog Greta Gustafsson redan då i mångt och mycket lik den Greta Garbo vi nu alla känna från den vita duken.

Det berättas äventyr från scenens värld, från film, kabaré, från ateljéerna, från stora världens salonger, från eleganta badorter, mondäna danskaféer, från bulevarder och gränder . . . men från affärslivets värld berättas sällan något med mindre än att det är fråga om brottsliga kupper, svek och bedrägeri. Man skulle kunna tro att det vardagliga affärslivet alldeles saknar "äventyr", händelser och tilldragelser av publikt intresse. De invigda påstå emellertid att så är inte alls fallet. Det finns till och med de som anse att affärslivet, i smått som stort, är det mest spännande och intressanta som existerar.

Ur en reklamfilm för Konsumtionsföreningen Stockholm med Omnejd, inspelad 1921. Det beror naturligtvis mycket på om man har anlag och intresse för yrket. — Jag var intresserad av att få visa och demonstrera hattar och att sälja, säger Greta Garbo, när hon talar om denna tid och dess upplevelser. På det hela taget betraktade jag det inte som något arbete, mer som ett nöje. För det mesta gick det så lätt. Den ena kunden vill tas på ett sätt, den andra på ett annat. Jag antar att jag kände det där intuitivt, hur de ville ha det. Jag behövde aldrig grubbla över hur jag skulle ställa mig på något särskilt sätt för den ena eller den andra kunden — det kom av sig självt. Det var ju heller inte något tungt, intensivt och jäktande arbete — endast vid vissa tider under vissa säsonger kunde det kännas så. Annars hade jag god tid att på mitt gamla vis tänka och fundera på mina egna intressen. Vilka de voro ? Ack, teater . . . naturligtvis ! Jag drömde om teater. Vi hade några skådespelerskor bland kunderna. Inga av de stora och betydande visserligen. Men de voro i alla fall vid teatern! Det stod glans och doft kring dem av scenens alla härligheter, tyckte jag. Hur jag beundrade dem — och avundades dem!

Man kanske tror att den unga Greta Gustafsson under sådana förhållanden i stor utsträckning använde sin ledighet på kvällarna till teaterbesök. — Nej, säger hon, jag besökte ganska sällan teatern. Ibland kunde det vara ett fullständigt lidande för mig att göra det, därför att jag tyckte att de kringsittande förstörde illusionen, revo sönder stämningen — med sina halvhöga anmärkningar, sin munterhet, sitt prasslande med program och konfektpåsar . . . Det var som om teatern i verkligheten inte på långt när kunde gå upp emot den teater, som jag älskade att sitta och tänka mig. Men naturligtvis gick jag ju på teatern ibland — när jag hade råd . . .

— Nej, svarar hon på frågan om hon hade några särskilda favoriter bland skådespelarna eller svärmade för någon viss, som flickor i den åldern oftast göra. Nej — det var ingen särskild som intresserade mig. Jag såg så att säga aldrig den verkliga personen bakom den sceniska gestalten. Jag tänkte inte så mycket på att det var den eller den som spelade den eller den rollen. Det var rollen själv, scengestalten, som intresserade och fångade mig. Det var den jag sedan gick och tänkte på och funderade över och "låtsades" — alldeles som när jag var litet barn — att jag själv utförde.

Det är betecknande i hög grad för den unga flickans egendomliga tillbakadragenhet att hon, i trots av det lidelsefulla intresse hon hyste för teater, ändå icke ett ögonblick tänkte på att anmäla sig som medlem i den amatörteaterklubb, som existerade inom den stora firmans personal. Där hade nog givits möjligheter för henne både att få roller och att få vara med vid något offentligt framförande av någon av de pjäser som inövades, men hon ville icke. Hon höll sig undan från det. — Det var ju icke riktig teater! säger hon. Och det var riktig teater som jag tyckte om att spela — i mina drömmar och tanar!

En dag blev det liv och rörelse i hattavdelningen. Reklamchefen kom in med en storväxt, godmodig och litet bullersam herre. — Vad ska vi kunna göra här i hattavdelningen? frågade reklamchefen. Den storväxte, godmodige och litet bullersamme herrn tog begrundande en överblick över lokaliteterna. Det var kapten Ragnar Ring, mera känd under smeknamnet "Lasse", och han var tillkallad som expert från den Tullbergska reklamofficinen.

Alla affärshusets flickor voro nyfikna på vad som nu kunde vara i görningen. Snart var hemligheten inte någon hemlighet längre. Firman hade för avsikt att demonstrera sin förmåga att ekipera folk "från topp till tå" på ett alldeles nytt sätt — man skulle göra en reklamfilm!

"Riktiga" skådespelare och skådespelerskor skulle komma att spela med i filmen och det skulle tagas upp bilder från alla de olika avdelningarna. Och personalen skulle i största möjliga utsträckning vara med. O! Så intressant! tyckte alla flickorna. Var turen god hade man utsikter att få vara med på ett hörn och att sedan kunna få se sig själv på en "riktig" film!

Kapten Ring gjorde några anteckningar och man beredde sig att fortsätta till nästa avdelning, då reklamchefen kom att erinra sig något. — Här på avdelningen, sade han, ha vi en flicka som har poserat inför kameran som hattmannekäng några gånger, kanske hon kan användas för någon uppgift ? Greta Gustafsson fick stiga fram och kapten Ring betraktade henne ett ögonblick. — Vi kan ju alltid göra en provscen, sade han, men inte i den här avdelningen i så fall. Den kvinnliga huvudrollen i reklamfilmen skall göras av Olga Andersson, och med sitt vackra ansikte är hon ju själv en utmärkt hattmannekäng.

Så gingo herrarna. Efter några dagar anställdes en del förberedande prov och repetitioner. Greta Gustafsson blev kallad till en konfektionsavdelning och fick ikläda sig en riddräkt med stora rutiga persedlar. Det var en herriddräkt som var alldeles för stor för henne, men det var meningen så. Hon skulle se lustig ut och agera litet mot en spegel i vilken hon såg sin egen bild. — Alldeles utmärkt! sade reklamfilmregissören, kapten Ring, gillande. Hon blir bra. Det där ska vi absolut ha med!

Och när filmen sedan spelades in på allvar fick Greta Gustafsson göra sin scen i riddräkten framför spegeln. Hon gjorde den mycket roligt och naturligt, och det var första gången hon någonsin poserat framför en filmkamera. Resultatet var så lyckat att man även tog henne med i en del andra scener, och kapten Ring befästades alltmer i sin tro att han i den unga butiksfröken hos Paul U. Bergström gjort ett fynd som han kunde utnyttja i flera av sina reklamfilmer. Vilket också senare skedde. Greta Garbo var upptäckt! Visserligen tills vidare endast som en lyckad andraplansfigur i reklamfilmer, men i alla fall. . .

Tre regissörer ha efter Greta Garbos stora genombrott gjort vissa anspråk på att betraktas som hennes "upptäckare" — kapten Ring, Erik A. Petschler och Mauritz Stiller. Alla tre ha på sätt och vis rätt. Reklamfilmerna äro ju så att säga någonting för sig utanför den "riktiga" filmens område. Men kapten Ring var i alla fall den förste som någonsin filmade henne. Som skådespelerska i en film kom hon senare att medverka i Erik Petschlers ensemble i filmen "Luffare-Petter". Där fick hon sin första skolning i dramatiskt filmarbete. Men sitt första verkliga genombrott gjorde hon i alla fall hos Stiller i "Gösta Berling".

Det var i slutet av 1920 som Paul U. Bergströmsfilmen spelades in. I den manliga huvudrollen agerade skådespelaren Ragnar Widestedt. Den väckte mycken anklang och recenserades till och med i pressen, ty det var inte .rå vanligt med reklamfilmer då, som det sedermera blivit.

När kapten Ring det följande året skulle göra en stor reklamfilm för Konsumtionsföreningen Stockholm med Omnejd utverkade han av Bergströmsfirman att fröken Gustafsson skulle få spela med i den. År 1922 gjordes så den stora Tokiofilmen, en serie svenska naturbilder samt filmer över svensk kultur och svensk industri m. m. Filmen utfördes med texter på engelska och japanska för den stora världs utställningen i Tokio 1922, och även för denna film lagade kapten Ring att han fick använda försäljerskan hos Paul U. Bergström.

Litet längre fram samma år skulle Tullbergsofficinen spela in en reklamfilm för Vikingskokrämfabriken i Örebro. Den skulle få formen av en fornnordisk romanfilm i stor och dyrbar uppsättning med tids trogna dräkter och alla möjliga andra agremanger, .och den skulle inspelas i Örebro och Mälartrakten. Även nu gjorde kapten Ring en hemställan att få "låna" Greta Gustafsson, som han ämnade ge en riktig roll som valkyria, men nu sade direktör Bergström nej. Man ville inte vara av med Greta Gustafsson i det stora varuhuset för någon längre tid. Gällde det däremot att spela in någonting i Stockholm, som hon kunde göra på sin fritid, så gärna. Utom det att hon avancerat till en mycket duktig och uppskattad försäljerska, som verkligen ansågs ha framtiden för sig i firman, gjorde hon dessutom vid olika tillfällen nytta för sig och firman i mannekängbranchen, ty hon såg mycket parant ut och hon förde sig med ett naturligt behag som tilltalade i hög grad. Och därmed hade Greta Gustafsson spelat ut sin roll som "stjärna" i reklamfilmbranschen.

Större och intressantare uppgifter väntade henne inom kort. Och firman räknade med henne som en kraft att taga vara på. Hade hon fortsatt hos P. U. B., så hade hon kanhända varit avdelningschef vid det här laget. Framtiden tedde sig alltså ganska ljus för den då sjuttonåriga flickan.

Men —
Filmandet och de obestridliga framgångar som varit förknippade därmed hade kommit hennes teaterlängtan att växa sig mångdubblad. Hon var icke till freds med sin tillvaro i hattavdelningen längre.

— Jag kände att jag måste till teatern — helt enkelt måste! säger hon.

Problemet hur hon skulle kunna vinna inträde vid Dramatens elevskola och bli en "riktig" skådespeler ska var icke bara en dimmig dröm, ett "låtsande". Det sysselsatte henne allt mer och mer, och till slut kunde hon inte motstå sin längtan längre.


– Det   avgörande   steget –

En afton i början av juli 1922 promenerade en bekymrad herre Vasagatan framåt. Han hade tusen saker att tänka på, ty han hade nyss fått allting ordnat beträffande de ekonomiska förutsättningarna för en planerad filminspelning. Inom fjorton dagar skulle denna taga sin början, men han hade ännu varken scenario eller engagemang klara. Han skulle göra en sommar- och badfilm i glad Mack Sennetstil, och det finns inte någonting, som är så bekymmersamt som att ställa till med någonting riktigt roligt, påstås det.

Plötsligt stannade han utanför en skobutiks skyltfönster. Några skor bakom rutan intresserade honom — han gjorde den reflexionen att det var någonting i den stilen han tänkt sig att flickorna i hans badfilm skulle använda. Just som han tänkte fortsätta kom han att titta åt sidan och fick se en ung flicka bredvid sig. Hon stod och tittade på skor. Hennes utseende frapperade honom, ty det var inte bara skor han behövde till filmen — han behövde också en flicka utöver de två han redan hade, ty handlingen krävde tre unga damer. Den här främmande flickan, som stod bredvid honom, hade just sådana där underbart regelbundna drag, som lämpa sig så bra för filmen. Och hon hade en profil där harmonien mellan hakan och näsan var absolut fullständig. Till figuren var hon ganska flickaktigt fyllig utan att på minsta vis verka "trind". Han tänkte: "Det där är ju precis en sådan typ som jag skulle behöva!"

Greta Garbo när hon engarerades av Petschler att medverka i Det är ju så att man brukar känna på sig om någon betraktar en envist. Den unga flickan såg plötsligt upp på mannen som stod bredvid henne, och utan tvivel fann hon hans uppmärksamhet väl närgången, ty hon kunde ju inte alls veta vad han stod och funderade på. Hon knyckte med förolämpad min på nacken, gav den närgångne en förintande blick och försvann hastigt i vimlet. Och där stod nu filmregissören Erik A. Petschler — ty så hette den bekymrade herrn — och kände sig en smula enkel. Man kan ju inte gärna mitt på gatan tilltala en vilt främmande dam och fråga om hon vill ha ett filmengagemang. "Skada!" tänkte han, i det han fortsatte sin väg, "den där flickan skulle ha passat mig precis!"

Endast några dagar senare kom han med de två flickor, han redan engagerat, upp till Paul U. Bergströms för att se ut lämpliga hattar åt dem som de skulle ha i filmen. Ni kan tro att han blev "paff", när den unga dam i hattavdelningen, som kom emot dem för att expediera, visade sig vara identisk med den flicka som några dagar tidigare tilldragit sig hans uppmärksamhet utanför skoaffären på Vasagatan. Han kände ögonblickligen igen henne, ty hennes drag hade etsat sig in i hans minne. Och hon kände också igen honom och fick först nu veta vem han var. "Skada!" tänkte han ännu en gång. "En flicka med anställning här kan förstås inte lämna sin plats for att filma!" — och så gick han, sedan den lilla affären gjorts upp. Den ena av hans bägge unga engagerade damer stannade emellertid kvar en stund för att få någon liten ändring gjord på sin hatt. Hon hette Tyra Ryman, och herr Petschler ansåg henne som en av sina mera lovande elever.

Och medan fröken Ryman väntade på sin hatt kom hon naturligtvis att prata litet med den unga försäljerskan. Med hänsyn till den ärade läsarens högt utvecklade skarpsinne tvivlar författaren icke ett ögonblick på att ni redan gissat att den unga försäljerskan var just Greta Gustafsson. Och nu fattade Greta Gustafsson mod och frågade fröken Ryman om hon trodde att regissör Petschler skulle kunna ha någon användning för henne i sin sommarfilm — det var så att hon redan hade varit med litet i denna och andra firmors reklamfilmning och hon skulle så rysligt gärna vilja få försöka sig i en riktig film! Så fick hon då veta att herr Petschler just gick och sökte efter en tredje flicka i precis den där åldern ... ja, och så kom det sig att hon följande dag under lunchledigheten helt resolut tog och ringde vipp herr Petschler och framställde sin fråga till honom själv.

—-Jag tycker än i dag, säger fröken Garbo, att det var det djärvaste jag dittills gjort! Och nu låta vi herr Petschler ha ordet ett ögonblick. — Hon kom upp till mig och vi talade närmare om saken. Jag bad henne deklamera något, för att se om hon hade någon naturlig dramatisk talang, och hon läste snällt upp några enkla saker som hon lärt sig i skolan. Provet avlöpte till belåtenhet och så blev det då fråga om det eventuella gaget. Det kunde av flera skäl inte bli så storartat, men hon förklarade sig nöjd med det. Men nu var saken den att filmningen skulle börja om några dagar, medan fröken Gustafssons semester först skulle inträffa längre fram. Den saken åtog jag mig att försöka ordna, men det visade sig svårare än jag tänkt mig. Själv var direktör Bergström bortrest, och en av cheferna förklarade, att det inte fanns några möjligheter att få hennes semestertid ändrad — alla semestrar voro ordnade i förväg efter ett system som inte gick att rubba. Jag meddelade henne detta sorgebudskap och sade också rentut att hon kanske riskerade sin anställning om hon ändock tog filmengagemanget, och jag beklagade uppriktigt att det inte kunde bli något av under sådana omständigheter. Men hennes svar koin blixtsnabbt: "Nej, jag bryr mig inte om pengarna och semestern. Jag skall filma! Ett sådant tillfälle kommer kanske aldrig åter!" Det var djärvt gjort, men jag tror :jnte att Greta Garbo sedan ångrat att hon den gången vågade ta sin chans!                                               

I Ja, så fick Greta Gustafsson sitt första riktiga filmengagemang. Hur djärva förhoppningar och framtidsdrömmar hon än välvde inför denna lyckliga tillfällighet kunde hon dock icke ana eller föreställa sig, att hon endast några få år senare skulle ha hunnit nå världsrykte inom filmen. Icke heller kunde hon drömma om att den nya verksamheten skulle komma att tillföra henne guld i den utsträckning som skett. Hon var tvärtom och med allt skäl ganska orolig över att hennes mamma inte skulle se med samma ogrumlat lycksaliga blick på att hon utbytt den säkra och lugna anställningen i varuhuset mot ett tillfälligt film-  engagemang.

-— Men, säger Greta Garbo när hon talar om detta, min mor har alltid förstått mig. Hon sade inte mycket, då jag meddelade henne mitt beslut. Hon sade endast: "Jag tror att du vet bäst — jag vill att du skall komma dit du hör. Vi få väl hoppas det bästa!" Och så talades det inte mer om saken. Det var sålunda i Petschlerfilmen "Luffar-Petter" som Greta Gustafsson först kom att framträda som filmskådespelerska för den stora allmänheten. Rollen var ju inte så betydande, och eftersom det var tre unga .flickor, som filmen igenom uppträdde tillsammans, så tilldrog hon sig inte någon särskild uppmärksamhet framför sina kamrater, men både publik' och kritik voro ense om att det var en förtjusande flicktrio som 'presenterades. De bilder ur denna film som vi äro i tillfälle att återgiva bära syn för sägen om att Greta Gustafsson som sextonåring var en ung, frisk och naturlig nordisk skönhet — på sätt och vis en annan typ än nu. Herr Petschler förklarade att han gärna ville använda henne för kommande filmer i större uppgifter — men det var långt dit ännu!

Under inspelningen av "Luffar-Petter" hade Greta Gustafsson emellertid kommit i kontakt med riktigt teaterfolk och framför allt hade hon kommit underfund med att för att kunna tänka sig någon lyckad framtid vid teatern vore det nödvändigt för henne att få utbildning, att få lära sig något.

De tre badflickornaFrans Enwall, som i flera år förestått Dramatiska teaterns elevskola, hade vid denna tid lämnat sin befattning, men verkade fortfarande som privat teaterpedagog. — Jag vände mig till honom, berättar Greta Garbo, och jag sade honom, precis som tusentals andra ungdomar säga till de äldre och erfarna skådespelarna, att jag ville, ovillkorligen ville, komma till teatern. Frågade honom, precis som alla de andra, hur jag skulle bära mig åt. Han svarade att han skulle höra efter, om jag kunde få pröva in till Dramatens elevskola, och han hjälpte till att bana vägen för mig dit. Qch så kom då, det var i augusti, den stora dagen, då mitt prov skulle äga rum. Man får nämligen lov att avlägga ett prov för att komma in där, och utfaller det provet inte till belåtenhet blir ens ansökan avslagen. Vilken spänning, vilken känsla! Jag skulle fylla sjutton år under den följande månaden! Jag minns att jag undrade den där dagen hurudant vädret var — jag var helt enkelt inte i stånd att uppfatta det riktigt på vanligt vis, jag bara kom till det resultatet att det inte var kallt, men inte varmt heller! Nervositet ? En underbar blandning av vansinnig skräck och överjordisk lycksalighet — vilkendera skulle segra i det avgörande ögonblicket? Det var strax efter middagstiden. Mina knän skakade och jag darrade i hela kroppen. Om jag kommer ihåg några detaljer från det stora ögonblicket? Inte mycket — ingenting klart och bestämt. Där var en stor jury på omkring tjugu .personer — tidningsmän, kritiker, teaterfolk, lärare vid skolan och andra... De sutto där nere framför mig allihop i salongen, men jag såg ändå inte en människa — bara den där svarta avgrunden, det svarta öppna tomrummet, salongen i mörker! Jag kände mig nära att svimma.

Greta Garbo gör en liten paus  och  sträcker upp armarna som för att hämta luft — det förefaller som om hon på nytt genomlevde något av den fruktansvärda spänning hon måste ha känt då. Men provet lyckades i alla fall? Jag hörde bara viskningar från mörkret framför scenen medan jag väntade på min .tur. Jag var så blyg och jag sade till mig själv,  innan jag skulle fram: "Hur kunde du våga dig på det här!" Jag var på det klara med att det inte kunde komma i fråga annat än ett misslyckande. Och så tänkte jag på mamma, lilla mamma, som satt hemma och väntade i spänning, hon också, hur det skulle gå för mig!  Jag hade ju aldrig stått på en riktig scen förut. Först voro de ettåriga eleverna framme, och de läste riktiga roller, men sådana hade ju inte vi nybörjare. Vi — ja, jag hade ju olyckskamrater också, och de voro väl lika nervösa och rädda som jag. Jag minns att jag tänkte något på att det inte kunde vara riktigt att utsätta unga människor för sådan själslig påfrestning och sedan bedöma dem efter vad de förmå i ett sådant ögonblick och avgöra hela deras framtid därefter. Först långt senare har jag förstått, att juryn naturligtvis förstår de ungas svårigheter och tar hänsyn till deras större eller mindre nervositet och att det naturligtvis är apparition, rörelser och röst som äro det avgörande vid ett sådant tillfälle. Jag gick in som i en dröm när det blev min tur och läste upp min läxa som jag skulle. Men sen var jag också fullkomligt slut, och jag minns att jag formligen sprang därifrån utan att ens säga farväl. Hela hemvägen gick jag i ångest för att jag glömt att säga farväl — vad skulle de väl tänka om mig? Kanske hade jag nu förstört alltsammans för mig bara genom min oartighet!

Greta Garbo när hon engarerades av Petschler— Men ni vågade er dit igen — så småningom ...? — Jag räknade timmarna, som gingo, och jag låg vaken hela natten. Skulle jag få höra någonting ifrån dem? Ingenting hördes på hela den följande dagen, och för varje timme som gick kände jag mig mer och mer övertygad om att jag fallit igenom och att jag ingenting hade att hoppas. Jag föreställde mig hur det skulle vara att gå tillbaka till Bergströms och fråga ödmjukt om jag kunde få återintaga min plats där. Men på tredje dagen telefonerade de — kort och gott — att jag var antagen och att jag hade att infinna mig. Å, vad jag kände mig lycklig! Jag trodde jagskulle dö! Nu, till och med nu, kan jag knappast andas bara jag tänker på det. Ty nu visste jag, att jag skulle bli en riktig skådespelerska, att jag skulle bli det ganska snart ...

Hon skrattar litet och i ögonen tändes den där tindrande glansen igen — den, som man så sällan ser i hennes blick numera. Så begynte då lärotiden vid Dramatens elevskola. Två säsonger — 1922-23 och 1923-24. Ledare för elevskolan var Gustaf Molander, som, även han, senare helt övergått till filmen. Bland lärarkrafterna märktes Maria Schildknecht, Sven Söderman, Elisabeth Hjortzberg, Nils Personne m. fl. och bland elevkamraterna  i   dessa  årgångar   Mimi   Pollack,   Brita Vieweg, Alf Sjöberg m. fl.

— Det var en härlig tid, ehuru full av bekymmer — ty vi hade det ju inte överflödigt ställt i hemmet, och fast det inte kostade någonting i skolan, några direkta avgifter, så skulle man i alla fall leva under tiden och ha en del saker och ting. Men mamma var förstående och förhoppningsfull, och syskonen hade undan för undan fått det litet bättre, så med förenade ansträngningar gick det ju. Nu blev det en massa teaterbesök av, ty eleverna ha fri entré till de andra teatrarna, och det ingår ju som ett viktigt led i studierna att se så mycket teater som möjligt. Vi trivdes så bra tillsammans, mina kamrater och jag. Och efter de första morgonövningarna bar det i väg till närmaste konditori, där det dracks kaffe och pratades— alla kamraterna, hela svärmen. Å, vi hade så roligt vid dessa kafferaster! Men jag hade så svårt för att komma i tid om morgnarna! Alltid en stund för sent! Jag vet inte hur det kom sig, men när ingen sade någonting till mig eller grälade på mig, så blev det till en vana att jag alltid skulle komma för sent. Det liksom hörde till att jag alltid skulle komma smygande in en stund efter det de andra börjat. Allasammans hade bara roligt åt det! å, det var en underbar tid i elevskolan — en tid, som jag aldrig kan glömma!

Nå, Greta Gustafsson försummade nog ingenting av sin utbildning därför att hon hade sin lilla morgonovana att komma för sent. Ty mot slutet av det andra elevåret fick Greta Gustafsson sitt första riktiga kontrakt med Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm. Kontrakt som premiärelev med 150 kronor i månaden — det var inte fy skam, det! Hon hade i alla fall blivit en "riktig" skådespelerska nu!


– Premiäreleven blir filmaktris –

Greta Garbo som Elisabeth Dohna.Vägen fram till det betydelsefulla premiärelevkontraktet var för Greta Gustafssons del arbetsam nog. Det är en massa olika saker eleverna vid Dramaten skola lära och inhämta. Inte bara tal, röstutbildning, plastik — utan också gymnastik, fäktning och en hel del annat. Men de två arbetsamma elevåren voro också fyllda av framgångar för henne, och det är visst och sant att hon var mycket uppmärksammad både bland lärare och kamrater. Det var heller inga små och betydelselösa uppgifter hon fick sig förelagda till inövning under elevåren.

— Hon gjorde många bra saker, säger en av hennes kamrater från elevskolan — ty Greta Garbo själv yttrar sig inte i detta avseende. Bland annat minns jag att hon fick göra Hermione i Shakespeares "En vintersaga" och att hon gjorde den charmant! Vid en av elevuppvisningarna fick hon försöka sig i Moderns roll i "Daniel Hjort", och för dessa och liknande uppgifter lämpade sig hennes paranta, jag skulle vilja säga grandiosa stämma alldeles utmärkt.

Såväl röstpedagogen, Karl Nygren, som läraren i talkonst, Albion Örtengren, voro eniga om att hennes stämma och röstmateriel — detta, som vi alla, som numera se henne på den vita duken, aldrig få en aning om— voro av ovanligt lovande beskaffenhet. — Hon fick vidare göra Eline i "Fru Inger till Östråt", och som en försmak till det "vampyr"-fack, hon sedan odlat på film, fick hon sig tilldelad "manslukerskan" Abels roll i Strindbergs "Kamraterna". Det var ju inte precis småsaker man anförtrodde henne, och det vittnar bäst om vilka stora förutsättningar hon verkligen hade att bli någonting på talscenen, fortsätter den elevkamrat vi intervjuat.

På frågan om hon fick medverka något i den ordinarie kvällsrepertoaren svaras att hon fick framträda för den stora publiken som Skökan i Pär Lagerkvists "Den osynlige" och att hon även hade en liten roll i lustspelet "Äventyret". En annan roll, som hon fick göra vid en uppvisning, var flickan i Schnitzlerkomedien "En avskedssupé".

Greta Garbo och Lars HanssonDet var sålunda icke så underligt att hon begåvades med premiärelevkontrakt i februari 1924. Det är högtidligt undertecknat med "Greta Gustafsson" på framsidan. Men vänder man på bladet finner man på baksidan att hon redan den I mars samma år blivit löst från detta sitt första och enda kontrakt med Kungl. Dramatiska Teatern i Stockholm. Och under denna överenskommelse har hon tecknat sig "Greta Gustafsson-Garbo"!

Det var nämligen en mycket händelserik februari för den unga Greta detta år. Hon hade under den korta tid kontraktet i fråga existerat hunnit taga steget fullt ut och beslutat att lämna teatern för att i stället helt ägna sig åt filmen. Hon hade med andra ord blivit Greta Garbo! Knappt hade hon satt sitt namn under elevkontraktet innan hon fick ett telegram. Det var från Mauritz Stiller och innehöll endast följande: "Gör icke upp några planer för sommaren."

Under den föregående sommaren hade hon nämligen varit med och spelat in "Gösta Berlings saga" Men nu måste vi göra som romanförfattarna understundom bruka — vi få gå tillbaka i tiden ett stycke. En dag på våren 1923 hade Gustaf Molander kommit till henne och sagt att Mauritz Stiller behövde en flicka att spela med i en film, och som han menade att det kanske kunde vara bra för henne att få någon inkomst under den stundande sommaren, så tyckte han att hon gärna kunde anmäla sig. Hon hade ju spelat litet film förut, och kanske kunde hon passa Stiller.

— Samma dag, efter skolan, säger Greta Garbo, gick jag för att uppsöka honom. Jag hade aldrig sett Stiller, endast läst och hört talas om honom, men jag hade en kolossalt stor respekt för honom och han var för mig en mycket stor man. Han var inte hemma och jag satte mig ned och väntade. Snart kom han in med sin stora hund. Jag överfölls av en formlig darrning i hela kroppen. Han föreföll mig så olik de flesta, så egendomlig. Utan ett ord såg han på mig en lång stund, granskade mig uppifrån och ned. Långt senare har han berättat för mig precis vad jag hade på mig, till och med vad för slags skor och strumpor. Svarta, lågklackade skor och svarta strumpor. Så sade han några ord om vädret och likgiltiga saker. Ibland tyckte jag att han såg bort, men jag vet att han i själva verket tittade på mig i varje ögonblick. Så sade han plötsligt: "Kan ni då inte ta av er kappa och hatt?" Naturligtvis gjorde jag det, och jag kände på mig att han därunder följde varje min rörelse. "Ni kan ge mig ert telefonnummer!" var allt vad han sedan sade, och då var jag fullt på det klara med att han inte hade något intresse för mig. När en människa inte är intresserad så ber hon alltid om telefonnumret — det är det enklaste sättet att komma ifrån hela saken. Jag satte på mig kappa och hatt och gav honom mitt nummer och gick. Besviken. . .? Kanske, men inte precis ledsen ändå. För mig var det hela då mest en inkomstfråga. Det hade ju varit bra med något sommarengagemang. Men nu brydde jag mig inte ens om att tänka på det hela vidare. Jag finge väl försöka se mig om efter något annat.

Greta Garbo som Elisabeth Dohna.Men Stiller ringde verkligen några dagar senare. — Kan ni komma och provfilma i morgon ute i filmstaden vid Råsunda? Och så fortsätter Greta Garbo: — Jag for dit ut i spårvagn tillsammans med min elevkamrat Mona Mårtensson, som också skulle få provfilma. Jag var naturligtvis glad, men knappast överlycklig. Ty ännu var man ju kanske långt ifrån något engagemang. Jag var dessutom mycket nervös. När vi kommo fram blevo vi genast omhändertagna och jag fördes in i ett rum, där de började sminka mig. Så blev jag förd till studion. Där stod en bädd och jag blev tillsagd att lägga mig i den och vara sjuk, mycket sjuk! Jag visste inte alls vad det handlade om. Jag tyckte ett ögonblick att det hela var fånigt och jag hade en förnimmelse av att jag skämdes. Stiller tittade på mig en stund, och så skakade han på huvudet: "Men kära ni, kan ni inte vara sjuk, vet ni inte vad det är att vara sjuk?" Det var ju inte så gott att följa en sådan instruktion, men jag gjorde så gott jag kunde. Det var hela provfilmningen, och jag hade verkligen föreställt mig den på ett helt annat sätt. Nå, så for jag hem igen, fortfarande utan att veta, om jag skulle få något engagemang eller ej. Men några dagar senare var alltsammans klart — jag fick meddelande att Stiller hade en plats för mig och att jag skulle göra grevinnan Elisabeth Dohna i Gösta Berlingfilmen. Och nu kände jag mig verkligen strålande lycklig. Det hade ju talats och skrivits så mycket om denna förestående inspelning. Och det var ju en helt enkelt underbar roll.

Greta Garbo tystnar ett slag, liksom för att i minnet genomleva adertonåringens lycka över den första stora rollen. Sedan fortsätter hon: — De första arbetsdagarna var jag så rädd, att jag inte kunde arbeta. Jag var sjuk på allvar. Slutligen gingo alla sin väg och lämnade mig ensam. Elektrikerna, pojkarna — till och med Stiller. Han sade till mig att jag skulle öva mig ensam. Men jag visste, att han fanns där i något hörn och iakttog mig. Nå, filmningen tog mycket lång tid, hela sommaren. Med snöscenerierna måste vi vänta till det blev vinter. Men rädslan gick ju snart-nog över, fast — jag är alltid nervös och orolig, när jag skall göra en film. Jag kan, inte hjälpa det. Det är därför jag icke vill träffa folk, när jag håller på att filma. Jag håller mig för mig själv så mycket jag kan, sätter mig ensam i ett hörn eller går till min klädloge. Blir jag tilltalad eller störd har jag liksom svårt att komma in på rätt spår igen. Det är alltid detsamma — med varje film än i dag!

Greta Garbo som Elisabeth Dohna.När filminspelningen var slut återgick Greta Gustafsson sålunda till elevskolan och fick sitt premiärelevkontrakt. Hon hade överlagt med Mauritz Stiller om det lämpliga i att taga ett kortare och mer internationellt artistnamn för filmen, och då han förklarade sig dela hennes mening om att Garbo vore ett lämpligt namn, så blev hon alltså Greta Garbo. Och nu hoppades hon få några bra roller till den kommande säsongen på Dramaten. Men, som sagt, bara några dagar efter det hon tecknat sitt kontrakt kom Stillers telegram. Och litet senare fick hon brev från honom — han höll på att ordna andra filmengagemang för henne. Så gick hon upp till teaterchefen, Tore Svennberg, och fick sitt kontrakt annullerat. Och därmed hade hon helt enkelt givit sig filmen i våld! Alla veta vi ju hur "Gösta Berlings saga" sedan gjorde sitt segertåg över världen.

Mauritz Stiller väckte ofta beundran genom den genialiska djärvhet, med vilken han uppspårade de enda rätta framställarna av rollerna i sina filmer. Och därvid böjde han sig aldrig för någon annan opinion än sin egen, dagtingade aldrig med den inre Övertygelse som tillviskat honom: "Där har du mannen — eller kvinnan —". Och hans förmåga att behandla sitt levande material var lika osvikligt säker. Hos kända talanger kunde han kalla fram nya okända sidor — hos sådana, som kanske inte voro några talanger alls, kunde han blåsa liv — ett liv som lyste och glimrade så länge regissörens hand värnade om den fladdrande lågan.

Frågar man Lars Hansson om hur det gick till när Stiller valde honom till titelrollen, svarar han: — Det gick till så här: Stiller provfilmade mig nån dag på våren. Så var det tyst en månad, under vilken han lär ha gjort forskningsresor på kontinenten. Därefter ringde han till mig. "Dina näsborrar vart ganska lyckade, kom ut till Råsunda få vi försöka en gång till!" Och så försökte vi med övriga anletsdrag, vilka så småningom också blevo lyckade.

Vad beträffar Greta Garbo är det ju numera ganska frappant att läsa vad scenarioförfattaren Ragnar Hyltén-Cavallius skrev om henne i en presentationsbroschyr som utgavs till filmens premiär 1924.

"Bredvid Jenny Hasselqvist har Mauritz Stiller ställt två unga elever från vår Dramatiska teater, Mona Mårtensson och Greta Garbo, som Ebba och Elisabeth Dohna. Vad äro dessa unga intagande flickor annat än ler i mästarens hand? Har leret då ej samma värde som den hand som formar det ? Å, mycket, mycket mera! Om några år är Greta Garbo troligen ett över hela världen känt och beundrat namn. Hon har nämligen skönhetens, den egenartade skönhetens gåva. Och det har ju inte Mauritz Stiller, fast han ser ganska trevlig ut. Men om han ej är skön, så har han så mycket bättre förstått sig på skönhet och till kvinnorna kring Gösta Berling valt romantiska typer, dessa som diktarinnan kallat 'forna tiders kvinnor', de veka, mjuka och charmfulla, de, vilka fransmännen benämna 'femmes des femmes', de kvinnliga kvinnorna, de med q ..."

Greta Garbo som Elisabeth Dohna.Hur rätt spådde icke herr Hyltén-Cavallius den gången! Själv yttrade Stiller vid första framförandet av Gösta Berling bland annat följande: "Jag skulle vilja våga den paradoxen att både film och teater egentligen skulle spelas av amatörer — om de bara kunde! När en skådespelare blivit något så när 'stor' arbetar han oavlåtligt på att förenkla sina medel, så att säga på att komma tillbaka till sin okonstlade enkelhet från den tid då han ännu inte kunde något alls. Och det är svårt.

Plastiken är det svåraste. Ansiktena gå an, de kunna spegla uttryck och vara stilla. Men händer, armar och ben! Den mest utsökta mondaine, som är van att röra sig i stora salonger, kan inte med ens vara naturlig inför filmkameran, hon blir bunden och stel. Och så är det inte nog med att vara naturlig i 'Gösta Berlings saga'! De unga skönheterna, Jenny Hasselqvist, Greta Garbo och vad de heta, skola hela tiden glida på tå i sina klacklösa skor! Vår tid är inte van att gå i tygskor utan klackar — se bara på damerna hur de hasa sig fram på gatorna i de moderna engelska platta promenadskorna! Så får man inte röra sig under en empirklänning!"

Sminkningen var ett kapitel, som Stiller ägnade den allra största uppmärksamhet. Han övervakade själv densamma för varje inspelning, och den proceduren tog regelbundet sina fem, sex timmar! I synnerhet de unga äro svåra att sminka, ty de få ju inte ha några skuggor eller linjer. En skicklig ansiktsformare är Lars Hansson. "Han har sin egen hemlighet", sade Stiller. "Jag tror att han doppar ansiktet i kallt vatten, när hela konstverket är färdigt, ty han förändras inte av hettan och så ser han absolut osminkad ut. Och det är just det viktigaste — att ett minutiöst, sakkunnigt och långvarigt arbete alls inte syns!"

Ja, detta var nu några randanteckningar kring Greta Gustafssons stora egentliga genombrott. Hon var nu inte längre Greta Gustafsson, utan Greta Garbo. Och den stora världen med dess möjligheter på gott och ont låg framför henne med porten på halvglänt till lyckans' och framgångens — i varje fall framgångens — land. Föga visste hon ännu om huru allt skulle komma att gestalta sig inom kort, och i avvaktan på vidare underrättelser från Stiller angående engagemangsplanerna for hon till ett par gamla släktingar på landet för att riktigt få vila ut.

Och där nådde henne inom kort budskapet om engagemanget för en Konstantinopelfilm, vilket skulle komma att leda till det senare Berlinengagemanget.

Och det var i Berlin som mr Mayer, högste chefen för Metro-Goldwynofficinen, först fick se henne!


– Konstantinopel, Berlin –

— Jag har allting i världen att vara mr Stiller tacksam för! sade Greta Garbo en gång till en amerikansk journalist, som intervjuade henne. Och det är utan tvivel sant. När Mauritz Stiller i slutet av förra året avled fick han överallt i världen vackra eftermälen, men kanske särskilt i Tyskland. Man betraktar honom där som det stora geniet efter Griffith, och man motiverar det sålunda :

Filmen strax före Stiller gick ut på pompösa mässscener, kvantitet framför allt. Så kom Stiller med "Erotikon", en film som makade undan hela kulissapparaten i ett hörn och plockade fram människan i stället. För honom blev film själstolkning, de finaste skiftningar i människans psyke ville han fotografera. Han uppfann närbildstekniken, den rörliga kameran och de frappanta kamerainställningarna. "Erotikon" erkännes allmänt vara början till en ny stil, den fint ironiska, kvicka människoskildringen, som sedan Lubitsch och andra fortsatt.

Greta Garbo som Elisabeth Dohna.Detta tyska omdöme innehåller utan tvivel en och annan överdrift — bland annat får väl Griffith vara med på ett hörn när det gäller närbildsteknikens uppfinning och själsskildringens förfining — men i stort sett är det nog riktigt. När Stiller första gången vände sig till den svenska filmens "grand old man", direktör Charles Magnusson, och uttryckte en önskan att få övergå från teatern till filmen, hade denne senare sina dubier om Stillers lämplighet som filmskådespelare, och den första provfilmningen med honom utföll heller inte till belåtenhet. Men när han på våren 1912 kom igen med, ett eget manuskript till en film, den 1913 inspelade "Mor och dotter", blev Magnusson på ett helt annat sätt intresserad. Han fann att Stiller tydligen var mer lämpad till regissör — och så dröjde det inte länge innan man var överens! 1912 kan betraktas som den svenska kvalitetsfilmens födelseår. Den stod inte fix och färdig, fullt utvecklad på en gång. Det var många svårigheter att kämpa mot, tradition och erfarenhet saknades och hinder reste sig överallt. Men den fasta viljan att lyckas fanns, och med den som tändande gnista började storverket byggas upp.

Med "Gösta Berlings saga" var det svenska skedet i Stillers rikhaltiga produktion avslutat. Därefter kom turen till Amerika — via Tyskland. Säkert är att han hade en sällsynt förmåga att rycka människor med sig. Han kunde entusiasmera och skänka andra tro på framgången, när modet sviktade eller det någon enstaka gång hette "omöjligt"! Det ordet fanns inte för honom — det måste gå!

Ehuru han hade många vänner bland film- och teaterfolk och inom konstnärliga kretsar, var han dock i grunden en ensam människa. Mot slutet ville han inte taga emot sina vänner — det pinade honom att de skulle se hur sjukdomen farit härjande fram med honom. En av de sista som besökte honom var Victor Sjöström, och denne medförde då en telegrafisk hälsning från Greta Garbo, en sista hälsning från eleven till mästaren, som gjort henne till den stora artist hon är. Slutet var då nära — endast glimtvis förmådde Stiller fatta vad Sjöström meddelade honom.

"Jag har allting i världen att vara mr Stiller tacksam för!" Gripande enkelt har Greta Garbo där uttryckt de känslor hon alltid hyst för den som från första början skapat hennes karriär inom storfilmen. Medan Greta Garbo efter Gösta Berlingsinspelningen vilade ut på landet fick hon ett brev från Stiller. Han meddelade henne i detta att man önskade att hon skulle resa med ned till Berlin för att där övervara första framförandet av den ifrågavarande filmen.

Greta Garbo som Elisabeth Dohna.— Jag for tillbaka till Stockholm, och Stiller var nere vid stationen och mötte mig. Jag hade aldrig varit utanför Sveriges gränser förr och jag var litet ängslig för den förestående resan. Skulle jag resa alldeles ensam? Nej, skrattade Stiller, jag följer med — och Gerda Lundequist! Och så var jag med ens lugn. Jag tycker att Gerda Lundequist är en underbar människa — med de underbaraste ögon ... så fulla av själ och alltid så trötta . . . Berlin blev en härlig upplevelse för oss! Det var en mycket storstilad premiär — jag hade aldrig varit med om något liknande förut. Vi voro inne på scenen och visade oss och vi fingo en massa blommor. De hade ju särskilt skickat efter oss anda från Stockholm, och de gjorde allt tänkbart för att vår vistelse där skulle bli så angenäm som möjligt. Jag tycker om tyskarna ... de komma en inte nära, men ändå är det liksom om de skulle omfamna en — alltid!

Jättestaden vid Spree gjorde naturligtvis ett mäktigt intryck på den unga filmskådespelerskan. — Jag kommer aldrig att glömma första gången jag kom dit. Blotta lukten av staden ... ty städer kunna förnimmas med lukten såväl som med synen, tror jag... föreföll mig egenartad. Sådan trafik, så mycket folk — jag hade ju aldrig varit i en storstad förut!

Man kom till Berlin i god tid före premiären på Gösta Berling, och medan Greta Garbo fick se sig omkring där under en veckas tid, förde Stiller underhandlingar med filmmatadorerna angående den närmaste framtiden. Redan nu började det planeras på allvar för Amerika, utan att man dock kom till något bestämt resultat. I stället gjordes det upp med ett filmbolag om inspelning av en film med ryskt-turkiskt ämne. Manuskriptet hade Stiller själv författat i kompani med sin medarbetare i fråga om Gösta Berlingscenariot, Ragnar Hyltén-Cavallius, och som filmen delvis krävde äkta turkisk miljö, skulle inspelningssällskapet med det snaraste resa ned till Konstantinopel för att taga upp en del scener där.

Greta Garbo var bland dem, som genast blevo engagerade för denna inspelning. Efter Gösta Berling-premiären i Berlin återvände man till Stockholm för att ordna litet för avresan till turkarnas huvudstad, men en månad senare var allt klart och det bar i väg. — Konstantinopel! säger Greta Garbo, när hon talar om sin vistelse där. Konstantinopel — jag vet icke hur jag skall beskriva det! Jag tycker att staden ser inte alls ut på det sättet som man väntar sig finna den efter de beskrivningar man hört eller läst. Moderniserat — människorna gå klädda likt oss andra för det mesta — endast de allra äldsta bibehålla sitt orientaliska yttre. Och så gatorna — trånga, med små, smutsiga butiker och smutsiga kaféer med oljig mat. De verka lata, alla . . . och fascinerande!

Bland   truppens  övriga  medlemmar   märktes   den unge Einar Hansson, som sedermera omkom vid en bilolycka i Hollywood, sedan han dock dessförinnan redan hunnit göra sig ett namn inom amerikansk film. I Konstantinopel såg han emellertid inte för vacker ut, ty han skulle spela en fattig flykting och fick sålunda gå omkring och låta skäggstubben växa fritt, vilket inte verkar synnerligen förskönande. Det var framemot jultiden, och god tid hade man på sig. En del av filmmanuskriptet omarbetades på ort och ställe och det var dessutom mycket förberedelsearbete med anskaffande av statister, utverkande av vissa tillåtelser m. m. Och dessutom började det draga alldeles rasande långt ut på tiden med de väntade och behövliga penningförsändelserna från filmbolaget i Berlin. Stiller skrev och telegraferade, men det kom inga pengar. Till slut måste han själv resa till Berlin för att taga reda på hur saken kunde ligga till. Det var på själva julaftonen han reste, och Greta Garbo fick alltså fira sin första jul utanför barndomshemmet nere hos turkarna. Man bodde — naturligtvis — i Péra, och från hotellfönstren syntes Bosporen kyligt blå i de skymmande decemberkvällarna. Det kändes naturligtvis litet ensamt och konstigt för den unga svenskan.

— Jag var för det mesta alldeles ensam. Einar Hanson träffade jag sällan, ty han såg så ryslig ut med sitt skägg, så han kunde knappt visa sig ute. Jag blev bjuden till svenska ambassaden, och jag gick dit två gånger, men jag har ju aldrig tyckt särskilt om att vara borta ibland folk. . . Annars trivdes jag bra med denna ensamhetsjul i Konstantinopel. Jag fick en guide med mig och gick till basarerna. De äro så stora — man skulle bestämt aldrig hitta ut ur dem igen utan en vägvisare ...!

Greta Garbo som Elisabeth Dohna.Så kom Stiller tillbaka från Berlinbesöket. Tråkiga nyheter — det var som han befarat — filmbolaget hade "spruckit", det fanns inga pengar, det kunde inte bli någon inspelning, ingen film! Man hade legat där nere i Konstantinopel över en hel månad, och nu var det ju ändå en del saker att ordna och avveckla, innan man kunde resa därifrån.

— Det var en mycket stor besvikelse för oss att inte få göra den där filmen. Men jag tror att Einar Hansson drog en lättnadens suck när beskedet kom och han fick raka sig för första gången på länge. Och jag ångrar inte min vistelse i Konstantinopel. Jag skulle vilja dit igen någon gång, inte för längre tid, men för en månad eller så ... Färgerna där nere — man kan helt enkelt inte beskriva dem! Överhuvudtaget älskar jag att resa. Jag skulle vilja resa — endast resa — överallt! Bortom Kinas berg. . . till Japan ... se och vidröra alla de underliga saker som funnits där i årtusenden! Och de outgrundliga mongoliska ansiktena, oföränderliga och gåtfulla, outgrundliga som ödet, locka och fängsla mig. Jag skulle inte bry mig om sällskap — det är, åtminstone tycker jag så, inte nödvändigt att ha sällskap med sig när man reser!

Ja, det blev sålunda intet filmande av i Konstantinopel. Men Stiller hade i stället passat på att skaffa Greta Garbo soulagemang i Berlin. Han hade ordnat ett engagemang för henne i en film som just skulle spelas in där, "Den glädjelösa gatan". Stiller stannade också i Berlin medan inspelningen av denna film pågick, och under tiden förde han underhandlingar med de amerikanska filmrepresentanterna där. Händelsevis kom just då chefen för den stora Metro-Goldwynfirman till Berlin — mr Louis B. Mayer. Och han befanns villig att fästa såväl Greta Garbo som Mauritz Stiller vid sitt stora filmföretag.

— Det blev inga långa underhandlingar för mitt vidkommande. När jag träffade mr Mayer första gången så såg han knappast på mig, tyckte jag. Men de där filmexperterna ha ju ett sätt att se utan att man märker det. . . Han förelade mig endast ett kontrakt. Jag frågade Stiller om det var bra. Jag brukade alltid fråga honom till råds, och sade han att det var bra, så gjorde jag utan tvekan vad det var frågan om — jag visste alltid att det var det bästa för mig. Alla affärerna gjordes upp med honom. Jag vet faktiskt inte vad jag hade för gage i "Den glädjelösa gatan" — han gjorde upp det, han gav mig pengarna. De kom och gick — som alla pengar. Jag har inte så mycket sinne för det.... ingen affärskvinna!

Och ändå hade hon en gång ansetts ha framtid inom affärsbranschen! Sålunda tillkom ett treårskontrakt med Metro-Goldwyn-Mayer. Det första amerikanska kontraktet! —  Jag skrev på och så var saken klar. Betalningen skulle vara  fyrahundra dollars i veckan  för fyrtio veckor första året, sexhundra andra och sjuhundrafemtio tredje året.

Så snart "Den glädjelösa gatan" var inspelad bar det av åter till Stockholm för att taga itu med förberedelserna till Amerikaresan. —  Det kändes konstigt, jag hade en underlig förnimmelse av att det väntade mig någonting som jag aldrig sett och varit med om förut, och jag visste ingenting om hur det skulle bli!   Och här i Sverige är det ju alltid ett helt företag att fara till Amerika. Alltid mycket tårar, en känsla av att man aldrig skall komma tillbaka mer till sitt eget land, ett avsked liksom för alltid . . .! Det var det svåraste. Det var som om både min mor och jag voro mera ledsna än glada åt att jag skulle resa. Fast något sådant sade hon ju aldrig — och inte jag heller. Och så kom då den stora dagen för avresan. Mamma och syskonen voro med mig till järnvägsstationen när jag skulle fara till Göteborg. Mammas ögon voro svullna fast hon gjorde allt för att försöka se glad ut. "Om ett år är jag tillbaka!" sade jag. "Det är ju bara tolv månader ... de gå så snart!" — "Ja visst, bara tolv månader!" svarade hon. — Och så blev det fyra år — att börja med!

Det var i juli 1925 som Greta Garbo lämnade Sverige för att tillträda sitt engagemang i Amerika. För den stora allmänheten, till och med i hemlandet Sverige, var hon då ännu relativt okänd. Hon reste som en av de många vilka fara över Atlanten för att söka framgången. Visserligen hade hon ju redan ett kontrakt på fickan. Men vad är ett kontrakt? Ett stycke papper som garanterar en viss inkomst under en viss tid — icke mer. Ingen garanti för framtiden ...


– Så krossade hon Atlanten –

Vi nämnde något i slutet av det förra kapitlet om att ett kontrakt i och för sig inte betyder så mycket. Tusen saker kunna spela in i de stora möjligheternas land och kullkasta även minutiöst kontrakterade beräkningar. Det fick en annan ung svensk dam, som två år efter Greta Garbo reste till Hollywood, erfara — Mona Mårtensson. Hon kom, som bekant, aldrig att spela någon roll som stjärna på det amerikanska filmfirmamentet. Trots att av hennes långa kontraktstid ännu återstå tre år är hon redan för mycket länge sedan åter i hemlandet utan att någonsin ha fått komma fram i Hollywood.

Greta Garbo som Elisabeth Dohna.Nej, enbart ett kontrakt garanterar visst inte lyckan och framgången. Greta Garbo hade kontraktet, men knappast något mer, med sig när hon for. Det har också senare blivit sagt att hennes amerikadebut ingenting annat var än en djärv hasard — men en hasard, som utföll med högsta vinsten! Avfärden från Göteborg ägde rum med ångaren "Drottningholm".

— Oceanen, säger Greta Garbo, när hon talar om sin avresa, å, den är underbar! Hur fri känner man sig inte på oceanen — och ändå är man "fast" där, kan inte komma ifrån den förrän båten är framme och lägger till.  Och är den där härliga frihetskänslan sin kos igen! Och hon fortsätter: —  Jag hade en tjock kappa på mig och promenerade omkring på däck och såg på oceanen. Jag spelade det där spelet, där man flyttar saker framåt och tillbaka, men jag var helt obetydligt tillsammans med de andra. Aldrig, tror jag, har jag njutit så av ensamheten som under dagarna ute på oceanen. Att stå vid relingen och titta ned i och ut över vattnet, å, det kan inte beskrivas!  Utom med mina reskamrater talade jag inte vid någon annan av passagerarna än en liten gosse. En rar liten gosse, som hette Tommy. Jag ville så förfärligt gärna ge honom kakor, men han hade aldrig ätit kakor,  och hans  föräldrar  voro  så  rädda  om honom.  Han hade ett så egendomligt sätt att se på mig med stora, undrande ögon. Min lille beundrare kallade de honom!

Överresan blev lugn och angenäm. —  Vi kommo in i New Yorks hamn på natten. Och när vi fingo ljusen i sikte var det en mängd människor ombord som skreko högt. Amerikaner, som skreko av förtjusning att åter se sitt land. Jag förstod dem och deras känslor i ett sådant ögonblick mycket väl redan då, men jag förstod dem ännu bättre och tänkte på dem igen, när jag återsåg den svenska kusten från "Kungsholms" däck efter att själv ha varit borta från mitt land i flera år. Det är onekligen en egendomlig känsla. Ett stycke landkontur, kanske bara kala klipporna, men ändå — det är hemlandets kust, som liksom stiger upp ur havet, landet där man är född och har lekt som barn och där ens egna kära vänta en tillbaka.

Greta Garbo som Elisabeth Dohna.Av någon anledning hade Greta Garbo, efter vad hon säger, väntat och föreställt sig Amerika som ett land fullt av blommor. Men New York är inte Hollywood, New York är ingen prunkande blomsterrabatt. New York är en stenöken, som alla storstäder, och att börja med blev det nu för henne och hennes kamrater att stanna i New York i nära tre hela månader innan de fingo fortsätta till Kalifornien.

— Nej, jag fann inga blommor i New York, endast hetta, den mest vansinniga, intensiva hetta. Vi kommo vid en mycket olämplig tidpunkt. Där var så hett så man knappast kunde andas. Och vi togo in på ett hotell, som ... ja, som inte var trevligt, tyckte jag. Jag var mycket litet ute under den tid vi vistades i New York. Jag tillbragte nästan hela min tid i badkaret, och där låg jag och funderade över hur det skulle bli när vi kommo till Kalifornien. Om det skulle vara lika hett där. Vi besökte naturligtvis en del teatrar, musichalls och restauranger, och det var mycket intressant att sitta och iakttaga amerikanerna och livet omkring en. Men för det mesta låg jag i det kalla vattnet för att undgå att bli alldeles stekt. Och så kom äntligen uppbrottets stund, och vi fortsatte resan till Kalifornien. Jag tänkte att vi skulle få börja arbeta genast vid den amerikanska filmen. Men det blev bara ny väntan i Hollywood. Hela fyra månader, innan jag fick det minsta att göra. Det var ju ursprungligen meningen att jag skulle arbeta tillsammans med Stiller. Men det visade sig snart nog att det inte kunde arrangeras något genast. Det blev ställt på framtiden, och under tiden placerade man mig i en film, som hette "The Torrent" — här i Sverige kallad "Virveln" — under ledning av mr Monta Bell.

Efter en stunds tystnad fortsätter hon: — Förhållandena här voro så helt olika dem jag varit van vid. Studion verkade på mig mest som en fabrik. Allting så stort. . . allting måste skötas precis fabriksmässigt. Det är så ofantligt mycket folk, så det skulle väl inte kunna vara annorlunda. Jag blev rädd för den främmande miljön, de främmande människorna, rädd för alltsammans. Inte kunde jag tala engelska. Inte kände jag till amerikanerna, människorna runtomkring mig. I Europa hade vi arbetat med endast ett fåtal personer som vi allasammans kände. Det hela verkade mycket enerverande på mig. Och innan vi började inspelningen av "The Torrent" kallades jag in till mr Mayer på hans kontor. Han ville att jag skulle teckna ett helt nytt kontrakt med honom. På den lilla engelska, jag dittills hunnit lära mig, sökte jag förklara för honom, att jag var belåten med det kontrakt jag hade, i varje fall tills jag först fått göra åtminstone en roll. Han önskade att jag genast skulle binda mig för fem år, och jag kunde inte förstå det. Jag ville inte ha något nytt kontrakt. Medan vi så höllo på med att spela in denna film blev jag åter inkallad, gång på gång, till honom, och för varje gång blev det tal om femårskontraktet. Han sade att han kunde inte riskera att annonsera mina filmer och placera pengar på mig, om jag inte ville binda mig för fem år. Jag vägrade alltjämt, och så stodo sakerna när vi fingo "The Torrent" färdig.

Greta Garbo som Elisabeth Dohna.Det var ett mycket ansträngande arbete, fortsätter hon. Jag var i studion klockan sju varje morgon, och arbetet kunde fortgå i ett sträck till klockan sex på kvällen. Jag blev uttröttad, och det var bara att fara direkt hem från arbetet för att få vila ut litet. Och jag låg jämt och tänkte på de mina hemma i Sverige. Jag började längta efter snön här hemma. Snön ... När "The Torrent" var klar flyttade Greta Garbo ner till Santa Monica för att få vara närmare havet. — Och så, efter "The Torrent" skulle jag börja med "The Temptress" — här i Sverige kallad "Fresterskan" — med Stiller. Å, vad jag gladde mig åt att få arbeta tillsammans med honom igen!   Nu skulle det bli annorlunda — tänkte jag. Men så kom schismen mellan   Stiller   och   affärsledningen.   Stiller   var   en konstnär. Han kunde inte sätta sig in i den amerikanska fabriksmässigheten. Han förstod sig inte på de amerikanska   affärssynpunkterna,   var   inte   riktigt hemma i den jättelika studion — och han kunde endast obetydligt engelska. En vacker dag togs han helt enkelt bort från filmen och ersattes med mr Fred Niblo.

Jag tog detta som ett förfärligt slag — kanske hårdare än Stiller kände det själv. Jag kan inte säga hur nedbruten jag blev. Jag trodde knappast att jag skulle kunna fortsätta, så olycklig kände jag mig. Inte förstod  jag  heller  riktigt  anvisningarna  på   engelska. Vecka ut och vecka in, från sju på morgonen till sex på kvällen — i hela sex månader! Mer än tjugu kostymer att prova — gång på gång. Jag bryr mig inte om kläder — och det är så mycket kläder i varje film! Jag vill inte tänka på kläderna när jag väl blivit fri från en film.

Och så kommer det efter en stund: — Det värsta av allt var kanske att under tiden vi höllo på med "The Temptress" fick jag budskapet om min systers död! Hela min kropp kändes som om jag knappast var i stånd att härda ut längre. Jag var trött, sjuk, förkrossad. Men det var ändå bara att hålla ut — jag försummade aldrig en dag, kom aldrig för sent till studion. Min lilla kära syster! Hon hade spelat med i en film hemma i Sverige — Elis Ellisfilmen "Två konungar", en romantiserad skildring från Gustaf III: s och Bellmans dagar. Hon spelade Magdalena Rudenschöld i den. De ha kört filmen för mig nu medan jag varit hemma. Vilket egendomligt intryck att se henne ånyo så där på vita duken efter hennes död!

Under tiden hade tidningarna börjat skriva om Greta Garbo, den underliga svenska flickan. Allahanda historier kommo i svang — hon var egensinnig, vägrade att arbeta och taga order o. s. v.

Greta Garbo som Elisabeth Dohna.Efter "The Temptress" fick Greta Garbo manuskriptet till "The Flesh and the Devil" att läsa. Den filmen är här i Sverige känd under namnet "Åtrå". — Jag tyckte inte om historien. Jag ville inte vara en fånig förförerska — kunde inte se någon mening i att bara kläda ut mig och gå omkring och fresta män. i en film. Mr Mayer ville att inspelningen skulle börja genast. Jag gick till honom och sade, att jag var dödstrött, sjuk. "Jag kan inte göra en ny roll nu med detsamma. Och jag känner mig olycklig för den här filmen!" Och han svarade endast: "Det är för galet! Gå och prova era kostymer och gör er i ordning!" Det var allt! Vad kunde jag väl göra? Jag for till hotellet i Santa Monica, gick till sängs och började tänka över min situation. Och tidningsryktena fingo ny fart. De skrevo: "Greta Garbo reser hem." — "Hon är nyckfull, svår att handskas med!" Efter två dygns grubbel kom jag till det resultatet, att det var bäst att gå tillbaka till studion. Att jag var trött och sjuk och hade förlorat min syster, det betydde ingenting här.

Och så gick jag tillbaka. Jag vet inte hur allt skulle gått, om jag inte just då fått John Gilbert att arbeta tillsammans med. Jag hade knappast mött honom förut — endast i förbigående och som hastigast. Han är verkligen en underbar människa — han har en sådan vitalitet, entusiasm, iver. Varje morgon klockan nio kom han för att spela emot mig. Han var så rar, att jag kände mig bättre — jag tyckte mig genom umgänget med honom liksom komma detta underliga Amerika litet närmare. Hade han inte kommit in i mitt liv då, så hade kanske min amerikanska karriär varit slut och jag hade varit hemma igen — för alltid ... Och så blev då till sist även "The Flesh and the Devil" färdig. Något som också hjälpte mig i mycket hög grad att härda ut var kännedomen om att Mauritz Stiller under tiden hunnit växa sig in i den amerikanska miljön och börjat komma till sin rätt. Han fick fullända sitt livsverk i Amerika med de tre filmerna "Hotell Imperial", "En kvinnas bekännelse" och "Syndens gata". Allt det där hade han ju inte hunnit med ännu vid denna tidpunkt, men man såg vart det pekade, och det gick bra för honom. Och det gladde mig och hjälpte mig att komma i form igen.

När nu "Flesh and the Devil" var färdigspelad kom direktionen med ett filmmanuskript, som skulle heta något som "Kvinnor älska diamanter", och ville att Garbo skulle göra en vamp i den. — Nu blev jag orolig igen, säger hon. Jag helt enkelt kunde inte göra denrollen! Fyra eller fem dåliga filmer — och det skulle inte vara något kvar av mig för den amerikanska publiken! Jag for hem till hotellet igen, utan att riktigt veta vad jag skulle ta mig till, och väntade. Så telefonerade de till mig nästa morgon och sade till mig att komma till studion och se på några skisser för filmen. Men det brydde jag mig inte om. Jag kom inte dit. Och detta var första gången som jag inte strikt gjorde som de önskade, om jag frånser att jag ju vägrat att teckna något nytt kontrakt så länge jag redan hade ett. Och nu blev det explosion! Jag fick ett brev, där de meddelade mig att jag genom att inte komma och se på de omtalade skisserna hade vägrat arbeta och därigenom gjort mig skyldig till kontraktsbrott. De förklarade sig med anledning därav inte längre kunna utbetala någon lön till mig! På detta meddelande följde en sju månader lång period utan lön och utan något filmarbete


– Bland stjärnor i Hollywood –

Greta Garbo som Elisabeth Dohna.Där stod nu Greta Garbo med ett brutet kontrakt och praktiskt taget utan vänner, som kunde göra något för henne, i filmens världshuvudstad — Hollywood. Skulle hon resa hem igen, eller hur skulle det bli ? Visserligen var hon inte alldeles utan en viss förkänning, att allt nog tämligen lätt skulle komma att ordna sig igen, bara hon ville gå med på att teckna ett nytt kontrakt, sådant som vederbörande ville ha det, och att det hela kanske egentligen bara av dem tagits som ett efterlängtat tillfälle att få det gamla kontraktet förklarat ogiltigt. Men ingendera av parterna ville ta första steget. Garbo stannade helt enkelt bara hemma på sitt hotell, och det började komma artiklar i sensationstidningarna, att den nyckfulla och svårhanterliga Garbo började bli renons på pengar. Säkerligen voro dessa artiklar inspirerade från filmbolaget, som hoppades att divan så småningom skulle taga intryck av dem och "bli mör" och mera lätthanterlig.

Hur som helst — schismen drog ut på tiden. Innan vi nu gå vidare och berätta om hur schismen slutligen bilades och Garbo började filma igen efter att ha fått ett nytt kontrakt, skola vi kanske tillsammans med den ärade läsaren orientera oss litet i filmens huvudstad.

Hollywood!

Var Los Angeles ligger känna väl alla till — i södra Kalifornien, söder om San Fransisco och ungefär två och en halv mil från Stilla Havskusten. Därifrån ila friska havsvindar in mot "änglastaden", som har solsken och värme trehundrafyrtio dagar om året! Lämnar man Los Angeles i bil och kör väster ut över den magnifika bulevarden, kallad Sunset — erkänd som en av de bästa i södra Kalifornien, vilket inte vill säga så litet — är man snart ute vid kusten, vid Los Angeles havsstränder. Mittemellan dessa havsstränder och Los Angeles ligger Hollywood, som praktiskt taget är en del av Los Angeles. Samhället har enligt de senaste uppgifter, som stå oss till buds, 150,000 invå nare, varav 20,000 äro direkt förenade med dess filmindustri. Men det kan mycket väl hända att dessa siffror redan äro på väg att fördubblas, ty Hollywoods utveckling har från första stund gått fenomenalt hastigt och fortgår alltjämt.

Greta Garbo som Elisabeth Dohna.Bara för några tiotal år sedan var Hollywood ingenting annat än en liten vacker förort till "änglastaden". Kanske den kallades Hollywood för att där växte några järneksbuskar (holly = järnek). Jorden där ägdes till största delen av ett par farmare och där fanns huvudsakligen kornfält och träd. Så, berättar en amerikansk författarinna, önskade ägarna sälja, och som ett slags reklam byggdes ett litet, men vackert hotell. Dess luncher, avsedda att locka turister, som med diligens hämtades från Los Angeles, blevo berömda. Åren gingo. Automobiler avlöste diligensen och gjorde uppehåll vid Hollywood på väg till någon trevlig badort vid det blå Stilla Havet. Så kom år 1911, och Al Christie och hans bror Charlie hyrde ett gammalt hus för att använda det till filmateljé. Ett par månader senare förhyrde Jesse Lasky en lada . . . eller kanske var det ett stall... i Hollywood. "Universal" smällde i samma veva upp en synnerligen enkel ateljé utan tak, där de filmvindar, som vi kunde konstatera i filmens barndom, följde hjältinnan in i salongen och sovrummet, resande hennes hår på ända, som om en osynlig blåsbälg varit i arbete. . .

Och nu — ja, nu är det egentligen Los Angeles som är en förort till Hollywood! Huvudgatan i Hollywood heter Hollywood Boulevard, egentligen endast en kort gata, men dess förnämsta affärsverksamhet är förlagd här, liksom dess teatrar och hotell. Längs gatan finnas stora moderna automobilutställningar och restauranger. Hyrorna ha svingats upp till fabelaktig höjd. De gamla husen rivas, och nya komma upp i stället, större och större, dag för dag. Den mest attraktiva byggnaden på bule- varden är — eller var åtminstone tills helt nyligen — utan tvivel "Graumann? Chinese Theatre", en trogen kopia av operahuset i Shanghai. Den är, förutom dess unika och remarkabla arkitektur, utan såväl som innan, kanske den mest originella teater i Amerika. Längre ned på bulevarden ligger "Graumanns Egyptian Theatre", en biograf, som är byggd i genomförd egyptisk stil.

Vad som mest frapperar nykomlingen i Hollywood säges vara dess kosmopolitiska atmosfär. I nästan varje hörna kan han se ett välbekant ansikte av något av världens stora filmideal, vilket gör att han känner sig bekant med sin nya omgivning redan efter en kort vistelse. De berömda stjärnorna och artisterna leva här sitt vardagsliv som vilken som helst av oss. Varje dag kan man finna dem i vimlet på gatorna eller se dem susa fram i sina limousiner på bulevarden, och det myllrar av dem på teatrarna och i restaurangerna.

Greta Garbo som Elisabeth Dohna.Hollywood är numera Amerikas konstcentrum. Artister av alla slag äro här samlade från världens alla hörn. Utmed nästan varje gata kan man finna dansoch musikskolor, konstinstitut, teaterskolor och alla tänkbara slags studios. Affärerna på bulevarden kunna visa upp moder som ingen annan plats i Amerika, om man undantar Fifth Avenue i New York. Skopriserna, för att taga ett exempel, äro mycket höga, men skor köpta i Hollywood, liksom också andra nyttigheter, äro icke endast "up to the minute", utan också fascinerande och visa tydligt Hollywoods elegans. I många fall äro moderna skapade av stjärnorna och bära deras namn. Hollywood skapar mycket i modevåg — ej endast kläder. Många av de större filmstjärnorna ha sina bilar speciellt byggda efter sin egen smak.

Hollywood har fördelen av ett säreget torrt klimat, som gör luften klar och särskilt lämpad för fotografering. Besökaren är därför förvånad över att finna dessa saftiga gröna gräsplaner, buskar och blommor, som nå tropisk höjd och som grena ut sig åt alla håll, under varje dag på året, och dessa underbara backar, där blomsterälskaren kan få ett verkligt lystmäte. Orsaken till all denna grönska i detta ändock så torra klimat får sökas i den artificiella bevattningen. Knappast något av denna grönskande prakt är av naturen själv — allt är planterat, och vattensprutorna hålla det dagligen vid liv.

De små husen äro ofta byggda i spansk eller mexikansk arkitektur. Sällan finner man hus, som äro helt vitmålade. De variera i alla nyanser och ge ett mönstergillt intryck, inbäddade som de äro i Hollywoods egen rikliga blomsterprakt. De flesta av de stora filmstjärnorna ha emellertid börjat sälja sina fastigheter i Hollywood för att i stället flytta ut till Beverly Hills, ett tämligen nytt distrikt litet närmare havet. "Pickfair" är kanske den vackraste villan i Beverly Hills med dess gräsplaner och stora öppna vattenbassäng, där Doug och Mary på lediga stunder simma eller paddla omkring i vattnet.

Det är ej att förundra sig över att hela världen hört så mycket talas om den enorma kvantitet bilar, som äro i användning i södra Kalifornien. En miljon bilar för fyra miljoner själar är något som ej har sin like på någon annan plats på jorden. Goda avenyer äro därför huvudvillkoret och bulevarderna i Hollywood äro remarkabla, men börja dock redan bli alltför trånga. Inte alla filmateljéer äro stationerade i Hollywood, men de flesta. Åtskilliga ligga emellertid spridda kring Los Angeles och dess förstäder, såsom Culver City, Glendale, Universal City och Burbank.

Greta Garbo som Elisabeth Dohna.Det är en kolossal studio Metro-Goldwyn-Mayer består sig med i Culver City. Dess stjärnor äro många, alla mycket lysande. Det långa namnet förkortas alltid inom den brådskande filmvärlden till M.-G.-M. Det har sitt intresse i detta sammanhang att taga del av hur en amerikansk författarinna skildrar ett besök vid lunchdags i studions "cafetaria". "Det är", skriver hon, "en trevlig upplevelse, fastän flertalet av de förnämsta stjärnorna antingen luncha i sina egna bungalows (till och med smärre stjärnor ha sviter av rum att kläda om sig och vila i under inspelningarna). Men inånga stjärnor tycka om bullret och vimlet i cafetarian. Och även om varenda stjärna lyste med sin frånvaro, så äro stjärnornas drabanter där ... de som varit eller skola bli stjärnor . . . smårollsinnehavarna och de 'extra', som bilda en så färgrik och fängslande scen som man gärna kan önska sig. Där kommer John Gilbert! Den vackre John och John Barrymore räknas till de förnämsta av filmens älskare efter Valentino. Ett småleende på hans ansikte är som en solglimt. Det bländar nästan, därför att hans ögon äro så stora och svarta och hans tänder så vita.

Greta Garbo som Elisabeth Dohna.Den vita duken fördunklar snarare än framhäver det underbart vitala i hans personlighet. Han stannar för ett kort samtal och ilar så bort för att förena sig med Greta Garbo, som är hans motspelerska i 'Anna Karenina'. Hon är en sällsam, smidig, sömnigt blickande siren från det kalla Skandinavien. . . och dock har aldrig någon siren från den varma södern varit mera bestickande! Det är något exotiskt över den flickan! Hon är mycket ung och äger likväl all moder Evas hemliga trollmakt i sin blick under de tunga ögonlocken."

Och i fortsättningen skildrar den amerikanska författarinnan Greta Garbos början i Amerika på följande sätt: "Greta Garbos direktör var, när han kom över till Amerika och M.-G.-M.-studion, mycket angelägen om att hon genast skulle 'importeras'. För att göra honom till viljes, ty han värderades mycket högt, engagerade man flickan för en ganska god lön. Men hennes typ var så ovanlig, att man i studion först inte visste hur man skulle använda henne. (Hon hade yvigt hår då och såg ut som en lantflicka, nu har hon blivit en sofistisk och elegant världsdam). Mera för att ge henne något att göra än för att man trodde hon skulle passa där, placerade man miss Garbo i en underlig pjäs, av vilken ingen hoppades mycket. Hon gjorde knallsuccé! Hellre än att mista henne, låta henne gå över till en annan studio, lät man hennes gage springa i höjden fenomenalt! Hon är en manförtrollerska, på och utanför den vita duken. Men även om kvinnor inte precis tycka om henne, gör hon dock intryck på dem och unga flickor kopiera henne. Hon var förra årets filmsensation, liksom Dolores del Rio är detta årets. Och vem som än blir filmvärldens nästa sensation, så skola dessa båda stjärnor fortfara att stråla!"

Den amerikanska författarinnan har gjort sina reflexioner om Garbo, såsom framgår av sammanhanget, sedan denna åter slutit fred med M.-G.-M. och redan börjat inspelningen av "Anna Karenina". Men så långt hade vi inte hunnit i vår skildring av Greta Garbos öden och äventyr när vi här ovan började vår lilla hastiga rundvandring bland Hollywoods märkvärdigheter och stjärnor.

Greta Garbo som Elisabeth Dohna.Vi låta därför Greta Garbo själv återknyta tråden och återgå till situationen sådan den tedde sig för henne efter brytningen. — Jag var mycket olycklig. Tiden gick ju, och oftast föreställde jag mig att jag kanske i nästa ögonblick skulle vara i färd med att packa mina koffertar. Men att resa igen . . . Det var som när man är kär. Man tänker och vill och önskar att man skall kunna slita sig loss, men man kan det inte, gör det inte. . . Vad jag framför allt behövde var någon klok och affärskunnig man, som kände förhållandena, att rådgöra med och hjälpa mig.

Jag hade hittills haft en advokat att sköta mina affärer. Men han visste inte så mycket om livet på studion och allt om filmarbetet. Så berättade mig en god vän om en man, som varit mycket i Europa och som skulle förstå både mig och detta lands folk. Han skulle säkert komma att sympatisera med mig och förstå, att vad jag önskade var inte att bråka, jag, som avskyr bråk. . . utan endast att få möjligheter att göra goda filmer. Och så kom det sig att jag uppsökte mr Harry Edington. Han lyssnade till mig, han är en mycket allvarlig och klok man, och sedan hade vi långa samtal varje dag under mer än en veckas tid. Först därefter förklarade han sig villig att låta sig engageras som min manager. Han sade sig ha blivit fullt övertygad om att jag inte var så ryslig, som tidningarna framställde mig, och att han helt respekterade mina synpunkter, och hade han icke kunnat komma till en sådan uppfattning, sade han, så skulle han inte ha åtagit sig mina affärer. Men så gjorde vi upp — och sedan dess har han hand om alltsammans, sköter både mina kontrakt, mina inkomster, förhandlingarna om mitt arbete — allt! Det betydde en oerhörd lättnad för mig, som själv inte kände till så mycket om det stora landet och de stora filmföretagen. Sedan dess har jag inte haft några bekymmer och några slitningar med direktörerna. De önskade ett nytt kontrakt. Mr Edington satte upp ett nytt kontrakt åt dem på fem år, och hans kontrakt gav mig mera pengar än jag drömt om att förtjäna när jag reste dit. Hur mycket? Ja, vad kan det ha för intresse för andra? Det var inte pengar jag i första rummet hade önskat. Pengar betyda inte allt. Nu lagar, som sagt, mr Edington att vi komma överens, och vi äro alla mycket belåtna!


– I ateljéer och bungalows –

 

I det förra avsnittet av Greta Garbos saga talade vi litet om M.-G.-M: s filmstad, Culver City. Skulle man försöka ge sig in på att närmare skildra denna jätte,lika anläggning — jättelik till och med efter amerikanska mått — så skulle det behövas ett betydligt större utrymme än det, som här står oss till buds. Men en liten "titt bakom filmens kulisser" få vi väl i alla fall lov att kosta på oss för att låta läsaren få en aning om den miljö, i vilken vår firade landsmaninna rör sig, när hon är i verksamhet på andra sidan Atlanten.

Greta Garbo som Elisabeth Dohna.M.-G.-M: s filmstad gör verkligen skäl för beteckningen "stad". Den rymmer fyrtiofem stora byggnader samt fjorton väldiga ateljéer, alltsammans grupperat utmed en bred, stenlagd gata, som är icke mindre än en halv svensk mil lång! "Stadsporten" bevakas noga av särskilt utvalt manskap. Det är inte lätt att komma därinnanför — ens om man har ärende och inträdeskort — och denna stadsport är en väldig byggnad, mest påminnande om en storståtlig slottsfasad.

Firmans huvudkontor ligger dock ej här, utan i New York, och för att ständigt kunna stå i kontakt med huvudkontoret har filmstaden egen direkt telegraflinje med New York. Första betingelsen för att en film skall bli bra anses ju alltjämt vara ett gott manuskript, och det säger sig självt att det finnes en hel särskild avdelning i filmstaden, där uteslutande författare arbeta. Färdiga manuskript omhändertagas omedelbart av scenarioavdelningen, som. f ilmtekniskt utarbetar dem. Och så får då regissören hand om manuskripten, varefter han börjar utvälja de lämpliga skådespelarna bland dem som stå till buds. Och det är naturligtvis inte bara de stora rollerna som kräva lämpliga typer för framförandet — även statister väljas med största omsorg, och detta är ganska ofta ett kvistigt arbete, trots den oerhörda skara regissören har att välja ibland.

I en enda väldig länga inrymmas icke mindre än tvåhundra klädloger, utrustade med all tänkbar lyx och bekvämlighet. Ungefär femtontusen personer ha i Culver City haft arbete som statister. Summan låter fabulös, men man får komma ihåg att vanligtvis ett flertal inspelningar pågå samtidigt. Stora, bekväma motorbussar och lastautomobiler transportera skådespelare, regissörer och rekvisita till de platser, där utomhusscenerna skola tagas, vadan man kan förstå att garagen också äro tilltagna i jätteformat.

Imposanta äro även den stora avdelningen för förvaring av kostymer samt syateljéerna. En förstklassig "klädkomponist" måste ständigt finnas till hands, och till chef för denna avdelning är engagerad en av Paris' förnämsta konstnärer i branschen, M. Tortoff Erte. Naturligtvis finnes också en hel stab av mannekänger för klädernas avprovande. I arkitektavdelningen ritas alla skisser till såväl in- som exteriörer, oftast efter regissörens intentioner, och filmstaden förfogar också över en snickeriverkstad, där allt från tandpetare till oceanjättar skall kunna åstadkommas. Oftast är det någonting liknande hela arméer som draga ut från filmstaden för att bygga upp de sålunda färdiggjorda exteriörerna i den därför lämpade terrängen.

Greta Garbo som Elisabeth Dohna.Interiörerna skola också möbleras, och filmstadens möbelmagasin äro ofantliga. I dem finnes fullt upp att välja på från antikens till den hypermoderna smakens möbelstilar. En massa maskinella apparater för framställande av regn, orkaner och dylikt stå till regissörernas förfogande. Vidare finner man en hel stab av fotografer med olika slags kameror samt elektriker. Naturligtvis har Culver City eget elektricitetsverk, och att detta inte är litet förstår man då man hör att det kan leverera ström till icke mindre än 8,000 hem utöver vad ateljéerna förbruka. M.-G.-M har också egen, vältränad balettkår, för vilken det ofta finnes användning i filmerna.

När så en film är färdiginspelad, vidtager laboratoriets arbete. I Culver Citys laboratorium framställes årligen c:a femton millioner meter film, vilket tre gånger skulle räcka runt amerikanska kontinenten. När negativet är framkallat tages det under behandling av "klippflickorna", vilkas uppgift är att se till att de olika scenerna komma i ordningsföljd — ett puzzle av jättedimensioner! Vidare finnes en särskild emballageavdelning, där filmerna packas in och skickas ut över hela världen. Att inte reklamavdelningen hör till de minsta torde var och en förstå. Som förut nämnts har filmstaden också egen stor restaurang, där c:a tvåtusen personer dagligen serveras, och slutligen har man stort eget sjukhus, där en tvättäkta svenska, fröken Emma Pettersson, tjänstgör som översköterska.

Ja, som sagt, dessa uppgifter torde ge en föreställning om den dagliga miljön för Greta Garbo, när hon är i arbete med att filma. Det må icke förvåna oss att Greta Garbo i förstone jämförde ateljéerna med stora, väldiga fabriker. Men Hollywood består, som vi redan nämnt, inte av ateljéer allenast. En filmstad så att säga utanför filmstäderna utgöres av filmstjärnornas villor och bungalows — där de leva och hava sin varelse "mellan slagen", där de vila ut från arbetet i ateljéerna och där de ha sitt privata umgänge. Det finns massor av sådana villor och bungalows både i Hollywood, Beverly Hills och Santa Monica. Och när en filmstjärna vill skaffa sig ett hem behöver inte detta vara ett företag som kräver årslånga förberedelser och vidlyftiga byggnadsarbeten. Det är inte mer än något över en svensk mils väg mellan Hollywood och Culver City, men på den sträckan hinner man passera massor av de mest förtrollande, nyuppförda bungalows, representerande alla tänkbara stilar sedan syndaflodens dagar, och en stor del av dem äro försedda med anslag, vilka ge till känna att de äro till salu eller att hyra och att de få beses. Åtskilliga av dem äro till och med fullt möblerade och försedda med alla de tusen förnödenheter ett hem kräver, så har man riktigt bråttom är det bara att betala och flytta in genast — allt står fixt och färdigt att taga emot första bästa spekulant!

Greta Garbo som Elisabeth Dohna.En av de svenska förgrundsfigurerna sedan länge i Hollywood, Victor Sjöström, har rett sig ett magnifikt hem i Santa Monica. Och till det Sjöströmska hemmet bruka de svenska filmartisterna gärna söka sig — det har varit som en medelpunkt för landsmännen där borta i filmförskingringen. Att Mauritz Stiller ofta dök upp i familjekretsen säger sig självt — han och Victor Sjöström hade ju under mångårigt sam- arbete blivit goda vänner. Naturligtvis tittar också Greta Garbo ofta över, när ensamheten blir för trist — hon brukar lätta sitt hjärta för fru Edith och hon trivs "väldigt bra" med småflickorna. Man bor så gott som på landet, och de bägge små flickorna, Greta och Guje, kunna röra sig fritt och ogenerat i den ständiga kaliforniska grönskan och solen.

Själv bor Greta Garbo också i Santa Monica, men hon har inte brytt sig om att skaffa sig någon villa, utan hon bor i ett stort, gammaldags hotell ett gott stycke bort från den övriga filmfolkskolonien. Här känner hon sig lyckligast i det fridfulla lugnet vid havsstranden. Hennes smak är enkel, förklarar en entusiastisk besökare, som skildrat sina intryck. Kläder intressera henne inte. Hon använder mest lösa, mjuka klänningar, bekväma hattar och skor med låga klackar. Hon tycker inte om stor toalett. "När hon är bortbjuden undrar man alltid, vad hon skall komma i för klänning. Hon kan mycket väl till en middagsbjudning komma i tennisjacka, Deauvillesandaler och polokjol."

Hon har två bilar. Den hon tycker bäst om är en Fordkupé — hon tycker bäst om den, säger hon, därför att så få ge akt på den. Ingen kan tänka sig att en stjärna döljer sig i en Fordkupé — i Hollywood! Men hon rider hellre än hon kör bil, särskilt i solned gången längs med kusten. Och så fortsätter den skildrande besökaren: "Greta Garbo är känd för sin rättframhet. Om någon inviterar henne, säger hon ja endast om hon har lust. Har hon inte lust svarar hon: 'Nej tack, jag tror inte att jag skulle tycka om det!' Att förebara huvudvärk eller andra ursäkter skulle aldrig falla henne in. Hon har ett utpräglat sinne för humor och hennes brutna engelska har sin särskilda charm. Hon kan så mycket engelska hon är i behov av, men brytningen är så förtjusande att man hoppas att hon aldrig skall lära sig engelska riktigt!"

Greta Garbo som Elisabeth Dohna.Själv har Greta Garbo besvarat en förfrågan om vad hon anser om den amerikanska flickan i följande ordalag: — Jag har nu varit i Amerika i två år, men ändå har jag inte slutat förvåna mig över den amerikanska flickan. Hon vinner segrar som gymnast, som tenniseller golfspelare, hon hänger sig åt en viss arbetsuppgift och ändå har hon tid över för socialt arbete och har gott anseende som husfru. Många äro de amerikanskor, som samtidigt förestå ett hushåll och sköta en plats. Jag förstår inte hur de kunna förena dessa uppgifter. Kanske skall jag med tiden förvärva litet av deras energi, så att jag blir i stånd att arbeta vidare i filmens tjänst och på samma gång fylla en hustrus plikter. Men för närvarande kan jag det ej. Mitt arbete tar mig helt och hållet i anspråk, och jag är åtminstone av den uppfattningen, att det skulle förlora på att jag sysselsatte mig med en hel mängd andra ting. Skulle man ur detta uttalande möjligen kunna utläsa, att tanken på giftas — åtminstone för halvtannat år sedan, då detta uttalande fälldes — icke så alldeles var Greta Garbo främmande? Måhända — men det är ändå knappast troligt, för så vitt det skulle vara frågan om giftermål med någon särskild. Men alla unga kvinnor tänka väl så där i största allmänhet på att de någon gång skola bli gifta. Filmstjärnorna få ju icke räkna med att ha sitt privatliv i fred, och givetvis har det kannstöpts åtskilligt kring Greta Garbos namn i detta avseende. Det har skrivits i alla världens tidningar om att John Gilbert var dödligt förälskad i Greta Garbo och ville gifta sig med henne. Men detsamma har sagts om så många andra stjärnpar, som spelat emot varann, utan att det haft någon grund i verkligheten. Reklamcheferna försumma ingenting, som kan hålla mänsklighetens intresse för filmstjärnorna vid liv. Och vad John Gilbert beträffar, så lär han numera intressera sig mycket starkt för en ung författarinna hos M.-G.-M. vid namn Dorothy Parker.

Det är inte att vänta att Greta Garbo själv skall vara särdeles meddelsam på den punkten. — Kärlek? hon skrattar mjukt. Naturligtvis har jag varit kär. Kärleken, är det sista och första i en kvinnas uppfostran. Hur skulle man kunna uttrycka kärlek, om man aldrig känt den ? Man kan låtsa, men det är icke detsamma som känslan . . . Vem har icke varit kär? Äktenskap? Jag har sagt många gånger, att jag vet ingenting. Jag tycker om att vara ensam — inte jämt och ständigt tillsammans med en annan människa . . .

Greta Garbo som Elisabeth Dohna.Victor Sjöström, som känner Greta Garbo närmare än de flesta andra Hollywoodbor, har en gång svarat följande på frågan hur Greta Garbo bär framgången: "Hon lever mest för sig själv och mycket stillsamt, hon är sparsam och förståndig. Hon är ytterst ambitiös och plikttrogen i arbetet, och för mig har det varit ett nöje att arbeta med henne. Men hon är, som sagt, en rätt ensam människa, som helst går för sig själv, hennes läggning är allvarligare än andra flickors. På senare tiden har hon emellertid umgåtts mera med kamraterna än förut. Hon spelar tennis och vattenpolo med dem. Men mest lever hon, som sagt, för sig själv."

Bland dem som Greta Garbo på senaste tiden börjat umgås med märkas Emil Jannings och hans fru. — Mrs Jannings är en verklig kvinna, som menar vad hon säger! — så låter Garbos eget omdöme om denna väninna. Jag betraktar dem bägge som riktigt goda vänner — djupa, verkliga människor. Jag har börjat taga lektioner i tyska för att riktigt kunna prata ut med dem!

Men under alla de arbetsamma dagarna i filmvärldens huvudstad molade och växte hemlängtan hos den unga divan. Längtan efter mor och bror och de gamla vännerna. Tills hon icke längre kunde motstå den, utan utverkade semester för att kunna resa till det gamla landet och jula i det gamla hemmet, i den gamla miljön. Och sålunda kom hon hit som den världsbekanta filmartist hon numera är. Och då hon åter såg de första konturerna av sin hemstad ville hon bara skrika — skrika av glädje!


– Efter julen i hemlandet –

Greta Garbo som Elisabeth Dohna.Det finns en tidpunkt på året då hemlängtan i alldeles särskild grad anfäktar dem, som äro bekajade därav — och det är julen. Även om man inte bor så förfärligt långt bort från fädernetorvan söker man sig ändå gärna dit, när hemmets speciella högtid stundar — det är en gammal inrotad svensk plägsed, som kommunikationsverken nogsamt ha känning av och inrätta sig efter. De många, som vistas fjärran från hemmet i främmande världsdelar, varifrån en julresa är ett företag som kräver månader och som alltså inte kan företagas varje år, brinna säkert av en så mycket starkare hemlängtan och väntas också hemma med så mycket större spänning. Ingen av årets många amerikabåtar motses heller med tillnärmelsevis så stort intresse som "julbåten". När den väntas till Göteborg sända stockholmstidningarna ned speciella korrespondenter dit för att telegrafiskt och telefoniskt skildra båtens ankomst och mottagande och intervjua de mera celebra resenärerna.

Senast var det ju själva "Kungsholm" som kom in som "julbåt", och den spänning, varmed den motsågs, minskades ingalunda därigenom att bland dess mer celebra passagerare befunno sig både prinsar av blodet och — Greta Garbo. Måhända ökades också spänningen något genom den ganska kraftiga försening av ankomsten, som blivit en följd av det dåliga resvädret.

Greta Garbo som Elisabeth Dohna.Redan avfärden från New York blev fördröjd med flera timmar på grund av det starka tidvattnet, och avfärden försiggick under rykande snöstorm. Men man hade likväl haft det drägligt ombord under resan. Det var dock inte bara här hemma i Sverige som man med största intresse motsåg Greta Garbos ankomst. Så snart det blev bekant i Amerika att hon skulle resa hem gjorde man sig på alla de platser utmed Kaliforniaexpressens väg, där uppehåll skulle göras, redo att få beskåda den berömda filmdivan på närmare håll, och tidningarna utmed hela vägen hade mobiliserat intervjuare och fotografer i massor. Men Greta Garbo är nu en gång för alla inte synnerligen road av detta slags uppmärksamhet.

Hon måste naturligtvis i viss mån underkasta sig den när hon är i tjänst — filmfirmornas reklamdepartement fordra det — men när hon nu skulle resa helt privat så beslöt hon sig för att försöka lura de goda amerikanerna på den väntade konfekten genom att helt enkelt resa inkognito. Det är säkert ingen lätt sak att genomföra ett sådantuppsåt i ett land som Amerika. Men genom divlrse vilseledande manipulationer beträffande först och främst tiden för avresan lyckades hon emellertid göra det — och det på ett sätt som slog hela Förenta Staterna med häpnad! Medan man ännu i Hollywood trodde att Greta Garbo alltjämt vistades i sin hotellvåning satt hon redan på det framilande tåget under det antagna namnet Alice Smith. Några svarta lockar stucko fram under hattranden och ett par mörka goggles dolde ögonen. På hennes bagage voro initialerna G. G. listigt och konsekvent utbytta mot A. S. — konstigare var det inte! I Chicago var det dock nära att hennes inkognito röjts, ty där igenkändes hon av en kamrat vid filmen, men hon lyckades dock obemärkt av tidningsmännen ta plats på tåget till New York och slapp ointervjuad därifrån.

New York hade emellertid på något sätt varskotts om saken, och en härskara av journalister och fotografer väntade det ankommande tåget. Men ingen Greta Garbo var med! Miss Alice Smith hade stigit av tåget i Harmon, sex svenska mil från New York, och fortsatt resan i bil. Tidningarna läto sina privatdetektiver genomsnoka alla de förnämligare hotellen, men ingenstädes fanns någon Greta Garbo och ej heller någon Alice Smith! Ingen tänkte på det tämligen enkla hotell, där fröken Greta Gustafsson bott vid sin första ankomst till New York. Den gången hade hon inte tyckt om det där hotellet, men nu trivdes hon förträffligt där. Biljetten till "Kungsholm" lyckades hon lösa i största hemlighet, och tidigt på morgonen avgångsdagen begav hon sig ombord för att gömma sig i sin hytt.

Greta Garbo som Elisabeth Dohna.Där satt emellertid helt trankilt en New York-journalist före henne och väntade! Och denne lycklige och påhittige reporter blev den ende som fick en intervju med henne före avresan — och att han inte förrådde för någon annan var hon fanns säger sig självt! Han ville bli ensam om godbiten, och han blev det! På så sätt kom historien om hennes inkognitoresa ut, och det blev en betydligt kraftigare reklam för henne än hundratals intervjuer skulle ha blivit! En diva, som lurat hela den amerikanska pressen — det var något som imponerade både på tidningsläsarna och tidningsmännen!

Men sedan gick det ju inte att resa inkognito längre. I hemlandet hade redan telegrafen förmält att hon var med på "Kungsholm" och i Göteborg väntade man henne med en otålighet, som inte minskades av att "Kungsholm" anlände först på måndagskvällen i stället för, som väntat var, på söndagskvällen. Hur hjärtligt mottagandet blev såväl i Göteborg som i Stockholm torde ännu vara i alltför färskt minne för att här behöva rekapituleras.

Så kom då Greta Garbo lyckligt och väl hem till sitt land igen och fick fira den första julen på fyra år i kretsen av sina närmaste. Det var inte utan att det in i det allra sista såg ut att bli svårigheter härvidlag, ty under överresan med "Kungsholm" fick Greta Garbo det ena telegrammet efter det andra från M.-G.-M. i Hollywood om att man önskade att hon om möjligt skulle återvända genast vid framkomsten.

Den sista filmen hon före avresan spelat in i Culver City var "Den gröna hatten", en filmatisering efter Michael Arlens berömda roman. I denna film, som kommer att framföras på de svenska biograferna redan i höst, har hon John Gilbert till motspelare, och vi äro redan nu i tillfälle att återge några bilder ur densamma. Bland övriga medspelande märkas Hobart Bosworth och Lewis Stone. I denna film ville man av någon anledning taga om några scener, och det var för den skull man önskade att hon skulle avbryta sin semester, innan hon ännu riktigt fått börja den, och komma tillbaka. I Amerika går arbetet före ledigheten, men hur det nu var så lyckades hon till slut få behålla sin påbörjade ledighet och slapp försaka lutfisken och mandeln i gröten och allt det där.

Greta Garbo som Elisabeth Dohna.Och hur kändes det att efter de arbetsamma åren i Förenta Staterna få komma hem till Sverige och Stockholm igen ? På den frågan svarar Greta Garbo: — Ingen kan ana, hur glad jag var. Det är en obeskrivligt skön känsla att åter vara hemma. Nog förmår Hollywood och arbetet där att både locka och intressera mig. Men allt det roliga och trevliga har naturligtvis sin frånsida. Mycket har varit angenämt, men också mycket rätt tråkigt. Man berättar en sådan massa dumheter om Hollywood och livet där, men ni skall inte tro något av det. Det finns nog lika mycket frestelser i Stockholm som där, åtminstone att döma av allt det myckna som skrives i tidningarna. I -Hollywood tänker man mest på att arbeta, och jag har kanske fått arbeta mer än de flesta. Jag är därför grundligt uttröttad nu och det skall bli skönt att få vila ut riktigt ett slag.

Meningen hade varit att Nils Asther skulle ha rest hem på julbesök till Sverige med samma lägenhet som Greta Garbo. Men därav blev emellertid ingenting, ty han kunde omöjligt få så lång ledighet som behövdes därför. Han får bida sin tid ännu! När man i Hollywood diskuterade den planerade resan sade Greta Garbo: — När vi komma hem, kommer Nils Asther att äta ihjäl sig, och jag kommer att sova så att jag aldrig vaknar mer!

Och nog har Greta Garbo fått sova ut ordentligt här hemma, fast hon lyckligtvis inte sovit sig till döds. Värre blir kanske det svenska smörgåsbordet för Nils Asthers slanka figur när han i sinom tid kommer hem. Men det blir måhända inte så farligt med det heller. Alldeles "i fred" har hon naturligtvis inte kunnat få vara, och det vore väl också för mycket begärt under de förhandenvarande omständigheterna. Man är väl inte världsbekant för ro skull, och populariteten har, som bekant, sina avigsidor, den som allt annat här i världen.

Greta Garbo som Elisabeth Dohna.Under sin stockholmsvistelse hyrde Greta Garbo en våning i huset Karlbergsvägen 52. Denna våning har på sätt och vis blivit specialiserad till ett stående hemvist för återvändande svenska filmstjärnor från Amerika. Lars Hansson bodde där den första tiden efter sin återkomst till Sverige, innan han ännu hunnit reda sig ett nytt hem, och även Victor Sjöström har hyrt samma våning strax efter sin hemkomst hit. Och så övertog även Greta Garbo den.

I början var det besvärligt med telefonerna. En dag när man redan före klockan två hade räknat till över sextio påringningar, de allra flesta från vilt främmande människor, lät Greta Garbo helt resolut stänga av apparaten. Det var så många beundrare och beundrarinnor som ringde på bara i förhoppning om att få höra hennes röst — det är ju så att man tycker sig ha vissa anspråk på filmstjärnorna, bl. a. skriver man ju istor utsträckning brev till dem.

Emellertid var det inte bara nyfikna beundrare och beundrarinnor som ringde på och stodo och hängde utanför porten till Karlbergsvägen 52 i hopp att få se en skymt av henne när hon passerade ut och in. Hon emottog också under sin stockholmsvistelse en massa anbud av olika slag. "Ufa" sände hit representanter för att få henne ned till Berlin och filma — något som omöjliggjordes av hennes amerikanska kontrakt i första rummet, men också av Garbos ovilja mot att börja extraarbete under den äntligen ernådda ledighetstiden. Dessutom fick hon emottaga åtskilliga anbud från teatrarna. Karl-Gerhard föreslog, kanske mera på skämt, ett revygästspel, och herrskapet Brunius på Oscarsteatern ville ha henne att gästspela där. Man hade till och med halvt om halvt kommit överens om att Greta Garbos scenuppträdande skulle bli i Tolstoys "Uppståndelse", men efter första repetitionen skickade fröken Garbo återbud — hon hade känt sig så nervös på scenen att hon inte vågade åtaga sig rollen av fruktan för att nerverna skulle svika henne på premiären.

Greta Garbo som Elisabeth Dohna.Naturligtvis var hon också ute och hälsade på i Filmstaden vid Råsunda, där hon fick en liten inblick i svenskt filmarbete nuförtiden. Man höll på med att spela in "Hjärtats triumf" med Carl Brisson medan hon var där ute, och givetvis mottogs hon på det hjärtligaste, särskilt av sin kanske äldste filmbekant, kamrer Axel Nilsson — de svenska amerikafilmarnas homme d'affaires och allt i allo när det gäller deras förbindelse med hemlandet.

På tal om Carl Brisson berättas det att han en kväll på "Röda Kvarn", strax efter det han kommit hit till Stockholm, stötte ihop med Greta Garbo, som genast skyndade fram till honom och hälsade. "Tjänare, lilla Greta, det var fasligt längesedan!" sade Brisson medan de klappade om varandra. "Jaså, känner du redan Greta Garbo!" frågade någon i sällskapet efter hälsningen. "Greta Garbo!" sade Brisson, "var det där Greta Garbo? Hon var elev vid Dramaten under mina stockholmsår och hette då Greta Gustafsson!" Han hade faktiskt inte haft en aning om att den världsbekanta Greta Garbo var identisk med hans lilla stockholmsbekanting Greta Gustafsson!

Greta Garbo som Elisabeth Dohna.Men tiden här hemma rullade snabbt i väg. Naturligtvis utnyttjades den bl. a. till åtskilliga teaterbesök, varvid Garbo i salongen visade sig ha en högst distraherande inverkan på publikens intresse för scenen. Hon föredrog därför alltid att sitta så mycket i skymundan som möjligt vid sina senare teaterbesök. Hon mottog också en mängd invitationer till olika festligheter, men avböjde de flesta. Några dagar vistades hon som gäst på ett stort sörmländskt gods — hos greven och grevinnan Wachtmeister på Tistad — och hon gjorde till och med en tripp norr ut för att titta på filmning, som pågick. Men mest var hon naturligtvis tillsammans med sin familj i lugn och ro. Hon trivdes allra bäst med det — så som hon alltid gjort. Tills tiden var inne för att börja tänka på återresan till Förenta Staterna.

Till förekommande av alla eventualiteter reste hon från Stockholm i största hemlighet — en dag tidigare än man beräknat. Till stor sorg för alla Stockholms fotografer. Endast hennes allra närmaste kände till saken. Och den 9 mars anträddes så återresan över Atlanten från Göteborg.

Greta Garbo som Elisabeth Dohna.Det var en gång ...
Så börja alla sagor, och så började också Greta Garbos saga.

Sagorna kunna dock sluta på olika sätt. Vad Greta Garbos saga beträffar är den inte slut ännu. Tvärtom. Måhända är den knappt mer än börjad i och med det att hon nu återgått till arbetet i filmens huvudstad.

Vem vet i denna stund vad Ödet ännu kan ha för överraskningar i beredskap åt henne?

Ingen stjärna brinner evinnerligen på filmfirmamentet. Men vi ha ju redan citerat en amerikansk filmsakkunnigs yttrande om henne: "Vem som än blir filmens nästa stora sensation så skall hennes stjärna fortfara att stråla!" Låtom oss instämma i den förhoppningen.

Det är nya möjligheter och nya vidder som öppna sig för den unga svenskan när hon nu återtagit det arbete, som för några månader avbrutits av hennes jul i hemlandet. Må de bjuda henne lika mycken glädje och lika mycken framgång hädanefter som hittills!

Och må vi härmed sätta punkt för Greta Garbos Saga — tills vidare!

 

© Albert Bonniers Boktryckerei 1929 · Stockholm
 

E-Mail: redaktion@greta-garbo.de


... nach oben
[Home]  ·  [Chronologie]  ·  [Garbo heute]  ·  [Galerie]  ·  [Presse]  ·  [Meinungen]  ·  [Sterne]  ·  [Kontakt]
[Intro (2MB)]  ·  [Franz Blei: Die göttliche Garbo]  ·  [Stummfilme]  ·  [Tonfilme]  ·  [E-Mail]
[The Greta Garbo Collection]  ·  [Interview with Greta Garbo (English)]
[Press Articles about Greta Garbo]  ·  [True Story of Garbo’s Life by Sven-Hugo Borg]

www.greta-garbo.de = die größte private Fanseite über den schwedischen Hollywood-Star!
www.greta-garbo.de = The most complete web site about Greta Garbo!

Visitenkarten